Äppelträdet i Boo i dag.

När jag tittar ut är det så fantastiskt vackert.
Denna den mörkaste dagen på året draperar snön hela landskapet.
Läser i tidningarna att forskarna återigen bekräftat något vi vetat om:
Mörka dagar är tyngre än ljusa.
De som bor vid Medelhavet har jämnare humör än vi nordbor.
Våra känslor varierar med årstiderna.

Extra viktigt då att gå ut.
I det vita.
I det ljusa.
I det gräddinbäddade.

Det hävdar bland annat Bevarandepsykologerna som med sin forskning visar att naturupplevelser sänker stresshormonerna, bättrar på humöret och dessutom ökar det allmänna fysiska och psykiska välbefinnandet.
Helt ny forskning vid Universitet i Rochester visar dessutom att naturupplevelser ändrar din uppfattning om livets mening. Den som försjunker i ett landskap, på bild eller i verkligheten, har en större känsla av sammanhang och dessutom en vilja att vara till hjälp, att se och ge till alla andra. Den som är fokuserad på staden eller andra konstruerade miljöer är mer koncentrerad på sig själv och sin egen välmåga.

Det där ska jag fundera på idag.

Det här ska jag fundera på idag:
Frihet, sa Bengt Göransson igår i radio, är att söka det man själv definierat som livets mål.
I en artikel i DN av den danske författaren Carsten Jensen läser jag en helt annan åsikt. Den fransk-rumänske tänkaren E M Cioran menar att själva födelsen är frihetens motsats. Att den nyskapade människan föds in i en ofrihet definierad av någon annan, en valfrihet i Göranssons definition.
Någon annan har bestämt din tillblivelse, omständigheterna definierar dina möjligheter och dina gränser. Bara en stark och obändig strävan efter kunskap och insikt kan till en del befria dig. Till en del.
När en människa föds, skev jag i går i den nya boken jag börjat på, är hennes hjärna ett oklippt äppelträd av möjligheter. 100 000 000 000 000 celler med otaliga känselspröt för kontakt. Därför kan alla barn lära sig det språk hon hör sina första månader. Därför kan hon förstå den kultur hon inbjudits till. Därför kan hon anpassa sig till all världens omständigheter.
Hon föds fri, Cioran, det är livet som begränsar henne. De celler, de möjligheter, hon inte använder, förtvinar, försvinner. Och vid bara några års ålder kan ett barn fött i Japan till japansktalande föräldrar inte längre skilja på r och l. Min vän Joel kan det. Född i Tokyo, men uppfostrad på två språk redan från början.
Vår hjärna tuktas, friseras, och det formar vårt sätt att uppfatta verkligheten och vår möjlighet att ens förstå vilken frihet som går att tänka sig. Vi ser det vår hjärna tillåter oss att se. Vi ser det de celler som finns kvar kan registrera. Hjärnans begränsade frihet definierar vår valfrihet.
Men det finns hopp, Cioran. Det är inte så att cellerna bara dör i hjärnan, de föds också. På det klippta äppelträdet kan nya grenar växa fram, nya kontakter skapas mellan cellerna varje sekund, varje millisekund. Vi kan själva utöka våra kapacitet att uppfatta nya möjligheter. Vi kan, om inte ge oss den totala friheten, utöka vår egen uppfattning om världen och oss själva. Hur gör jag det idag? Varje dag?

Ett besök hos min gynekolog Kim är alltid upplyftande. Men det gäller att ha tid, det måste pratas en hel del om ditten och datten innan det är dags för undersökningen. Kim har inte hört talas om vårdcentralernas nya löpandeband-principer. Hon tar det lugnt, minst en timme tar varje besök.
Den här gången var det musik och idrott som vi måste samtala om en lång stund innan vi övergick till underlivet. Fördelen med musik och faran med att träna vill säga. Påståeenden som passar mig perfekt, huset är fullt av musik och träna tillhör inte mina favoriter.
De flesta människor tränar alldeles för mycket, enligt gynekologen. En ordentlig promenad om dagen, det räcker. Lite yoga kanske, dans är roligt, men tunga pass på gymmet där man sliter både på muskler och leder det tror hon inte på. Det kan i längden tära lika mycket på kroppen som hårt fysiskt arbete. "Du ska få se", sa Kim varnande.
Men musik, det ska man lyssna på, och gärna spela. Den som lyssnar på musik får ett långt och harmoniskt liv, hävdade Kim bestämt. Och en norsk undersökning från NTNU, som jag av en händelse hittar på nätet, visar sig stödja hennes påståeenden. Närmare 50 000 norrmän har fått svara på frågor och lämna urin- och blodprov och då visar det sig att de som utövar eller konsumerar kultur, t ex spelar ett instrument, mår bättre och är mindre deprimerade (i alla fall om de är män) än andra. Och det helt oberoende varifrån de kommer eller hur deras bankkonto ser ut.
Nu gäller det bara att hitta en undersökning som visar att när det gäller motion gäller "less is more".

Vissa saker vet man.
Men nu finns det bevis.
Par som delar på disken, och tvätten och hämtning och matlagning är lyckligare tillsammans än om det är bara den ena som gör hemmajobbet.
Tack University of Western Ontario.

Läser morgontidinngen.
Lyssnar på radio.
Får två definitioner.
En från Akademibokhandelns nya chef, Ulf Lindstrand:
Handla, säger han, det är när man ger sig ut på stan för att få tag i något man planerat att köpa.
Shoppa, säger han, det är när man råkar hitta något som man impulsinhandlar.
Det är det senare han vill att människor ska göra.
En från f d kulturministern Bengt Göransson:
Frihet, säger han, är att själv definiera vad man längtar efter och söka det.
Valfrihet, säger han, det är att välja mellan det som någon annan presenterar för dig.
Det är det första han vill att människor ska ha möjlighet till.

Tänk vad jag älskar ord som vänds och vrids.
Läste en gång i en artikel om en afrikansk tidning som kallat konflikten i Jugoslavien för ett stam-krig. Det gav helt andra signaler än talet om gränskonflikter, motsättningar mellan serber och kroater eller ens religionskrig.
Läser idag att diskrimineringsombudsmannen Katri Linna varnar för sekulära fundamentalister: Turbanprotestanter, slöjstoppare, minaretförbjudare.
Enda skälet, säger Linna, att stoppa någon från att få gå en utbildning eller ett jobb för att de har annorlunda kläder är det rent praktiska. Varför de klär sig som de gör har ingenting med saken att göra.

Nu packar jag.
Nu far jag på retreat.
Ted Harris och jag och 15 deltagare ska tala innerlighet hela helgen på det fantastiska Frötuna.
Inget bloggande förrän efter helgen.

Apropå oxcytocinet jag skrev om i morse.
Ny forskning från Wisonsins universitet visar att doktorns empati påverkar patientens sjukdom.
Forskaren David Rakel lät 350 personer med förkylningssymtom möta två olika sorters doktorer – rätt trista eller empatiska. Efter besöket fick de rapportera: Hur blev du behandlad av doktorn?
Resultatet var tydligt. De som tyckte att doktorn hade varit empatisk blev mindre sjuka, snorade kortare tid och hade bättre fart på sitt immunsystem.
Och det var inte fråga om någon skala – lite trevligare doktor, lite friskare. Nej, det var bara de som kryssade för empatisk som fick effekt.
Berodde det då på att den här gruppen hade någon form av likhet vad gäller syn på livet eller sjukdom eller social tillhörighet. Nej, inte vad forskarna kunde finna.
Nu ber David Rakel andra forskare att upprepa hans försök innan fynden går att använda som direktiv för sjukvården.
Men som han säger i ett nyhetsbrev från The British Psychological Society:
En sak är i alla fall säker "Empati i vården har inga negativa sidoeffekter, och en hel del fördelar, inte bara medicinskt.

Går till en ny hårfrisörska, Lina.
Vi pratar om livet, om hur vi rusar.
– Inte jag, säger Lina. Jag lever långsamt.
Och så berättar hon om hur hon bestämt sig för att allt får ta sin tid. Hur hon bokar två timmar om en kund behöver 1,5. Hur hon låter kunderna styra salongens öppettider. Och så berättar hon varför:
– Jag tycker om att vårda och ta hand om andra. Det går inte att göra fort.
Hon färger, jag får kaffe och en kaka. Hon tvättar och masserar min hårbotten med balsam, sköljer och torkar.
På kvällen läser jag i Kerstin Unväs Mobergs nya bok Närhetens hormon (N&K, 2009) om den senaste oxcytocinforskningen. Oxcytocinet som man från början trodde var ett kvinnligt amningshormon som gjorde mamman och barnet lugna och harmoniska. Nu vet man mer och det visar sig att vi alla har det och kan framkalla det, både genom beröring (då bäst på framsidan av kroppen) och genom kärleksfull närvaro.
Ett nära empatiskt samtal framkallar ett lugn orsakat av bland annat oxcytosin, hävdar Uvnäs Moberg. Sex och kroppsliga ömhetsbetygelser av alla slag förstås, massage – och skriver hon, ett besök hos hårfrisörskan ska inte undervärderas som en oxcytocinhöjande stund.
Nyss låg min nära vän nedsövd i respirator på intensiven. Jag fick ingen kontakt med honom, men jag stod där, talade stilla och strök honom sakta över den bara armen. Vad ska man göra? Det hade Unväs gillat. Just de där långsamma, jämna smekningarna frigör oxcytocin, enligt henne.
Jag minns också ett samtal med en person som upptäckt att hon försökte stressa ner varje dag efter jobbet med hjälp av ett glas vin. Jag frågade henne, finns det något annat som kan få dig att gå ner i varv. Hon svarade:
– Hunden.
– Försök med honom istället då, föreslog jag.
Hon började hon krypa upp i soffan direkt efter jobbet med den lurviga stora golden. Satt där en långstund och smekte honom över pälsen långsamt och jämnt.
– Det fungerar, sa hon när vi träffades nästa gång, det får samma effekt.
Oxcytocin, tänker jag nu, kanske bytte hon spriten mot självläkning, alkohol mot hormoner.
Uvnäs Moberg beskriver många försök – och så drar hon ganska vilda slutsatser. Om det är så att all form av varm, kärleksfull samvaro mellan människor på ett eller annat sätt framkallar det lugnande hormonet oxcytocin så är varje möte med den andra av största vikt. Kanske kan den vetskapen få oss att vara än mer varsam.
Det ska jag fundera på idag.

Råkar zappa mig fram till Plastikkirurgerna på TV. Den Ken-liknande kirugen poserar i sitt hemmagym, gör utfall med pinnar, visar sin välbyggda bröstkort. In kommer hans fru och säger: Nu när barnen blivit större vill jag spendera mer tid med "Ken". Och om innebär att jag måste vara med honom i gymmet, varför inte.
"Du är vacker", svarar han, "Du är vacker som en staty."
Och så visar han henne lite kampsportsgrepp, de rullar runt på mattan, det är "kraftfullt och sexigt", säger han.
Det är inte svårt att ondgöra sig över skönhetsoperatörerna, över Ken är det mycket mycket lätt.
Men jag fäster mig vid det där han säger om staty. Repliken flyttar mig snabbt till Florens 2005 då maken och jag var och tittade på Michelangelos David.
Nästan sex meter hög står han där stolt och visar upp sin perfekta kropp, en plastikkirurgs dröm. Och på många sätt hade Michelangelo samma utgångspunkt se "Ken" och hans kolleger. Han ville också skapa den perfekta kroppen, den perfekta mannen, som inspirerad av Platons tanke att det finns en ursprunglig idé för allt här på jorden, inspirerad av Guds längtan nedlagd i Adam och Eva.
Och precis som plastikkirurgerna trodde Michelangelo att i det ruffa stenblock han valde ut vilade redan en helig kropp, David den perfekte. Han behövde bara knacka fram den gudomliga formen, avslöja den för världen.
Är den en tusentals år gammal myt som får så många att vilja skultpera om sig. Tror de också att där bakom den där vanliga människan de ser i spegeln varje morgon så finns en Adonis en Afrodite, den ursprunglia Eva, Adam före syndafallet.
Och så tänker jag. Är det det vi alla längtar efter oavsett vilken metod vi använder för att förädla oss: motion, meditation, kläder, rostfritt, lyckotekniker. Att bli lite mer perfekta, den ursprungliga människan.
Så tänker jag ett steg till. För visst är den här jakten parad med synd – äta för mycket, inte röra på sig, röka, stressa. Synd, synd, synd som förstör skapelsen.
Är det syndafallet vi försöker sona, är det den vrede guden vi försöker blidka, den ursprunglie skaparen som för att ge oss lycka och salighet kräver en ren lydig perfekt människa.
Vad händer om vi som kollektiv släpper drömmen om Paradiset?
Vad händer med mig som människa om jag släpper det perfekta?
Det ska jag fundera på idag.

Läste nyss på nätet. Alldeles ny forskning.
Två dagar gamla bebisar skriker på sitt eget språk.
Lyssna och du kan höra dina egna ords melodi.

Lyssnar på Filosofiska rummet medan jag städar i köket.
"Skulle du välja att rädda ett barn även om det förstörde din nya fina bil?"
Frågan är förstås enkel: Det är klart att jag väljer barnet.
Jag känner mig nöjd. Och får bekräftelse via radion. Som en skolflicka konstaterar jag att jag svarat rätt. Det är klart att en bil aldrig är lika mycket värd som ett barn, hur efterlängtat eller dyrt fordonet än är.
Så spetsar programledaren till det.
Skulle du välja att rädda hundratals barn även om det medförde att du inte kunde köpa en bil?
Han menar förstås världens barn, de som idag, just nu medan jag sitter och skriver här i min varma glasveranda svälter till döds i Etiopien. Skulle jag välja dem före bilen. Ja, vill jag ropa, men vet att jag redan har sagt nej. Barnen svälter och där ute på gårdsplanen står två bilar.
En självklar moral för barnet mitt framför näsan, en annan för barnen därborta. En moral i teorin och en i praktiken.
En moralisk människa som lever amoraliskt.
Det ska jag fundera på idag.

I bilen upp till Dalarna för att fira många år tillsammans
börjar maken och jag diskutera svartsjuka.
Ingen av oss oroar sig i onödan för vad den andra gör.
I alla fall inte så länge vi inte har anledning.
Och om man har anledning – då är man väl inte
svartsjuk? säger jag.
Nej, inte om man har anledning, om man verkligen
är bedragen, säger maken.
Och så undrar vi båda två:
Men vad är man då?
Finns det något ord för känslan av att vara sviken av
den man älskar? undrar jag.
Nej, säger maken.
Inte vad jag vet, säger jag.

Min vän Sten Melin och jag har en gemensamm psykisk åkomma som vi kallar omvänd hypokondri. Vi har ett par kroniska sjukdomar men uppfattar oss som helt friska. Vi har omvänd anorexi också, är rätt så runda men uppfattar oss som smala. Illussionen funkar så länge vi inte tittar oss i spegeln.
Visst inser vi att det är fråga om någon slags diagnos, kanske en lokal epidemi i Nacka och Sollentuna, men anser båda att det är en nyttig psykisk sjuka. Vem mår inte bra av att känna sig frisk och smal.
Kommer att tänka på det när jag läser lite här och där på webben om
självbedrägeri, förmågan att lura sig själv. Filosoferna de träter förstås, ordet är felformulerat hävdar vissa, man kan
inte lura sig själv. Att luras är en aktiv handling och får vi tro ordet så består både Sten och jag av flera medvetna delar som kan lura varandra.
Så är det försås inte hävdar filsosofen Alfred Mele som istället tror att det är våra drömmar, vår längtan och våra känslor som sveper in det medvetna jaget i en slags dimma. Jag vill så gärna vara både frisk och smal att jag tror mig själv. Som när min dotter Sanna var liten och bestämt hävdade att hon i verkligheten hette Törnrosa och var "prinsessa och kungadotter".
Lite lagom lurendrejeri gör väl inte så mycket, men filosoferna varnar: om vi inte ser upp så står vi ivägen för vår egen utveckling. Genom att inbilla mig att jag är smal slipper jag göra något åt de extra kilona som doktorn faktiskt sagt bör bort. Genom att tänka att jag är frisk behöver jag inte ta konsekvenserna av mina sjukdomar. Genom att ständigt upprepa att jag snart ska ta det lugnare kan jag jobba på som vanligt.
En sak är om ditt självbedrägeri bara handlar om dig själv, säger tänkarna, men värre är det när det handlar om de andra. Den som lever på en önskemoral kan stoppa hela samhällsutveckling. Det svåra, tänker jag här på tåget från Köpenhamn, är att komma på sig. Klä av sin inre bedragare, klä av sig själv, dra av sig masken
och stå där naken och förvirrad, odisciplinerad och ovillig med hela
ansvaret för den jag är.
Vad av det jag gör och tror är bara låtsaslekar?
Vad av det vi gemensamt hävdar är bara en kollektiv illussion?

I soprummet på Östgötagatan, där vi bodde några år, hittade jag en nästan oanvänd Mac SE, en sådan som jag köpte 1987. Jag tog upp den i lägenheten, köpte ett gammalt tangentbord och en mus – och se datorn var helt intakt, som om ingen någonsin använt den.Och där i programmappen hittade jag spelet Tetris (som förresten fyller 25 år i år) i den ryska orignalversionen skapat av Alexey Pajitnov i USSR. Tetris där olika kombinationer av kuber sakta faller mot marken och det gäller för dig att placera de så att raderna fylls på och därmed försvinner. Ju längre du håller på desto fortare
går det, till slut förlorar du kontrollen och det är bara att börja om.
Nu, här på tåget, läser jag i Philosophy Now en intressant artikel om relationen mellan Tetris och Sisyfos och Albert Camus.
Tetris, menar skribenten, Robet Harries, är som livet sett ur den grekiske mytologiska figuren Sisyfos eller filosofen ochförfattaren Albert Camus perspektiv – utan universell mening.
Du utför dina uppgifter, fyller på dina rader, blir bättre och bättre, tävlar mot alla andra Tetris-användare i världen, men hur mycket du än håller på så slutar det med att du misslyckas. Spelet – en analogi för det meningslösa livet och den oundvikliga döden – kommer alltid att vinna över dig.
Därför fastnar vi i Tetris, menar Harries, vi känner igen oss. För visst är det intressant, skriver han, att människan – trots att hon inte har en aning om varför hon är här och trots att hon vet att det enda hon kan vara säker på är att hon kommer att dö och med tiden försvinna i hisotoriens töcken så kämpar vi så hårt. Kämpar, strävar, trycker allt fortare på tangenterna för att få kuberna att passa in i varandra innan de når spelets tak och allt är förlorat.
Men ...
... skriver han. Det är inte bara den där nästan rörande orealistiska strävan framåt som spelet symboliserar utan också det Albert Camus trodde var människans möjlighet:
Vår förmåga att njuta av stunden. Det är roligt att spela, att tävla med sig själv, att bli skickligare och skickligare,
trots att det är meningslöst.
Det är många gånger roligt att leva, att vilja, att våga och genomföra, även om det i längden egentligen spelar ganska liten roll. Och den där glädjen kan vara det vi kallar meningen med livet.

Kliver på tåget på Stockholms central.
Ska åka ner till Köpenhamn för att handleda två nyhetschefer på tidningen Politiken och titta på den stora utställningen om hjärnan på Experimenatrium, nästa år kommer den till Göteborg.I dag ska jag äntligen, äntligen, skriva de första raderna på boken som är tänkt att väcka läsarnas fascination och längtan efter att förstå sig själv. Inte bara sitt jag,inte bara sitt förnuft, inte bara sitt intellekt, sina känlsor och peronlighet utan hur allt detta hänger ihop med hjärnan.
Fem timmar på tåg. Perfekt skrivsituation.
Hörlurarna i och en enda låt på ITunes som loopar i timmar – Seven days of falling, med Esbjörn Svensson trio. Som Pavlovs hundar kan jag känna hur koncentrationen numera infinner sig direkt, som om kroppen vet att nu är det skrivro jag vill ha.
På perrongen möter jag Agneta, överläkare i psykiatri, hon ska till Nässjö och föreläsa om – ja just det, hjärnan.

Sjunker ner på min plats, i god tid som vanligt, och hör då en man säga till en kvinna:
"Var är Mats?"
"Han kommer nog, han är en sådan som tycker om att leka med tid."

... en mening jag läste i morse i SvD. En intervju med den tillbakadragna konstnären Meline Höijer Schou som försöker komma med på Vårsalongen i Stockholm. Så här beskriver hon sina verk:


Jag söker nog förmildrande
omständigheter till tillvaron ...

Igår kom senaste numret av ViLÄSER

och vi på redaktionen tar en paus innan vårens arbete drar igång.
Själv har jag nu i två dagar rensat mitt skrivbord, gjort bokföring, svarat på brev och alldeles straxt ska jag gå upp i mitt arbetsrum och börja arbetet med en ny bok. Lägga fram de referensböcker jag hittills lyckats skaffa. Ta fram nya stora pappersark att rita och skissa på, en pärm att sätta in material i och lägga upp ett nytt projekt i det fantastiska programmet Scrivener. Sedan kan jag börja leka.
Jag vet vad jag vill skriva om, men ännu har jag inte funnit metoden, tråden, berättelsens kärna och nerv.
Så första tiden kommer jag att använda till att leka.
Läsa och skriva, skriva, skriva – både möjliga och omöjliga försök och bara lita på att en dag hittar jag vägen som bär genom en hel bok.

När min mamma till sist dog var jag så trött att jag knappt kunde hasa mig ur sängen.
Jag sjukskrev mig och angav: sorg.
Nästa dag ringde en kvinna från försäkringskassan.
"Hej, jag förstår hur du har det, men jag är ledsen, sorg är inte sjukskrivningsgrundande."
Och så var det tyst en stund, sedan sa hon:
"Är det ok om jag styker över och skriver maginfluensa."

Läser idag i DN att Arbetysförmågeutredningen har kommit med förslaget till en "närståendepenning" för den som förlorat någon i sin familj. Och, tänker, den har jag redan fått. Fem dagar under en filt. Fem dagar titta på bilder av mamma. Fem dagar göra upp, tacka, gråta och ordna begravning och papper och försäkringar och ...
Fem väl använda dagar som sparade många timmar sittandes och stirrandes åt arbetsgivaren.

Läser prästen Annika Borg i SvD här på morgonen. Hon funderar kring vårt behov
av Ingemar Bergmans papperskorg och ångestanteckningar.
Det är magi skriver hon och jag kommer att tänka på ett kapitel i
Thomas Hylland Eriksen och Dag O. Hessens bok egoism (Nya Doxa, 2000).

Rotar fram den i bokhyllan – titta där står den faktiskt – och slår upp kapitlet om gåvor.
När man får något av någon, och övertar tänker jag, köper på en auktion,
"... träder vi in i en ömsesidighetsrelation som riskerar att vara till tidens ände."
Ett ting som tillhört en annan människa har hau, ett polynesiskt ord som betyder
något själ eller ande. Den innehåller, skriver professor Eriberto P. Lozada Jr
den andra människans essens, den andra människans ande.
En person som får något som tillhört en annan förlorar en del av sin makt, lämnar
över en del av sin frihet, till ägaren av det ärvda tinget.

Min Lisbeth, same och katolik,ä r mycket noga med saker hon
skaffar sig. Om hon prövar något i en klädaffär, köper hon något till hemmet, så
måste sakerna renas från alla människor som hållit i dem förut.
Hur hon gör minns jag inte. Någon form av bön tror jag, en samisk/katolks besvärjelse.
– Man kan aldrig veta, sa hon en gång när vi talade om vår relation till saker i hennes
lilla lägenhet i Oslo. Man kan aldrig veta vem som tagit i det du tar över. Är det
en ond människa kanske du bär in ondska i ditt hem.

I många kulturer har individer, familjer och grupper utsett ett eget totem. Ett djur som
de kan identifiera sig med, som de kan hämta kraft ifrån. Vi har det kvar i talesätt som
"klok som en uggla" (min pappa hade en uppstoppad uggla ovanför skrivbordet), "listig som
en räv", "stark som en björn". Och om du tittar dig omkring kan du se resterna av en
magisk kultur lite var som. Björnskinn på väggen hos jägare som vill framstå som
kraftfulla, ugglan som symbol på skolböcker, räven som den listige Robin Hood i
Disneyfilmen med samma namn.
Totemkulturerna levde nära eller i naturen. Vi lever nära staden och kulturen.
Våra totem är människor. Genom att omge sig med Ingemar Bergmans ting,
blir han ägarens totem, han får tillgång till Bergmans hau – hans ande, själv,
kreativitet och inte att förglömma "Demonerna".
"Vimsig som en höna" kompletteras med "genialisk/kreativ/ångestladdad som Bergman".
Ett totem värt ett antal hundratusen.

Jag tittar mig omkring, vilka tomten har jag samlat. Här bakom ryggen har
jag en originalbild på filosofen Paul Brunton som jag fick av en av hans elever Anna Bornstein när jag
skulle opereras. Det var menat som ett slags skydd och ja tog faktiskt med bilden till sjukhuset. Något
slags magiskt tänkande ägnade jag mig nog åt då. Men totem är det nog inte.
Häromveckan när jag rensade i källaren hittade jag en vit halsduk jag fått av Dalai Lama.
Tänkte slänga den, men – nej. Här talar vi nog trots allt om ett föremål som jag omedvetet anser
har hau, givarens ande.

Om jag medvetet skulle välja ett totemdjur får det bli en fossil. Tre stora urtidsgamla har jag
hemma på ett slagbord. En present, ett arv, från min lånemamma Stina Thyberg
som dog för några år sedan. De tillhör de där sakerna jag skulle ta med mig om jag bara
fick välja några av alla de ting jag omger mig med.
Kraften jag hämtar från de här tre är insikten om min plats i tiden.
En blinkning bara, sedan uppgår jag i något annat. Sten till exempel.

Först rusar jag iväg med snabba steg, ambitiösa armrörelser, flås i lungorna.
Sedan tänker jag.
Är det här verkligen vad jag behöver.
Sänker axlarna, drar ner på stegen, stänger av musiken från iPhonen och strosar hemåt.

Sedan tio år har jag läkarorder på att bli en annan människa.
En regelbunden motionär med goda matvanor, många timmars sömn och ingen stress.
Det är ingen rekommendation, säger doktorn. Det är en order.
Det är en antingen – eller situation.
Antingen ändrar du dig – eller också kommer du med tiden bli mycket, mycket sjuk.

Jag har bett doktorn skrämma mig.
Hjälpte inte.
Jag har bett henne förklara.
Hjälpte föga.
Hittills har jag efter otaliga försök misslyckats med det mesta och förundras över hur
jag, som betraktar mig som en relativt flexibel människa, i det här fallet tycks vara
oförmögen till förändring.

När jag tänker efter är det inte riktigt sant.
Jag äter numera ganska regelbundet.
Sover oftast ordentligt.
Stressar lite mindre.
Men maten och motionen ....

Hur lång tid tar det att ändra sina vanor?
I natt läste jag i The Brain that Changes Itself, av Norman Doidge om hjärnans
plasticitet och förmåga att ändra sig. Du kan bara bli en annan hälsosammare människa om du
kan övertyga ett stort antal av hjärnans celler att ändra sin kommunikation och skicka andra
elektriska och kemiska budskap än de är vana vid.
Och nu på morgonen hittade jag en artikel på nätet om den senaste vaneforskningen.
Länge har det funnits en föreställning om att det tar 21 dagar att bryta en vana.
Idéen kommer från en bok publicerad på 1960-talet av läkaren Maxwell Maltz baserad
på människor som amputerat en del av kroppen. Efter tre veckor hade de vant sig, menade
Maltz, och drog slutsatsen att det gäller all annan förändring också.
Nåja. 21 dagar. Jag kan försäkra doktor Maltz att på mig räcker det inte.
Dä är jag mer benägen att tro den senaste vaneforskningen som presenterades för inte
så länge sedan.

Det är Phillippa Lally och hennes kolleger på University College i London tagit 96 alldeles
vanliga syndare och bett dem bli lite mer hälsosamma: ta en promenad, äta mellanmål – precis
sådant som min doktor säger till mig.
Och då visar det sig att det tar 66 dagar innan alltihop går av sig själv.
66 dagar av självtjat och disciplinsvårigheter och omprogrammering av hjärnans mönster.
Variationen var dock ganska stor, en liten enkel vana, som att dricka mer vatten kunde bli
automatisk på 18 dagar. Lite större förändringar kunde ta över 250 dagar att få in i systemet.

Resultaten skrämmer och tröstar mig.
Jag är inte ovanligt svårlärd.
Jag måste verkligen skärpa mig.

Resa Stockholm-Göteborg för två veckor sedan:
Loket stannar i Fahlköping och vill inte vakna till liv.
Får ta fullpackat lokaltåg sista biten.
Resa Göteborg - Stockholm några dagar senare:
Ingen mat på tåget ety restaurangvagnen är för varm
för matvaror.
Resa Göteborg – Stockholm igår:
Loket måste vila ibland eftersom det mår lite dåligt.
17 minuter försenade.
Resa Stockholm – Göteborg idag.
Toaletten i förstaklassvagnen stinker. Svårt att andas,
svårt att äta.

Se upp SJ snart kommer konkurrenterna.

Det här är Rolf Ekman.
Han är professor i neurokemi.
En gång i tiden fick jag ett stipendium för att vara på hans laboratoirum.
Det var då och där min fascination för hjärnan väcktes.
10 miljarder nervceller, ingen lik den andra, som 24 timmar per dygn gör
allt för att vi ska överleva och må bra. Tusentals kemikalier, elektriska
impulser, oräkneliga okända gliaceller i en arbetsgemenskap som
håller oss vakna, i rörelse, skrattandes, gråtandes, längtandes i en slags
intressant blandning av ordning och kaos. I en nödvändig balans mellan
trygghet och skapande, struktur och öppenhet.
Idag har jag varit hos Rolf på Mölndals sjukhus och suttit i hans rum med
en sprängfylld bokhylla på höger sida, konst på den vänstra och högar av avhandlingar och
abstracts på bord och golv.
Vi har vi talat om människan och hennes känsliga, starka kropp – och om
hjärnan och detta förunderliga samarbete mellan min varelses
alla aktörer.
"Utan trygghet", säger Rolf, "utan stadga i systemet överlever vi inte. Men med ett
allt för fastlåst system överlever vi inte heller. Det är den paradox som håller oss vid liv."

När ett barn föds är hennes hjärna så fullt av möjligheter att den rent fysiskt mest liknar ett
oklippt äppelträd. Nervcellerna sträcker ut sina tusen inom tusen kommunikationskontakter
i förhoppning att få kontakt med andra celler och därmed lära sig något. Kontakt betyder mönster
som kan bli klara uppfattningar om verkligheten, konstruktiva beteenden och
goda vanor. Under livets gång skapas så en förståelse av världen omkring oss, olika möjliga
sätt att vara och kunskaper om stort och smått.
Hjärnans grenar blir färre, men starkare. Hjärnan blir lite mindre öppen, men stabilare.
Sakta formas en vuxen människa med vilja, laster och lustar.
Mycket vet forskarna idag om hur detta går till. Mycket vet de ännu ingenting om. Mycket
kan vi som individer själva räkna ut och förstå i samarbete med våra egna nervceller.

Detta talade vi om denna kyliga tisdag och kanske blir det en bok om vårt viktigaste
livsverktyg och hur den kan hjälpa oss att förstå oss själva.

Söndag morgon. Frost, tur att maken tog in citronen och oliven i går.
Läser i SvD om Platon och fastnar för hans begrepp självomsorg.
Fastnar därför att jag söker efter ett sätt att beskriva en människas
omtanke om sig själv utan att det blir till sin motsats – till prestation, tvång,
skam eller en slags Joakim von Anka-själv-hjälp. En omsorg om
mig själv som egentligen bara är en del av det prestations-, konsumtions-
och vinstmaximeringssamhälle som vi just nu utvecklar: "Det är klart att jag dricker
grönt te, äter fibrer, motionerar, mediterar, går på spa, har tid för mig
själv, tar ett bad, skriver dagbok, går på yoga ... "
Vi lever i en paradox. Det samhället kräver av oss både i form av utbildning,
arbete, konsumtion, antal barn, helst minst två, och självomsorg är omöjligt
att leva upp till. Det finns inte tillräckligt många timmar. Man kan inte bli
hur effektiv som helst.
Någonstans måste kraven sänkas:
mindre arbete, mindre konsumtion, mindre tid för barnen eller mindre engagemang
i min egen hälsa.
Att bestämma sig för vilken nivå jag själv vill lägga mig på, vad som är rätt i förhållande
till vem jag är, vilken situation jag lever i, vilka mål jag har med livet är att vara omsorgsfull.
Prestationen är att kunna göra det utan att förföras, förvirras, förtrollas av de
föreställningar om vad som är ett gott liv som vi varje dag översvämmas av.

PS
Läste i samma tidning om krönikören Joanna Drevinger som precis
som jag hatar att städa. Nu har hon gjort en egen städ-spotify-lista och
genast går det lättare att dammsuga.
Jag har mailat henne och bett om länken.
Behöver all hjälp jag kan få.
Svarar hon så vidarbefordrar jag.

Tidsperspektiv från Long Now:s hemsida.

Det var Brian Eno som började, samlade en grupp omkring sig för att tala om
skillnaden mellan ALLT GENAST och ett LÅNGT NU.
Gruppen blev en organisation, en "långsiktig institution", The Long Now Foundation,
med målet att ändra sin egen, andras och det globala kollektivets,
förhållningssätt till verkligheten.
Förr, skriver man på hemsidan, talade vi om framtiden, om det som skulle hända
1984 eller år 2001. Idag talar vi i bästa fall om i morgon. Och på samma gång
smyger sig en otäck känsla av ödesmättad Ragnarök, Slutet, Katastrofen fram.
Som om ingen framtid fanns, som om det är lika bra att festa ordentligt innan
alltihop går år helvete.
Förutom att det är fel, säger initativtagarna till Long Now, så är det farligt. Alla
föreställningar riskerar att bli självuppfyllande profetior.
Ändra ditt perspektiv, uppmanar de, så kan vi ändra framtiden.
Bloggar, seminarier, uppfinningar, samtal – Long Now går ut på bred front
både med dialogtekniker och ämnen:

Långsiktig resursanvädning.
Långsiktig kultur.
Långsiktig mänsklig utveckling.
Långsiktig mental hälsa.
Långsiktiga relationer.
Långsiktig politik.
Långsiktig produktion.
Långsiktig konsumtion.

Sluta tänk senaste modellen, uppmanar de, "tänk Stonehenge".

Och jag tänker. Bli sådär långsiktig som mormor i vars gömmor jag
hittade en låda som det stod Ann på. Där invirat i silkepapper låg sex tekoppar
av märket Blå blom som mormor sakta inhandlat på olika realisationer. En kopp
i taget, mormors plånbok var ganska tom. Men hon hade inte bråttom, första
gången hon ramlade över en billig blåblomma var jag bara fem-sex år. Hon
visste att hon hade sisådär tjugo år på sig och hon hoppades att jag sedan
skulle han användning för de i ytterligare sextio.
Mycket har jag slängt eller bytt ut genom åren, men inte tekopparna.
– Nu dukar jag ofta fint, mormor.
Att bli en långsiktig människa är att bli innerlig, tänker jag som för något
år sedan skrev en bok om Sören Kierkegaards begrepp innerlighet.
(Finns i pocket sedan någon månad!)
Att vara innerlig är att ta livet på allvar – mina behov, andras behov, globens
behov. Att ta till vara (vilket vackert uttryck), att vara varsam, att vara omsorgsfull,
omtänksam.
Att vara all-varlig, varlig med allt.
Fast, tänker jag sedan, jag vill inte bli som farmor. Hon var en allvarlig, långsiktig
människa, det kan ingen ta ifrån henne. Men hon var alldeles för sträng.
Där på Flystaslingan var det ont om glädje, ont om avsteg, kreativitet.
Nej. Långsiktig, innerlig, räcker inte. Allvarlig räcker inte. Det måste kombineras med
livsglädje och njutning. Med humor, med det oväntade, överraskande, störande.
En långsiktig människa måste då och då få vara befriande, vansinnigt kortsiktig.

Det här ska jag fundera på idag.

Svårare att bli kär på vintern.

När vi beskriver människor använder vi ofta temperaturord – han är kall, hon är het, han är varm och
hon är kylig eller kanske sval.
Nu börjar forskarna ana varför. Med hjälp av ett otal experiment har de upptäckt två saker:
De känslor människor väcker sätter igång fysiska processer i kroppen som antingen uppfattas
som värme eller kyla. Den som blir förolämpad eller rädd kan mycket väl få sänkt kroppstemperatur.
Den som blir omhändertagen och älskas hettas upp.
Dessutom påverkas våra känslor inför andra av hur varmt det är i vår omgivning. Människor som möts
i ett varmt rum har lättare att tycka om varandra än de som träffas i ett svalt utrymme. Den som har
en varm kopp kaffe i handen är mer mottaglig för omgivningen än den som bär på iste.
Nu klarnar det.
Nu får jag lust att dra några riktiga amatörslutsatser:
• Semesterflörten beror inte på att vi är lediga utan på att vi är på varmare breddgrader.
• Allt kaffe vi bjuder varandra på är ett försök att framkalla sympati.
• Den där kärleksdrycken i sagorna fungerade därför att den var varm, inte på grund av
de märkliga ingredienserna.
• Om man vill kritisera en annan människa förstärks samtalet om rummet är kallt.

På lördag kommer ännu en avhandling om lycka.
Det är en man vid namn David Brax vid Lunds universitet som anser att han med hjälp
av olika sorters forskning bevisat att vi alla söker njutning.
Redan de gamla grekerna...
...och nu är det dags igen.
Det är något lurt med hela lyckotrenden.
Hur kan någon som levt några decennier överhuvudtaget inbilla sig att det går
att leva i en oas av lycka.
Olycka, det är något annat.
Olycka det är svårt. Det bör vi undvika. Det bör vi hjälpa varandra att slippa.
Men olyckans motsats är inte lycka. Det är o-olycka, som de kanske kunde
sagt i något norrländskt landskap.
Och en o-olycklig dag är så full av dimensioner, schatteringar, nyanser, skalor som
lyckan konkurerar med.
Det finns inte en dag i mitt liv som jag kan sammanfatta med ordet lycka.
Men när dina barn föddes!?
Många känslor var det och det fanns stunder av en märklig salighet som jag aldrig
varken före eller efter känt, men där fanns också rädsla och oro.
När jag fick mitt drömjobb?
Massor av YES! YES! YES! men också nervositet, dåligt självförtroende, kreativitet.
När vi köpte hus?
Förvåning mest. Är jag en sådan som har hus?
Mat? Nej, nöjd men inte lycklig.
Jag längtar inte ens efter att vara lycklig, inte heller efter någon form av evig
utrdagen njutning.
Det är känsloregistret jag söker.
Det är livets många sidor jag vill undersöka.
Det är upplevelsen av att jag vågar möta livets alla dimensioner som jag
är efter.
Och då och då, för en oändligt kort stund, anar jag ett stråk också av lycka.

Lite molnigt. Alldeles stilla och jag har kaffe och tidning och datorn i sängen.
Så ska en söndag börja.
Gärna i timmar.
Inte ovanligt fram till tolv.
Läsa, tänka, blogga, anteckna, ännu en kopp kaffe.
Jag kände en gång en man som hade organiserat sitt liv efter de två saker som
han älskade mest: läsa böcker på kafé och resa.
Efter några år på universitetet tog han jobb som guide på Stockholms museer.
Inte heltid. Några timmar här och några timmar där.
Tjänade inte mycket, men behövde inte heller så många kronor.
En etta bodde han i. Cyklade överallt. Åt enkelt, vegetariskt. Köpte kläder
på second hand. Och så tillbringade han många timmar varje dag
på antikvariat, bibliotek – och kaféer där han läste de böcker han kommit över
billigt eller gratis.
Trots lite ekonomi så sparade han.
För var tredje, ibland var fjärde år gjorde han en resa.
Länge och långt bort.
– Man behöver inte resa oftare, sa han. För tiden emellan använder jag
dels till att fundera över vad jag varit med om, och dels för att planera
och längta efter nästa tur.
Kan man planera sitt liv efter längtan efter att få sitta i sängen med böcker,
tidningar, dator, papper och penna.

Förvånad över alla självhjälpsböcker hon ser på New York Times boklistor
skriver Eleanor Blumenberg i ett brev till redaktionen:

Jag har levt ett långt produktivt liv baserat på två råd
som jag fick i min barndom för en sådär 80 år sedan:
För det första försöker jag vara snäll som alla;
för det andra, om jag är sur tar jag en tupplur.
Vad mer behöver en människa veta?

Just nu INGET NYTT
på hela sajten
jag har tagit
SEMESTER
och gått in i den totala
CYBERASKESEN
åter i slutet av juli!

BILD Global Citizen Foundation, Creative Commons

Jag blev lätt förvånad när jag kom till min nya husläkare med envis hosta
och hon sa:
– Vad tror du själv om dina besvär.
Jag förklarade och hon nickade:
– Det låter rimligt.
Så kom vi då till åtgärderna, och hon förklarade att hon faktiskt inte hade
en aning om vad det var för hosta jag hade, för att sedan övergå till att
redovisade ett antal vägar vi kunde gå och sa:
– Vilken tycker du vi ska välja.
Vi enades om två – den ena först och om det inte hjälpte skulle
jag, när jag tyckte det var lämpligt, gå över till steg två.

Häromdagen gick maken till samma doktor och sa att han ville sluta med
sin blodtrycksmedicin ett tag för att se vad som hände.
Ni kan gissa vad hon svarade:
– Gör det du, det blir intressant.
Av misstag hittar jag en förklaring på wiki, det kallas helt enkelt
participatory medicine, deltagande medicin, en trend inom
läkarskrået som vuxit fram sedan början av 2000-talet
där patienten dras med i vården på ett nytt sätt.
Det kan vara grupper av patienter som hjälper varandra, patienten som
researcher på nätet, eller patienten som tillsammans med doktorn
både diagnostiserar sina problem och hittar bot.
E-patient, som de kallas som själva läser vetenskapliga artiklar och kommer
fullmatade till doktorn, det var jag också en gång när svägerskan fick en
Dr House-sjuka och var riktigt otäckt dåligt. Det tog mig tio munter på nätet
att ställa en diagnos, som jag förstås inte berättade för någon,
storhetsvansinne har jag inte. Och efter ett och ett halvt dygn kom läkarna
med samma svar.
Deltagande medicin, det är bra, det tror jag kan befria både doktorn
och patienten.
Jag har alltid tyckt så synd om läkarna när jag kommit dit med diverse
konstiga symtom och de har varit tvugna att låtsas att de hade läget under
kontroll fast jag visste att de inte hade aning om vad vi talade om.
Låt oss enas om att människan är ett mysterium och sedan se om vi
med gemensamma krafter kan förstå sig på oss

Stephanies workshop för virkade märkesväskor

I en enda artikel i DN hittar jag mängder av nya ord – alla kopplade till kombinationen
hantverk (gärna stickning och virkning) och poltisk aktivism. Och jag drabbas av
den där återkommande känslan av hur urbota stillatänkande vi är. Hur vi bara
repeterar och repterar – tankar, kläder, möblering, mat, umgänge, samtal.
Tänk nytt – säger jag till mig själv. Tänk nytt människa.
Man behöver inte kalla sig konstnär för att leka.
Man behöver ingenting för att leka.
Lek.
På onsdag semester.

craftivism, garntag, queerstickning,
kravallslöjd, hacktivim, hantverksfeminism,
mikroutopisk och händernas Wikipedia.

För en gångs skull trettio minuter på motionscykeln denna morgon.
Och ibland kan man verkligen undra över sig, eller vad sägs om
den här spellistan på iPhonen:
La copa de vida, Ricky Martin.
With a little help from my friends, Joe Cocker.
Abuse me, med Silverchair.
Jag menar, Abuse me, cause I like it, hur kan man med lust och
glädje cykla till något sådant?

Svenska Akademins ordbok

I DN i morse ett par som köpt ett gammalt hus i norr och flyttat in i det som det är,
med vinyltapeter och telefonhyllor. Alf Svensson och Marit Paulsson till EU.
Fleetwood Mac fyller konserthus och i mitt kök ligger till min egen förvåning
en plastmatta. Och i bokfloden som jag bevakar åt tidningen ViLÄSER finns
böcker om 50-tal och 60-tal och 70-tal och andra världskriget, andra
världskriget, andra världskriget.
Är det typiskt kristider, tänker jag, att man längtar tillbaka till något som man
tror var stabilt. Inte för att det var det varje decennium har sina dalar, sin ångest, utan för att
det gick bra. De är en slags mormorssubstitut – de där knotiga gamla
kvinnorna som överlevt livsfarliga förlossningar, svält och arbetslöshet och
genom tiderna lugnat genom att i alla lägen sätta på pannan och bjuda
på en kopp kaffe.
När det skakar är vi alla osäkra, hur vuxna vi än är och då ropar vi efter
pappa: Alf Svensson och mamma: Marit Pålsson

Nej, jag svamlar denna fredagsmorgon. Men är ganska säker på att om ni
tittar er omkring kommer ni att finna – nostalgi.

Om fyra timmar, klockan 12 måndagen den 8 juni, kan du prata in ditt eget sommarprogram på Sveriges Radio.
Idéen fick en av redaktörerna för en vecka sedan. Nu är det realiserat. Det kallar jag livsglädje, arbetslust och kreativitet.

Det är enkelt:
Skriv ett manus.
Följ instruktionerna på sajten.
Läs in.

KÖR! Ska bli kul att lyssna på dig.

LIVEBLOGGRAPPORT 12 från första seminariet med TEDxStockholm.

Ja, hur ska jag beskriva resten.
Festen.
Champagne först.
Och sedan ett helt rum med utklädningskläder.
40 kreatörer kastar sig in – och ut kommer de mest obeskrivliga skapelser. Många herrar i klänning. TED:s representant i samisk mössa. Själv bar jag regnjacka och myrslokssnabel till tanthatt.
Ja, ni kan tänka er.
Och ni kan ana om ni går in på GLIMPSE hemsida. Konstnärskollektivet vi lekte med.
Efter en rätt högljudd promenad genom Älvkarlebys byväg var det dags för middag.
Och sedan dans.
TED:s representant överlycklig på amerikaners vis:
"Vilken fantastisk grupp människor ni är."

Nästa morgon – hur ska TEDxStockholm fortsätta.
"Ett steg i taget", säger Teo Härén när jag pratar med honom i köket. "19 september en halvdag för 300 personer någonstans i Stokholm. Sedan blir det större."
"Help us build the TED nation", som initiativtagaren Henrik Ahlén, sa igår. Ett nätverk av människor över hela världen som vill sprida nya kunskaper, goda nyheter och inspirerande föredrag.
Ett intressant villkor finns:
Det får ingenting kosta.
Alla ställer upp utan betalning.
Nu börjar jakten på villiga, intresserade – och på de generösa finansiärerna.

LIVEBLOGGRAPPORT11 från första seminariet med TEDxStockholm,

Nu kommer Pelle. Pelle Törnell. Mannen som tröttnade på att vara framgångsrik affärsman och övergick till att bli illusionist.
Rolig är han, och skicklig, vi är andlösa, jag glömmer att fotografera.
Vem har den svarta kulan?
Vad står det på lappen?
Vem skulle du ringa till just nu?
Vilken siffra har ni i era kuvert?
Och Pelle frågar ideligen dem han bjudit upp på scen:
"Och vi har inte gjort upp det här, eller hur?"
"Du har inte talat med mig förut?"
Frågade han någon gång för mycket?

LIVEBLOGGRAPPORT 10 från första seminariet med TEDxStockholm,
Mary Lee Sjönells mamma var bomullsplockerskan som till helgen vårdade sina sargade händer, satte på nagelack, klänning och dansade och dansade.
Mary Lee skämdes. Mary Lee led när hennes mamma tvingade henne att lära sig dansa, lära sig röra huvudet som en sköldpadda fram och bak, från sida till sida.
Mary Lee vill bara försvinna när hennes mamma bomullsplaockerskan stolt gick fram till helt okända människor och presenterade sig med den utmanande frågan:
Vem är du?
Det tog många år innan Mary Lee kunde uppskatta sin mamma, innan hon såg hennes styrka, innan hon förstod att de där tre orden, den där uppmaningen är grunden för varje möte och varje berättelse.

FOTO: från föredrag på TED.COM

LIVEBLOGGRAPPORT 9 från första seminariet med TEDxStockholm,

Hitta din kemiske parnter
Nu tittar vi TEDx-deltagare på ett föredrag från TED.COM, USA på en stor skärm här i rummet i Älvkarleby.
Kärleksforskaren Helen Fisher berättar om hur försöker förstå kärlekens kemi bland annat genom att
jämföra olika nivåer av hormoner och andra signalsubstanser i hjärnan.
Nu prövar hon sina resultat i verkligheten på en helt ny datingsajt där du kan söka din kemiske parnter.
Pröva själv http://www.chemistry.com/

LIVEBLOGGRAPPORT 8 från första seminariet med TEDxStockholm,

"Om jag fick tala i 18 minuter till världens mest inspirerande människor. Vad skulle jag säga?"
Så börjar Klas Hellberg sitt föredrag.
Det är tyst en stund och så fortsätter han:
"Jag skulle lära dem hångla."

Klas utgår från en artikel "skriven av någon som heter Torsten" och som ställer frågan:
Varför mår vi så dåligt?
… och så refererar han till Cesar Millan, mannen som talar med hundar, och som säger att det handlar inte om vilka verktyg du använder när du ska uppfostra hundar, det handlar om din inställning, det handlar om hur du gör det.
Och så berättar han om hur en norsk talare på ett seminarium för unga entreprenörer försätter hela gruppen i koma på bara några minuter för att sedan lämna över till Klas som ska inspirera dem på temat:
Maximise your life.
"Maximise ett par hundra halvdöda ungdomar", säger Klas och tittar menande på oss.
Så han står där och vet inte vad han ska göra och hör plötsligen sig själv säga:
"Hej, jag heter Klas Hallberg och jag ska lära er hångla!"
NI kan ana.
Jodå, de vaknade till.
Och det gör även publiken här i Älvkarleby när Klas jämför känslan av hämningslöst hångel med den kontrollerade och svala kommunikation som vi för det mesta ägnar oss åt.
Hans budskap är förstås – sluta aldrig att vara passionerad.

LIVEBLOGGRAPPORT 7 från första seminariet med TEDxStockholm,

Isabelle Allende på skärm från en TED konferens i USA.
PASSION, PASSION, PASSION!
Se den här!

Mer om TED.COM

LIVEBLOGGRAPPORT 6 från första seminariet med TEDxStockholm,


LIVEBLOGGRAPPORT 6 från första seminariet med TEDxStockholm,

I en feminutare om skolan redovisar Richard idéer om skolan han fått in genom att be om tankar från människor på Facebook, Twittter, TEDcommunity m.m.
Mer om TED.COM

LIVEBLOGGRAPPORT 5 från första seminariet med TEDxStockholm,

Jan Gunnarsson berättar sin historia.
En busschaufför förändrade en gång hans liv.
Det var flygplats, det var i norr, det fanns ingen taxi och busschauffören övertalade Jan att ta bussen istället.
En busschaufför, ett original med persisk musik, en självständig, självsvåldig, lycklig chaufför.
En man som anser att hans huvudsakliga jobb är att ge människor en bra dag.
"Jag råkar bara göra det i en buss", säger han till Jan.
"Är människor nöjda när de åker med dig", frågade då Jan.
"Jodå", säger chauffören, "fast ibland lite förvirrade. Som när jag sjunger som Paverotti, eller när jag låtsas att jag precis fått sitt körkort eller när jag kör en annan väg för att känner för det, eller någon faktiskt behöver få skjuts ända fram."
"Men", säger Jan, "åker du hur du vill?"
"Självklart", svarade chauffören, "det är min buss, jag är boss."
En gång, berättar Jan, körde flygbusschauffören hem en grupp flickor för att de var rädda för den våldtäktsman som härjade i stan.
"Alla barn är våra barn", säger busschauffören. "Om vi inte bryr oss om våra barn varför ska vi gå till jobbet?"
"Varför är du så här", frågade Jan.
"Därför att jag väljer det varje morgon", säger chauffören. "Det kan vara min sista dag och jag har bestämt att jag ska göra allt jag kan för att det här ska bli en bra dag för dem jag träffar.
Vissa av mina kolleger kör passagerare. Det gör inte jag. Jag kör människor."

Det här fick Jan att fundera.
Den här mannen är inte serviceinriktad, han är värd. Kanske är organisationer värdar – värdar för talanger, värdar för kreativitet, partners, ägare. Och går man längre kanske vi kan vara värdar för visioner, eller en mission.
Med andra ord
HOSTMANSHIP
VÄRDSKAP

Ledaren som värd förändrade hela hans sätt att se på ledarskap.
Managern går framför gruppen. Ledaren visar vägen. Värden inspirerare, de servar, är i dialog, de bygger och ser människor som gäster och talanger.
Managers gillar statistik, ledare tar fram idér, värden ger möjligheterna.
Så vad skulle hända om vi alla gjorde som busschauffören?

Mer om TED.COM

LIVEBLOGGRAPPORT 4 från första seminariet med TEDxStockholm,

Internetstrategen Björn Jeffrey på scen.
Sista han talade om detta kastades tomater.
Men han gör ett nytt försök.
Halvengelsk, kvartsnorsk och kvartssvensk funderar han över vad är ett land.
Hans identitet är större än länder.
Internet säger han är som ett lager som ligger över alla länder, över hela världen.
Gör det möjligt att skapa kanaler på längden och tvären, människor i andra delar av världen som de kan identifiera sig med.
Kontaktmöjligheterna kommer att vara det viktigaste i framtiden.
När vi i framtiden väljer platser kommer vi att utgå ifrån kontaktområdena – som Frankrike, Belgien, Luxenburg, Holland.
Spelar ingen roll i vilken av länder du lever.
Kanske kommer vi tillhöra ett ställe men leva i ett annat.

Mer om TED.COM

LIVEBLOGGRAPPORT 3 från första seminariet med TEDxStockholm,

Nu tittar vi på författaren Elisabeth Gilbert på skärm.
Titta ni med!

Mer om TED.COM

LIVEBLOGGRAPPORT 2 från första seminariet med TEDxStockholm,

Godhet är en väg att lyckas.
Så börjar Stefan Einhorn sina 18 minuter på denna TED-konferens i Älvkarleby, och så frågar han oss vem vi vill vara:
En skicklig yrkesmänniska, rik, intelligent, rolig – eller en god människa.
Vi får rösta.
1 vill vara rolig.
2 vill vara rika.
Resten vill helst av allt vara goda.

Men varför ska vi vara goda?
Forskningen visar att om du är generös och samarbetar så ökar akvititeten i njutningscentra i hjärnan. Och det intressanta är att det är samma område som blir aktivt när du använder narkotika.
"Sluta missbruka och bli god istället", säger Stefan, "garanterat ingen baksmälla."
En annan undersökning visar att om du blir väl behandlad av människor, ja till och med av en apparater, så är chansen stor att du är snäll mot andra senare under dagen.
Samma sak är det med doktorer, hävdar han. De som får en liten godisbit innan de träffar sina patienter är bättre på att diagnostisera, är mer kreativa och snällare än de som inte fick någon godisbit.

Men hur blir man snällare?
1. Träning
Och nu ska vi öva, säger han och så får vi läsa en knivig moralisk historia.
Vem av oss skulle ljuga, vem skulle tala sanning?
Vi delar oss i häflten.
Och mycket riktigt, berättar Stefan, minst tre gånger om dagen ljuger vi.
2. Regler och normer ska inte vara för rigida.
Och så berättar Stefan om ett försök att ta med sin treveckorsbebis på vuxenbio. Det gick inte. Han var helt enkelt inte vuxen.
3. Var ett gott exempel.
Barn lär sig av att imitera. Och vi fortsätter att imitera. Även som vuxna. Andra gör som vi gör. Det är därför det är så viktigt vad vi gör..
Vi gör en övning, jodå vi går på den. Bevisar att det han sagt är sant.

Varför är godhet bra:
1. Man mår bra av det.
2. Vi får fördelar.
3. Hela världen vinner på det.

Lev, säger han, som om världens framtid låg på dina axlar.
Om det inte är ditt ansvar att ta hand om andra, vems är det?

Mer om TED.COM

LIVEBLOGGRAPPORT 1 från första seminariet med TEDxStockholm,

David Lega, handikappidrottare med armar som inte fungerar, och ben som har 30 procents styrka är den första talaren denna TEDx premiär.
Han började träna, berättar han, eftersom varje procent han kunde öka sin muskelstyrka skulle hjälpa honom att leva.
Om du accepterar dina svårigheter så kan du använda din styrkor på rätt sätt, säger David och dricker vatten ur ett glas enbart med hjälp av munnen.
Det först du måst göra, säger han, är att integrera ditt inre, för är man klar inuti sig själv så är det lätt att göra vad du vill.
Fyra saker behöver en människa, säger David - kärlek, uppmuntran, stöd och krav.
Får man de fyra - då kan man göra vad som helst.
Jag testade mina gränser mycket tidigt, berättar han. Först fsysikt, om jag inte kan använda mina armarna , kan jag använda munnen istället.
Och så tar han en whiteboardpenna i munnen och skriver och riter med hjälp av hela huvudet.
Det är bara två problem, kritor smakar skit, spennar som de här är väldigt starka.

Och det är nu det börjar bli intressant, säger han, när jag skriver mitt namn så aplåderar alla och jag är 35.
Jag kan antagligen stava mitt namn fel och ändå få applåder.
Och jag tycker att det är rätt. Jag får beröm för det jag gör som svårt för mig, istället för att jämförs med alla er som kan skriva med händerna.
Och det vore fantastiskt ocm alla fick ha det likadant, få stöd för din egen utgångspunkt.
Den dagen vi kan ge rätt krav och rätt beröm til rätt människor då kommer det att hända saker.
När jag föddes var jag helt paralyserad, jag var sex månader innan jag kunde röra huvudet . Läkarna sa att jag aldrig skulle kunna sitta, jag skulle inte kunna göra något.

Men sakta hittad jhan olika sätt att använda kroppen.
Vid tolv år kunde han göra sit-ups.
"Tänk om någon hade sagt till mig att inte kunde. Eller visat mig på en annan killen, yngre än jag som kan göra 400 situps."
Då skulle jag ha slutat.
Och det är så vi gör hela tiden, vi jämför oss sjäva med andra som har helt andra förutsättningar.

Men David har alltid bara jämfört sig med sig själv. Han tränar och jämför sina resultat med sina egna.
Jag tränar varje dag.
När han träffade en man som kunde simma helt utan ben och armar tänkte han – jag kan också.
I början tog det 2,5 minuter att simma 25 meter.
Senare kunde jag simma samma sträcka på 40 sekunder, men trots all träning kunde vilken 12-åring som helst slå mig.
Men jag tävlar med mig sjlälv.

Att jämföra sig med andra, säger han, är problemet. Och idag jämför vi oss hela tiden - hur tjocka vi är, hur smala, hur vackra, hur rika och risken att vi förlorar är uppenbar.
Men, säger David, eftersom det är roligare att vinna än att förlora så jämför jag mig bara med mig själv. Jag tävlar med mig själv och har därför hela tiden möjlighet att bli en vinnare.

Mer om TED.COM

Nu är vi här, ett 40-tal människor i ett rum i ett 1700-tals hus i Älvkarleby. Det första TED-mötet i Sverige.
Vi sitter trångt packade, flera filmkameror är uppställda, några har datorer i knät och livebloggar som jag.
Här är konsulter, kreatörer, inspiratörer, agenter, reklamare, mediemänniskor, fotografer, pedagoger, sju svenska talare och därborta Laura, TED:s hitflugna representant.
Nu börjar vi. Det gäller att hålla tiden. TED-konferenserna bygger på många framträdanden, mycket innehåll på liten tid.
Talarna har fått mellan fem och arton minuter var.
Henrik Ahlén och Teo Härén introducerar.
Temat är inspiration.
Publiken är entusiastisk.
Nu börjar det med –  David Lega.

I sista stund får jag en reservplats på det första TED-evenemanget
i Sverige. TED, startades i USA för att sprida
inspirerande, kreativa och konstruktiva tankar och kunskaper.
Till en början till en mindre krets på en exklusiv årlig konferens. Men ganska snart bestämde sig initativtagarna för att de intressanta kusnkaper och tankar som framfördes borde spridas till fler.
Så numera läggs alla föredrag ut på nätet, på TED.COM hittar du hundratals spännande
videofilmade seminarier bara att titta på eller ladda ner eller visa på skärm i skolor, föreningar eller hemma.
Helt gratis, med ett enda mål – sprid goda tankar vidare.
Nu kommer nästa steg - starta TED-evenemeng världen över. Och Sverige, som ju faktiskt trots att vi själva inte inser det ofta är tidigt framme när det gäller nya saker, är förstås med. Det är bröderna Teo och Fredrik Härén och deras kollega Henrik, och som jag missat efternamnet på, som tagit initativet och idag träffas 40 människor hemma hos Teo i Älvkarleby för att lyssna på de första TED-seminarierna i Sverige och föra kreativa samtal om fortsättningen.
Klockan 07.00 lördag morgon får jag en plats på konferensen.
Jag packar i all hast.
Jag avbokar en fantastiskt dag på Ekerö med några av mina närmaste vänner.
Nu åker jag.
Rapporter kommer under dagen.

Skärmsläckare för den som vill hålla koll.

Jag hade så svårt att sova igår”, sa jag till en vän som genast replikerade:
”Det är inte så konstigt, det var fullmåne i natt.”
Och jag nickade, nöjd med att ha fått ett logiskt svar på mina rastlösa timmar
i sängen.
Så här lagom till fullmåneperioden i juni läser jag en artikel i
Scientific Mind där två forskaren fullständigt mosar tanken på att människor
på något sätt skulle bli påverkas av hela och halva månar. Det finns inga
bevis, säger de, och refererar till en s k metaanalys, en genomgång av all
forskning på månen och människan, som visat att inget samband finns.
Men vattnet då? Vi människor är ju till 80 procent vatten och ebben och
floden visar ju att månen har sitt finger med i spelet här på jorden.
Redan Aristoteles trodde ju att kroppens blötaste organ, hjärnan, var
känslig för månens påverkan.
För det första, skriver forskarna, på ett
sådant där definitivt sätt som bara forskare med en titel kan uttrycka sig:
Månens dragningskraft påverkar bara öppet vatten. Inte sådant som är
inneslutet i en kropp.
För det andra:
En flugas tryck på armen en sommardag är högre än det tryck månen
utövar.
Och för det tredje:
Skulle vi bli påverkade så inte är det under fullmåne. Det är månen i
nedan som utöver högsta tryck på vår planet. (22 juni nästa gång)
Jaha, men alla som säger att de ser ett samband. Jag känner en
barnmorska som berättar att under fullmåne har de alltid fullt upp att göra.
Håhåjaja, säger forskarna, och pekar på en studie som visar att de
som tror på fullmåneteorin är extra uppmärksamma dessa nätter och
lägger märke till sådant som de glömmer när månen är på väg upp
eller ner. Och det har att göra med en särskild funktion i hjärnan
som kopplar ihop saker och ting. Har vi något att hänga upp händelser
på så kommer vi ihåg de bättre än om det bara är en vanlig måndag.
Så sorry, skyll inte på månen om du sover dåligt.

GÖR EN EGEN OVENTENSKAPLIG UNDERSÖKNING
Följ dig själv med hjälp av månkalendern för 2009 som du hittar här.

MER OM MÅNEN

hittar du på David Rose hemsida, en kille som gillar att räkna ut saker.

I eftermiddag ska jag på begravning så tidigt på morgonen går jag
ut i trädgården.
Först plockar jag vita syrener. Hängande klasar med generösa
blommor.Sedan får jag syn på julrosorna, vita och mörklila och
så livskraftiga att de tränger upp ur marken tidigt, tidigt och
blommar sedan hela sommaren. Den största, den som är 70 cm
i diameter, köpte jag en gång i en potta i mataffären. Ganska kraftig
planta som först stod inne och surade, sedan övervintrade på
furstukvisten och som exploderade när jag satte den i rabatten.
Nej, inga syrener, julrosor får bli basen i buketten till Vidar.
Många vita, och så en stängel av de där lila, nästan svarta,
som kommer från min farfarsfars trädgård i Gislöv.
Sedan några stänk av de där mörkröda gängliga bladen
som jag inte vet vad de heter och som får stå för de mörka
stråken i livet. Bakom det något grönrött, flikigt – ja vad heter
det nu igen – de får representera det mångtydiga i en människa.
Några vaser finns det ju inte i kyrkan, så vad ska jag stadga upp
blommorna med.
Slänger ett öga över trädgården och får syn på rabarberståndet
som funnits här i trädgården sedan huset byggdes
på 30-talet. Enorma blad och stänglar. Syrliga, inte sura, inga
sådana där sega slanor man måste skära bort som brukar finnas
på rabarber. Det får det bli. Hela buketten får vila på ett
jättelikt rabarberblad.
Binder det samman, fuktar med blött hushållspapper, lägger ut
den på altanen i väntan på avfärd.
Hela tiden gnager den där känslan av att jag borde köpt en bukett,
eller kanske en krans, och jag tänker att det är fattigsläktens signum.
Plocka eget är povert, vittnar om små resurser. Köpeblommor viskar
välbestånd.
Och jag tänker: Vad mer av mitt sätt att leva styrs av min släkts förflutna?

Tags: Begravgning, Gi

Är det verkligen för naturens
skull som jag har leasat en
hybridbil, eller tävlar jag om
priset: Vänkretsens,landets,
kanske världens mest
altruistiska människa?

Det senare tror vissa forskare som kallar våra försök att leva miljövänligt för competitive altruism –  konkurerande osjälviskhet eller osjälviskhetstävlan (det måste finnas ett bättre svenskt ord).
Undersökningarna visar att ju
mer offentliga våra handlingar
är desto mer miljövänliga blir vi. Studenter som fick välja med en lyxig och en grön produkt valde den lyxiga om de fick handla på nätet och den gröna om de skulle handla i en affär.
Samma sak på hotellet, om det på rummet står ett kort med texten: De flesta som bott på det här hotellet har tänkt miljövänligt och använt sina handdukar i flera dagar så ökar handukssparandet.
Det forskarna tror, läser jag i dagens nätupplaga av New York Times är att det i alla kulturer finns beteenden som ger statuspoäng, och att vi hela tiden tävlar om vem som får flest, vem som är främst i flocken och därför har störst chans att överleva.
På 80-talet var det Porschar. Just nu är det miljövänlighet.
Kanske deltog världens rikaste man Bill Gates i samma tävling i går i Oslo när han uppmanade världens miljardärer att ge bort det mesta av sina pengar.
"Jag vill bara berätta för er hur kul vi haft", sa Gates som skänkt bort 37 miljarder dollar, bortåt 30 miljarder kronor.
Och se utmaningen antogs, nu meddelar USA näst rikaste man att han också kommer att skänka stora delar av sin förmögenhet till Gates och hans frus egen biståndsorganisation Bill & Melinda Gates foundation.
Och om vi nu måste tävla – varför inte altruistiskt.

Jag är rädd för att min
biologiska skejtboardklocka ska sluta ticka …

Niklas Ekstedt, kock (SvD)

Stina Thyberg

En av mina närmaste vänner och ställföreträdande mamma Stina Thyberg
som en gång i tiden tog Carl Gustav Jungs idéer till Sverige brukade tala
om garderobsbarnen.
I varje människa, sa hon, finns en garderob, och i den hänger en massa
gamla pälsar. Bakom dem sitter ett gäng barn i olika åldrar. De här barnen
är du själv i den åldern som det hände dig något som du hade svårt att hantera.
Något som inte gick över, inte blåste bort, utan fastnade inom dig.
För det mesta är de här barnen stilla, de kurar där bakom pälsarna. Men när
det händer något som liknar det de varit med om blir de oroliga, reagerar, sticker
ut sina små huvuden mellan pälsarna och skriker. Och då, då finns alltid risken
att de skriker så högt att ditt vuxna jag blir förvirrat, förlorat och blandar ihop det
du är med om idag med garderobsbarnets upplevelser.
Jag har alltid tyckt om Stinas bild, och hennes råd: Vårda dina garderobsbarn.
Mamma dem, lugna dem, berätta för dem att det som hänt har redan hänt och
att det kommer inte hända igen.

Idag fick jag besök av ett av dem. En liten en som tror att allt som sker i världen
har hon ansvar för. Det var rätt länge sedan hon hörde av sig, men idag var det
någon som i telefonen väckte den lilla och fick henne att skälva.
Någon som vet att spela ett riktigt smaskigt skuldspel.
Så trots att mitt vuxna jag ropar: Nej, tack, det där är jag inte intresserad av.
Hör jag mitt garderobsbarn svara: Så intressant, självklart, javisst, absolut!
För tjugo år sedan hade mitt vuxenjag inte upptäckt vad som hände.
Idag blir hon överrumplad, men kan samla sig, klappa sitt lilla jag på kinden
och säga: Vännen, du är inte skyldig. Det är inte dig det här samtalet handlar
om. Det är bara en artikel som någon vill sälja och som den vuxne redaktören
inte vill köpa.
Och så reder det sig, jag tar över och den lilla kan krypa in där bakom pälsarna
tillsammans med de andra små oroliga trygg i förvissningen att det finns en vuxen
som kan hantera verkligheten åt henne.

Vännerna på Facebook protesterar mot Pinky och Wave.
"Nä, nu går jag i strejk, godnatt", hälsar Elle-Kari i går kväll.
Visst blir jag trött också, men jag kan inte sluta drömma om
en portal där världens alla människor har möjlighet att kontakta
varandra. Kan inte sluta förundras över de senaste tio årens
utveckling.
I början av 90-talet arbetade jag med kvinnliga journalister från
hela världen. Bara att få tag på kollegerna var ibland nästan
omöjligt. Telefonerna fungerade inte, faxen strejkade eller stod
i chefens rum och försvann spårlöst. Breven kom aldrig fram.
Vi stod ibland på flygplatsen i Kalmar där kurserna i Journalistik,
demokrati och jämställdhet skulle hållas och visste inte om
deltagarna skulle komma eller inte.
Idag – en helt annan värld. En gränslös värld där nationernas
uppdragna linjer inte stoppar människor från att vara i kontakt
med varandra.
Så jag säger Tack alla galna uppfinnare i källarkrypin och
Googlekontor för möjligheterna och tänker att precis som med
allting annat så ska jag sedan fundera lite över hur jag vill
kommunicera med världen.

Idag var vi på ViLÄSER-redaktionen på studiebesök på vårt tryckeri i Sörmland.
På bussen ner till Katrineholm skickade jag iväg ett Twittermeddelande och
berättade om resan. Och funderade sedan tillsammans med mina kolleger på
varför? Ingen människa kan ju vara intresserad av att två redaktörer och en AD
idag åker buss tillsammans med sina kolleger från Tidningen Vi till ett tryckeri.
Varför ska vi stjäla andra människors dyrbara tid med något sådant?
Vi enades om att det i det här fallet handlar om ren reklam. Att meddelandet
egentligen lyder: Vi på ViLÄSER är här, vi är kvar, vi gör tidning och det tänker
vi fortsätta med. Inget annat.
Kunde inte sluta att fundera över vårt enorma behov att höra av oss och hittar
på kvällen en artikel i New York Times om fenomenet.
Det är Jason Shellen, en av grundarna till Blogger som börjat oroa sig för vad
han och kollegerna skapat med sina enkla verktyg.
– Vi har sett till att den som vill kan blogga, nu är bara frågan – vad ska de
skriva om?
Förr när inläggen droppade in någon gång i veckan var det inga problem,
men idag ska alla skriva varje dag. Jodå, jag har kolleger som skriver varje
timme på Facebook, ibland flera gånger i timmen, och däremellan Twittrar de.
Ibland är det intressant. För det mesta är det luft. Och det är det där tomma
som Jason nu försöker hjälpa till. På www.plinky.com får du nämligen varje
dag en intressant fråga och genom att svara på den och koppla svaret till
din Facebookprofil och ditt Twitterkonto så kommer du att vara klurig varje dag.
Google rider också på kontaktsökarvågen och kommer endera månaden
att lansera en helt ny tjänst Wave - ett slags torg på din dator eller mobiltelefon
där alla dina vänner kan kommunicera med dig och varandra på samma gång
som du kan blogga, visa bilder, filmer, dela musik.
Vi blir nätsambos helt enkelt, lever ihop i cyberspace i jättelika kollektiv som
om man kartlägger de hänger ihop i ett enda kommunikationsfält över hela globen.
Det är hisnande, men frågan är vad ska vi ha all denna kommunikation till?
Det undrar Nicholas Carr som sitter och plitar på boken The Shallow som
ska handla om vad som händer oss när vi är utsatta för "instant information"
av typen: Nu är vi på redaktionen på väg till tryckeriet eller den Twitter som
jag tänker skicka iväg nu för att dra mitt strå till stacken i de globala
kommunikationstävlingen om uppmärksamhet:
Efter Twitter kommer Plinky och Wave http://www.lagerstrom.nu #svpt

Från Fårö till Stockholm.
Från havet till bilkön.
Från en tanke i taget till många bollar i luften.
Tar bussen, tänker på ådan, hon som låg alldeles stilla på sina ägg och som jag såg
först när hon stirrat stint på mig en lång stund.
Bär de tidlösa stränderna med mig.

Himlen är
den enda
orörda naturen.

Gerth Malmros, meterolog och konstnär i Cirrus i SR idag.


Bilden tog jag på Fårö häromdagen, utsikt mot Norsholmen.

Tim Roth spelar Dr. Cal Lightman

Efter Sopranos och In Treatment (som just nu går på svensk tv) och andra
serier som bygger på terapi kommer nu den första deckaren direkt baserad
på psykologiskforskning – Lie to Me.
Det är FOX som anlitat en av de riktigt stora legenderna, professor emeritus
Paul Ekman, för att göra en FBI-såpa byggd på hans banbtrytande forskning
om vår förmåga att tolka ansikten.
I serien är det Dr. Cal Lightman, spelad av Tim Roth, som enbart med hjälp
av sin ansiktsanalysmetod kan avslöja lögner och halvsanningar och därmed
hjälpa de förvånade agenterna att avslöja sanningen.
Tillsammans med regissören har Ekman smugglat in kunskap i serien i form
av repliker och exempel. Så den som studerar programmen noga kan lära sig
känna igen en lögnare bara på ansiktsuttrycket, tror Ekman, som dessutom
efter varje avsnitt skriver i sin tv-serieblogg om de vetenskapliga bevisen för
kvällens storyboard.
Eller som Dr. Ligthman får säga i ett av avsnitten: ”Sanningen är skriven i ditt ansikte.”

Tälleviken, sen junikväll.

Du tillhör kategorin
män som matar kvinnor.
Journalisten Lennart Lundquist fru när han en kväll stod vid spisen.
Han tror att det var en komplimang meddelar han på Facebook.

Langhammars.

En av boderna vid Ekeviken.

Wabi-sabi kallar japanerna det obeständiga, det ofullständiga och det icke-perfekta, läser jag i ett nummer av Elle Interiör eller var det Sköna Hem som jag hittar i en hylla på toa hemma i Boo. Wabi-sabi, skriver reportern Anders Bergmark är ett buddhistiskt begrepp som vill påminna oss om att allt ständigt är i rörelse och att ingenting någonsin är färdigt – varken människorna, tingen eller naturen. Det finns inget slutgilitigt mål, ingen plan, ingenting annat än en kontinuerlig evig process. Ingen början, inget slut, ingenting som heter perfekt.
Och enligt denna estetik ska vi omge oss med ting som har patina – det använda, det skavda, det oregelbunda.
Några dagar senare åker jag till Fårö. Jag har fått låna ett hus vid havet av en kär vän.
Ön vilande där i Östersjön ovanför Gotland andas wabi-sabi. En ö som en gång i tiden var flera och som rest sig i havet till en enhet.
Stränder som flyttar sig med havets vågor. Porösa kalkstenar som bär sin egen historia av döda förstenade djur och växter. Tallar som formas av vinden och havets salt. Bodar som vitnar och järn som rostar.

Läser A very short introduction till meningen med livet.
Filosofi. Wittgenstein, Schopenhauer och Monty Pyhton. Och det börjar med frågan:

Går det överhuvudtaget att
tala om en mening med livet?

Så här tänker författarenTerry Eagleton:
Stolar kan vi tala om. De kan vi ta på, peka på, sitta på. Även om ordet är påhittat finns ett påtagligt föremål som vi kan enas om att vi ser. Döpa om, om vi har lust.
Men meningen med livet, det vet vi ju inte ens om det finns.Vi har alltså hittat på ett ord, ett begrepp för något som vi inte vet existerar.

Så vad talar vi om när vi talar om meningen med livet?

Biskop Caroline Krook
och Olle Carlsson


I söndags var jag för ovanlighetens skull på högmässa. Olle Carlsson, prästen som fått människor att fira mässa i Allhelgonakyrkan installerades som kyrkoherde i Katarina församling.
Resan dit har varit lång och skumpig. Protester, motsättningar – prästkolleger som opponerat sig. Och i talen denna strålande söndag fanns spår från konflikterna, det talades om vikten av att vara olika, vikten av att kyrkan måste rymma alla, vikten av att arbeta tillsammans trots skilda värderingar.
Kyrkan var proppfull. Köerna långa till nattvardsvinet och oblaten.
Det var högtidligt, och ändå märkligt otidsenligt. En enväldig Gud, en son som är enda vägen till honom och trosförmedlare i strikt hierarkisk ordning klädda i klänning.
Efter bibelord som jag trots alla år som kyrkosångare fortfarande inte blir berörd av talade Olle i sin predikan om kärlek.
Först urskuldade han sig för att han stod i predikstolen, "ni som känner mig vet att jag inte brukar gör så", sa han och förklarade att det fanns de i salen som la vikt vid traditionen.
Sedan talade han om tron, att den inte behöver vara så komplicerad, inte så genomtänkt, inte ens medveten. Varje suck av längtan efter hjälp, varje tanke att det nog finns ett hopp någonstans, varje önskan om lindring är en slags bön, ett tecken på tro på någon, någonting, någonstans.
Och denna tro, sa Olle Carlsson, är tron på att kärleken finns. Den kärlek som är oberoende av vem du är, vad du tänker, vad du vill och vad du gjort. Den kärlek som övervinner allt, är ständigt närvarande och alltid accepterande.
För, sa Olle, för att våga visa sig själv, erkänna vem man är och kanske förändras om så behövs krävs att någon ser på en med oändlig kärlek. Och det är allas, men inte minst kyrkans uppgift.
Och så önskade han att de människor som från denna dag träder in i Katarina kyrka ska känna sig oändligt älskade oavsett om de är rättroende, nyandliga, homosexuella, missbrukare eller klentrogna. Och att han, Olle, och andra aktiva i kyrkan genom sitt sätt att ta emot dem visar att det inte går "att gå ut ur Guds kärlek", att den alltid är där och att vi alla är oavbrutet villkorslöst älskade.
Så sa Olle i troligen den enda predikan han kommer att hålla här stående uppe i predikstolen.
Efteråt tal på kyrkbacken. En strålande glad kyrkorådets ordförande. En bakande grupp äldre kvinnor som gjort ett bröd av surdeg och alla sorters mjöl de kunde hitta i sina skafferier. Blommor, gratulationer – och så en påtagligt berusad ung man med vinfläckade läppar som tog Olle i hand och sa:
– Du har varit alkoholist va?
– Ja, sa Olle.
– Du glömmer väl inte det?
– Nej, jag glömmer aldrig det, sa den nya kyrkoherden för Katarina församling Olle Carlsson, som till hösten föresten kommer med sin självbiografi Mitt himla liv på Bonnier Existens

Tags: Olle Carlsson, Katarina kyrka, Allhelgonakyrkan, nyandliga, Bonnier Existens, , Gud

Lördag morgon, sol och en kall vind genom den öppna fönstret. På avstånd båtar, fåglar och en och annan människa som vandrar förbi huset.
Klockan är halv tolv och ändå ligger jag här i sängen med datorn i knät, alla tidningarnas delar spridda över sängen och en ny bok i tankarna.
Bokens ämne och körsbärsbladen som dalar in genom fönstret som vita minimala segel och just det faktum att jag ligger här istället för att rensa i rabatterna, istället för att motionera, istället för att putsa fönstren – allt det jag egentligen hade tänkt – sammanflätas. De hör ihop. De handlar alla tre om samma sak.
Så jag öppnar datorn, startar ett nytt projekt i det underbara författarprogrammet Scrivener och skriver förordet.
Som om det var just den här dagen som de raderna skulle bli till.
En märklig känsla av övertygelse, av hemvist, av självklarhet, av vetskap.

Tags: Bok, skriva, scrivener

Washington Post 090429

Det låter inte klokt, men den ekonomiska krisen och "svininfluensan" gör mig så
förhoppningsfull.
Naivt förstås, men låt mig för en stund få vara naiv.
Se vad som händer.
Någon ropar: Se upp, fara å färde.
Och genast samlas krafter för att tillsammans försöka undvika faran.
Ekonomisk kris – gemensamma diskussioner globalt. Vad kan vi göra?
Gemensamma och nationella åtgärder.
Konsekvenserna diskuteras – om vi gör så här i vårt land, vad får det för
konsekvenser i framtiden?Om vi inte gör något vad händer då?
Pandemirisk – informationen ute blixtsnabbt, åtgärder sätts in på bara någon dag.
Googlemaps följer epidemin, myndigheterna twittrar.

Det är som om vi äntligen har förstått att det är en enda glob, ingenstans att fly,
och att samarbete är det enda som fungerar när gränserna är öppna, flyget
forslar medorgare kors och tvärs (pengar, kunskap, medier, kultur, turism) och
internet binder de flesta människor samman.

Pilgrimsvandrade i söndags med vänner och okända i trakterna kring Boo gård.
Promenad, korta stopp vid gamla eken och bryggorna för några ord och eftertanke.
Avslutning i kyrkan med mässa, fin predikan av vännen Sofie Ribbing som fått venia dagen till ära.

Tänk ett sådant konstigt och starkt motstånd jag har mot begreppet Gud.
Att vara en del av Allt, av ett flöde, en rörelse, varande i ständig omvandling, räcker för mig.
Någon skapare, herde, rörare, högre mening behöver jag inte.
Inom mig bara en punkt som alltid är stabil och där jag kan vila. Ett öga i orkanen, Dit
jag kan stiga in när livets rörelser blir för häftiga.

Andlighet för mig är att uppfatta detta Allt utan gräns, som vi alla är en del av och ana
den där punkten i alla jag möter.
Är då inte den där punkten Gud? Nej. Den har inte gjort någonting, den vill ingenting,
den gör ingenting med mig. Den kan inte trösta mig, rädda mig, frälsa mig.
Den är bara vilan i rörelsen.
Den är bara den paradoxala vetskapen att att allt hör samman och därför både rör sig och är stilla.
Insikten att jag deltar, minsta cell i min kropp, minsta förflugen tanke är del i den process som kallas livet.
Allt är. Jag är.

Morgonkaffe, starkt, tända ljus, brasa, en vår som kämpar utanför.
Rådjuren har ätit upp min grandiosa julros och det mesta annat som stuckit upp.
Jag ska motionera idag, frågan är bara hur, medan jag funderar går dagen.
Läser i Dagens Nyheter om en ny teknik: haptisk återkoppling. Det är en bildskärm på mobilen
som går att trycka på, och när du gör det tackar skärmen med en vibration: OK, jag är tryckt på.
Men det är inte det jag reagerar på utan på utvecklaren Dan Gärdenfors replik:

"Haptiken är ett slags osynlig design som man inte vet att man vill ha innan man testar den. Men när man gjort det vill man inte vara utan den."

Som Internet och Post-it lappar, tejp och tjock grekisk youghurt, och min bärbara dator och mobiltelefonen.
Men det är inte det jag egentligen tänker på utan känslor, upplevelser, medvetenhet. Allt det som
man inte visste fanns innan man upptäckte det och som man sedan inte vill eller inte kan leva utan.
En gång när jag var 17 år ville några av mina killkompisar lära mig lyssna på John McLauhglin när
han var som vildast.

Vi var hemma hos Tom, jag fick te, vi satt på golvet på en tjock röd orientalisk matta, och medan
musiken vällde in i rummet kammade kamraterna mitt långa hår.
Det pågick i timmar, när gryningen började komma denna majmorgon älskade jag McLauhglin
och ville inte vara utan honom.
En gång var jag med när en kvinna från Nepal för första gången såg havet.
En gång sov min 2-åring i min famn, med huvudet mot axeln, tung, överlämnad mot min kropp.
En gång fick jag förvånad min första orgasm.
En gång insåg jag att allt är i ständig rörelse.
En gång förstod jag att andra människor upplever verkligheten på ett annat sätt än jag.
En gång läste jag mitt första ord.
Men det är inte det jag egentligen tänker på.
Det jag drabbas av denna söndagsmorgon, medan snön smälter, är tanken på allt det som finns,
som jag inte skulle vilja vara utan om jag bara visste att det existerade.

Redan när jag var liten så funderade jag på det där med Gud. Någon gubbe i himlen trodde jag inte på, nej jag hade andra teorier.
En tanke var att Gud var allting, och att det kosmos som vi kunde uppfatta var en del av guds "blodomlopp" och att jorden och planeterna var en slags celler i guds kropp. När det blev krig på jorden blev gud sjuk. Så tänkte jag och kände mig ganska nöjd med att vara en pytteliten del i helheten.
Länge har forskarna funderat på hur det kommer sig att människan överhuvudtaget hittar på föreställningar om andra tillstånd och värdar. De religiösa har förstås ett tydligt svar. Därför att den gud de tror på finns och är grunden för allt liv. Forskarna är förstås skeptiska, och särskilt biologer och medicinare som många har svårt att acceptera att religion skulle vara en del av det naturliga.
En teori har varit att det har gynnat människan om gruppen hade en gemensam föreställning om verkligheten, särskilt föreställningar som fick de att sträva och hålla samman. Religionen har helt enkelt varit en del av evolutionen.
Andra forskare har varit skeptiska, många religiösa föreställningar är inte alls särskilt bra för samhällsbygge – asketism, meditation i ensamhet, celibat.
Nu har det kommit en alldeles ny teori – religionen har direkt samband med hur vår hjärna fungerar.
Nej, det är inte dags igen för hjärnans gudsframkallande område som det var tal om för några år sedan då en forskare byggde en gudshjälp som stimulerade pannloberna och fick försökspersoner att uppleva salighet.
Den här gången är det frågan om vår perception, hur vi uppfattar verkligheten. Och då visar det sig att människor mycket tidigt, redan vid fem års ålder, kan skilja på döda ting och levande varelser, saker som inte har någon hjärna och saker som kan kallas för individer. Om man låter en människa och sedan ett ting röra sig lite oregelbundet framför en bebis så reagerar den på olika sätt. Människor, de kan göra vad de vill utan att bebisen blir störd, men ting som hoppar omkring får barnet att reagera – de ska helt enkelt inte röra på sig av sig själv.
Och det är nu forskarna drar religiösa slutsatser: Det här betyder alltså att barn skiljer på kroppen och det de engelsktalande kallar för mind (en blandning av hjärna och medvetande). Kroppar är jordbundna, något rör de om de rör på sig, men "minds" kan förflytta sig och färdas. Från den instinktiva uppfattningen är det inte långt till iden om att varelser har en själ och att denna själ i grunden inte tillhör denna världen. De kan vistas i andra dimensioner, och uppleva andra saker.
Utifrån denna tidiga uppfattning stammar vår föreställning om att själen eller det som är individuellt i oss, eller det rörliga kan uppleva en annan verklighet där det eventuellt kan finnas en Gud.
Lite långsökt låter det. Men läs mer här i New Scientist.

Jag har alltid gillat de stora frågorna, de fundamentala om varför och vartärvipåväg.
Möblera om gör jag inte gärna, tar bara tid. Köpa kläder är så tråkigt att maken då
och så släpar ut mig i ren desperation. Och städa, nej det gör jag inte heller för ofta.
Men de stora frågorna de kan jag ägna hela dagen och natten åt, även om maken
en dag pekade på mina bokhyllor packade med litteratur om livets mening och frågade,
med lätt undrande ton:
– Tror du att det har hjälp något?
Jag vet inte, men det gläder mig.
Så road blev jag när jag hittade www.droppingknowledge.org, en sajt där den som
vill kan ställa sin mest akuta, mesta angelägna fråga och därmed sätta igång ett
samtal med okända över hela världen om hur detta känsliga, detta viktiga, kan
hanteras.
Här är några frågor som diskuteras just nu:

Dricker kaffe. Det ljusnar sakta. Läser en artikel i DN om Katti Hoflin, f d Bullen,numera chef för Kulthurhusets
Rum för barn. Hon talar om barnen, om svårigheten att vara ung i en värld där man aldrig får
vara och inte växa i fred.
Två saker säger hon som stillar mig i morgonbrådskan:
Hon vill ge de små barnen en miljö "där de kan skruva ur tiden".
Och för tonåringarna vill hon hänga konkonger längs glasväggarna mot
Sergels torg: "Där man bara kan ligga och växa!"
Tänker. Jag vill också ha en kokong.

PS Missade ni bullen? Titta här!

LYX ÄR DET DU NJUTER AV











Först hette det bara lyx, och definierades som sådant som det fanns lite av och som bara kunde
konsumeras av de få, sedan blev det vardagslyx, njutning för de många, nu kommer enligt trendmakarna
"luxyoury", egolyxen.
Det du njuter av oavsett om du producerar eller konsumerar, oavsett om vi talar champagne eller en kopp te,
är helt enkelt lyx.
Som på Rough Luxe hotel i London, som ni ser på bilderna här uppe, där ägarna anser att lite udda prylar
och gott om plats för att umgås är lyxigare än tjusiga receptioner och spa.

"JAG HAR VARIT MED OM DET"

Helge Lundströms atélje i Gislöv

I många decennier har min farfars kusin konstnären Helge Ludndström haft sin ateljé
tvärs över bygatan från sitt hem i Gislöv på Österlen. Ett stort rum är det, och i hörnet
hans färger, papper, penslar, staffli. Nu är huset sålt, och idag har vi tömt det.
Helge är 86, för några år sedan fick han en hjärnblödning, nu målar han igen fast med
vänster hand och hemma vid köksbordet. Så konsten lever, men aldrig mer kommer
han att sitta vid de här borden, se ut genom de här fönstren och måla med de här penslarna.
Medan hans dotter Emma rotar i ett skåp drar Helge och jag ut låda efter låda – brev,
bilder, krukskärvor från Delfi, foton, kvitton, prislistor från utställningar, artiklar
och gamla saker.
Deklarationerna från 7o-talet är lätta att slänga, anteckningsblock med telefonnummer
och inköpslistor hivar vi direkt, så närmar vi oss de kära tingen, livsminnena.
Helge håller i dem, tittar på foton från fester han varit på, resor han gjort och så
säger han på renaste skånska:
– Nej vet du, släng disse ting osså, jag har varit med om det.
Jag hejdar mig. Han har ju rätt. Upplevelserna, känslorna, erfarenheterna, slutsatserna
– allt det där har han kvar. Det vi förflyttar till kassar och plastsäckar är bara livlösa påminnelser.
Vi fyller påse efter påse.
– Vet du, säger han, jag är så glad att jag inte är död. Tänk att jag får göra det
här med er medan jag lever.
Senare på eftermiddagen hör jag honom tala med en vän och efteråt säger han.
– Tänk, idag har jag varit med på min egen bouppteckning, är det inte fantastiskt.
På kvällen äter vi middag. Hjortstek med kantarellsås, som Emmas man Tomas,
har lagat och så pratar vi om hur lite av det vi spar som de efterlevande vill ha.
– Du, säger jag, i morgon bär vi över alla dina tavlor och skisser. Allt det ska vi förstås spara.
Och så tänker jag efter och säger:
– Efter mig blir det lätt, det enda barnen behöver bestämma är om de ska behålla
eller slänga hårddisken.

Svenskan är ett roligt språk eftersom det så lätt går att skapa nya ord.
Bara läggaihop och nyorda.
Och det har Görel Kristina Näslund gjort.
Det är hon som uppfunnit ordet
svemester
som en variant på hemester eller staycation som det kallas på amerikanska.
Jag trodde det var Per Ledin som varit uppfinningsrik, men Görel Kristina upplyser mig i ett mail att det var hon. Och att hon redan före jul skickade in det till Språkrådet som korade det till månadens nyord.
Och som hon så riktigt skriver i sitt mail:
”När jag nu äntligen har kläckt ett nytt svenskt ord,
varför ge Per Ledin äran?”
Rätt ord, rätt person.
När ni ändå är på språkrådets sida så titta er omkring där finns mycket roligt att läsa.