Fiskare på Sri Lanka.

Funderar idag över ett gammalt begrepp från 50-talet kognitiv dissonans. Helt enkelt skillnaden mellan det jag anser är det rätta, det bästa, och det jag verkligen gör.
Efter en natt av magplågor kan mitt huvud enbart användas till att städa. Sakta rensar jag i böcker och papper och tänker på vad jag påstår och hur jag lever. På allt tal om miljön, leva enkelt, dela med sig.
En gång träffade jag en kvinna som inte kunde skydda sig mot verkligheten. Varje dag, varje stund, levde hon med vetskapen om lidandet. När hon åt satt de hungrande bredvid henne, när hon gick in i sin lägenhet tittade de hemlösa på henne, när hon fick kärlek tänkte hon på de misshandlade, de bortglömda, de hatade och när hon handlade skrek jorden.
För henne var den kognitiva dissonansen, skillnaden mellan hur hon levde och hur hon ansåg att vi borde leva, en ständig plåga. För mig är den då och då en pinsam påminnelse.
I teorin om kognitiv dissonans påstår man att det finns tre sätt att hantera situationen – ändra din föreställning, ändra ditt beteende – eller ändra ditt sätt att se på ditt beteenden.
Jag har valt en fjärde väg:
Jag blundar.
Och så tänker jag:
Vad skulle det innebära om jag tog verkligheten på allvar? Vad skulle det innebära om vi alla tog verkligheten på allvar?

Tags: psykologi, miljö, livsstil

Mikael Johansson och Orlando Fagin i Ångrarna.

Punkpremiär på Ångrarna i går kväll.
Producerad av Kristina Åberg på Atmo (håll ögonen på henne), regisserad av Markus Lindeen (håll ögonen på honom).
Sprucket kakel, klappstolar, kuddar på golvet. Film på små dukar. Vinglas och vimmel i en industrilokal på Kungsholmen.
Mikael Johansson och Orlando Fagin, en gång i tiden Mikaela och Isadora, längst där framme sida vid sida. Raka i ryggen.
Ett möte mellan två män, som varit män, som varit kvinnor, som åter är män. Ett samtal om livsval och att ångra sig och om vad det är att ha en identitet.
Många orsaker finns det att inte missa den.
Det mänskliga mysteriet är det starkaste.
Varför vi är som vi är.
Hur vi möter oss själva.
Hur vi möter de som möter oss.
Vad vi gör med den vi blev.
Hur man vilar genom att vara.

En gång är för lite. Jag ska se den igen.
Någon av de här gångerna på Tempo dokumentärfestival kanske:
Fredag 12 mars, 21.15 på Victoria, Götgatan, Stockholm
Lördag 13 mars, 22.40 på Victoria.
Torsdag 18 och 28 mars på Bio Rio.

Ibland är det bra att sammanfatta. Se på sitt eget liv och definiera. Om mitt liv bara kunde bekskrivas med en enda bild vilken skulle det vara? Eller som på sajten livshistorier där en rad människor använder sex ynka ord för att förklara allt.


Silversked stoppad i munnen. Väldigt djupt.
Malin Persson Giolito, Florens

Framme till sist, därifrån jag började.
Britta Norlin, Umeå

Först dog livet, nu lever döden.
Hemimamma

Mina sex ord? Jag funderar.

I lördags Alice i Underlandet av Tim Burton.
Mycket Tim, men lite för mycket Disney.
Mycket Caroll, men lite för mycket Avatar, eller ska vi säga – the world according to over there.
Ni vet hjälten – the Saviour – han/hon som kommer utifrån, från ett känt land till ett konstigt okänt, och som är de okända, de lite konstigas, enda hopp.
Så som USA skulle önska att det var, som de knackat på dörrar för att bli insläppta, erkända, mottagna: Äntligen är du här. Vår räddare.
Så jag fick blunda med det ena ögat, och glädjas åt kreativiteten med det andra.
Och så funderade jag över Lewis Caroll själv. Han som hade hade en hjärna med både mikropsi och makropsi. Saker och ting förändrade form för honom, sträckte ut sig och sjönk ihop, om vartannat.
Han kunde blivit förlamad av skräck, han kunde valt att isolera sig, gömma sig under täcket.
Lewis valde leken. Som så många andra gjorde han konst av sina tillkortakommanden, eller ska vi kalla det tillgångar och sjukdomen fick ett nytt namn: Alice i Underlandet-syndrom.
Som den norske filosofen Arne Naess som fick åldersdemens och bestämda sig för att det var kul: Varje dag var ny. Allt gammalt invant piggade åter upp. (Lästips: Naess, Livsfilosofi.)
Eller min släkting Helge som efter en hjärnblödning förlorade sin högerhand och bestämde sig för att det nog gick lika bra att måla med vänster. När det visade sig att hans vänsterkonst var alldeles för lik högerkonsten blev han besviken och bestämde han sig vid 86 för att byta stil.

Det gäller att samla på sig, att ha varit med om och ha möjligheter. 406 vänner på Facebook, nej, det är inte mycket, det finns de som har tusen och flera. Men får man tro alldeles ny forskning så är det alldeles för många.
Vänner har man i cirklar, säger antropologen Robin Dunbar i en artikel på BBC news. Allra innerst de som man, enligt den grekiske filosofen Aristoteles, har "ätit salt med". Det är ungefär fem personer som följt våra segrar och nederlag genom åren. Ofta gamla vänner, ibland livslånga, och flera av dem släkt. Utanför dem ytterligare tio som du kallar nära. Det blir 15. Utanför dem en cirkel med 35 vänner; ni hörs till och från, träffas åtminstone någon gång per år, håller koll, vet hur livet utvecklar sig.
50 personer, den innersta kretsen kring dig.
Utanför, säger Robin, finns troligen ytterligare hundra personer – arbetskamrater, joggingkompisar, roliga typer, barndomsvänner.
Sedan är det slut. 150 personer är en normal vänkrets för de flesta. Mer, anser Robin, klarar man inte av. Inte om man vill ha någon form av kvalitet. Inte om man ska definiera personerna med ordet vän.
Jag läste någonstans i en zenbok att en människa högst kan ha 100 relationer – människor och ting inkluderade. Fler än hundra kan vi inte relatera till, inte hålla ständigt i sinnet, inte leva med.
I artikeln i BBC berättas om en man som bestämt sig för att hålla nere sin vänkrets till en hanterbar, omsorgsfullt utvald grupp. När någon ville byta mejadress med honom svarade han:
"Tyvärr jag har ingen ledig vänplats."
Och om han mötte någon viktig, någon som han trodde skulle kunna betyda mycket, var han tvungen att säga upp någon annan. En in – en ut, var hans bestämde princip och någon av de utvalda fick ett kort med hälsning:
"Jag är tyvärr inte längre tillgänglig för vänskap."

Portugisisk kattgudinna.

Jakten på var i hjärnan människor upplever andlighet har pågått ett tag. Somliga tror att det finns en andlig punkt innanför tinningen, andra tycker sig ha registrerat många olika regioner som är engagerade när människor påstår sig ha kontakt med gud.
En sak är nu i alla fall fastslagen: Oavsett om du tror på heliga katter, tomten eller Jesus så sitter själva tron i det som på forskarspråk heter ventromedial prefrontal cortex och som ligger längst fram i hjärnan innanför pannbenet.
Forskarna blev själva förvånade när de lät ett antal icke-troende och troende personer reagera på ett antal påståenden – vissa religiösa, andra sekulära, Oavsett vilken fråga det var så var det samma delar av hjärnan som reagerade.
"Det verkar helt enkelt som om det inte är någon skillnad på att tro på att solen är en stjärna och att Jesus är född av en oskuld", säger en av forskarna, Sam Harris, U.C.L.A till tidningen Scientific Mind.

Nu har jag stött på tanken flera gånger. Och igår under slösurfandet ett ord: MATURALISM påhittat på Trendwatching. En mogen materialism helt enkelt.
Och jag tänker: Jag var med när det började. När mamma på 60-talet, rosig av lycka och inspirerad av inredningsarkitekten Lena Larsson lärde sig slänga och köpa nytt, "slit och släng".
Mormors sparade plastpåsar och långsamt inköpta finporslin och klädde både mamma och mig i morfars omsydda. Mamma, hemmafrun med mycket liten plånbok, trodde på fullt allvar att en tur till Epa på Odenplan var lyckan. Ju mer man kunde shoppa desto bättre, desto lyckligare.
Vårt hem fylldes av snabbinköpt och billigt. Den begynnande medelklassens sätt att höja sig över sin arbetar- och jordbruksbakgrund. Inte så konstigt, första generationen i min släkt som hade möjlighet att köpa inte bara det nödvändigaste, utan också lite lystmäte.
Lite, blev mycket, blev alldeles för mycket. Femtio år av materiellt missbruk gör oss kanske redo för det den amerikanske sociologen Robert Inglehart, förutspådde redan på 70-talet: POSTMATERIALISTER. En befolkning mer inställda på reflektion än konsumtion, på samvaro och samhällsutveckling än samlande.
Dags att rensa en garderob.

Som alltid är Nina Björk i söndagsDN värd de minuter det tar att läsa hennes krönika. Idag handlar den om orden, om hur de inte står för sig själva utan alltid är befästa med föreställningar. Varje ord är som ett kluster, kopplat till bilder, idéer, för-domar. De är helt enkelt bedömda i förväg, dömda att sätta igång känsloreaktioner, tankekedjor, associationsbanor innan talaren eller skribenten ens har börjat sitt resonemang.
Du kan känna det som en aning, en darrning, en förhoppning eller en begynnande misstänksamhet.
Steven Pinker, en av de starkaste biologisterna i vår tid sätter igång den där reaktionen i mig bara jag hör namnet.Orsaken är hans bok Ett oskrivet blad (N&K, 2007). Inte främst för att han argumenterar för att stora delar av en människas liv är förutbestämt av generna, utan för hans egen överkänslighet mot meningsmotståndare. Motståndare i form av icke-biologister som han sida upp och sida ner hånar och förtalar.
Det där förhållningssättet. Den där överlägsenheten. Den där tron på att man har sanningen i en fråga som är så komplicerad att det är förmätet att ens påstå att man anar hur det hänger samman. Det skapar en blockad inom mig som förhindrar mig att höra allt det intressanta som Pinker har att säga. Och det är synd, för om man bortser från hans aggressiva sätt att argumentera, hans relativa ensidighet, så finns det mycket att lära av hans bok.
Ordet Pinker är förstås inte den enda som sätter igång mitt varningssystem, det finns andra, många fler. Och varje gång det sker så hindras jag mig från att se längre, förstå mer, utvidga min kunskapssfär, så idag ska jag tänka på
det som Nina Björk skriver:

Ibland är nya slutsatser av gamla besudlade ord
så viktiga att vi helt enkelt får ta de lite lugnt.
Lyssna igen. Göra orden igen. Göra dem bättre.

AVDELNING – vad var det jag sa
God morgon.
Ledig lördag.
Känns det bra? Känns det bättre än i går och i torsdags?
Det troliga är att du svarar ja och nu finns det forskning som visar varför.
Det är Richard Ryan, forskare i psykologi vid University of Rochester, som låtit ett antal personer under flera veckor registrera hur de mår, vardagar och helger. Och precis som vi alltid misstänkt från fredag morgon till söndag kväll mår de alla betydligt bättre än måndag till torsdag. Orsaken är, enligt Ryan, lika given som intressant. På helgerna kommer vi människor nära, vi sysslar med saker som vi själva valt och som vi känner att vi har tillräckligt med kompetens för att klara av och dessutom har vi tid att koppla av.
– Närhet, kompetens, vila är mänskliga basbehov, säger Ryan och varnar för mindre fritid och mer arbete.
KÄLLA

100110