Läser på nätet att några amerikanska forskare ha studerat över 5000 människor i fyra byar i Italien och upptäckt att ju mer aggressiva personerna var desto trängre blev deras artärer. Det gällde män som kvinnor, unga som gamla. Och trånga artärer är en stark riskfaktor när det gäller hjärtinfarkt.
Aggressivitet, särskilt den som riktas mot andra människor, kan vara lika farlig för hälsan som fet mat och rökning, tror nu den amerikanska American Heart Association.
Och jag funderar över hur lite vi ännu vet om sambandet mellan kroppen och psyket, fysiken och känslorna, the brain and the mind. Bara det att jag skriver sambandet avslöjar att jag fortfarande tror att vi talar om olika saker, skilda världar som samarbetar. Under tusentals år har vi delat upp oss i bitar. Fördelningen har varit lite olika under olika millenier, men tendensen har varit och är densamma. Människan är inte en, hon är sammansatt av olika delar som går att skilja från varandra.
Ju mer jag lär mig om hjärnan och kroppen desto mer ansluter jag mig till Sören Kierkegaards idé om anden. Människan är en, trodde han, hon är ande och anden i hans version är allt det en människa är – tankar, kropp, hjärna, hjärta, fotsulor, känslor i en enda oupplöslig helhet. Inte delar som samarbetar, utan en enhet i ständig rörelse, människan är en process.
Och i det perspektivet är det inte konstigt att aggressivitet som drar igång så djävulska kemiska processer i kroppen inte bara påverkar andra utan också den ilskne själv. Du blir inte bara det du äter, du blir det du känner och tänker.
Tanken tilltalar mig och skrämmer. Tilltalar därför att det ger mig inte bara ett ansvar utan också en möjlighet. Jag kan, precis som forskaren i undersökningen säger i artikeln, förbättra min hälsa genom att lära mig hantera mina känslor. Skrämmer mig därför att vi närmar oss de mörka sidorna av karma-begreppet: Om något händer dig är det ditt eget fel. Du har skaffat dig en hjärtinfarkt genom att vara sur, tvär och antagonistisk mot dina medmänniskor. Det är ett straff du dragit på dig själv.
De politiska konsekvenserna vill jag inte tänka på. Försäkringsbolagen som vägrar försäkra sura gubbar och käringar och bara vill ha glada kärleksfulla kunder. Vem är överhuvudtaget försäkringsbar om allt beror på oss själva.
För har Sören och de amerikanska forskarna rätt så är du, är jag, in i minsta artär en återspegling av hur vi tänker och lever. Gener + livsmiljö + livsstil + mat + motion + tankemönster + känslor förklarar i så fall hur din kropp utvecklar sig och hur du mår.
Så idag funderar jag över min onda rygg, min låga produktion av sköldkörtelhormon och min smygande diabetes typ 2.
Eller ska vi vända på det. Idag funderar jag på mina utmärkta lungor, min mjuka hud, mina tappra njurar och glada mjälte och den där magen som tål allt jag stoppar i den.

Fantastiskt vacker morgon och jag sitter här i glasverandan och skriver.
Idag ska det handla om mål och hur man kan använda sitt eget inbyggda förväntningssystem för att komma dit man vill.
En intressant tanke:
Det är tack vare förväntningssystemet som annonser fungerar. Genom att koppla varor till grundläggande behov som mat, sex, närhet så lockar de oss att shoppa. På det här sättet kidnappar företag dina uråldriga överlevnadsmekanismer och skapar hos dig konstruerade behov som i längden inte kommer att höja din livskvalitet.
Nu vill professor Rolf som jag skriver boken Förändra din hjärna, förändra dig själv med att vi ska vända situationen till vår egen fördel genom att själva skapa förväntningar som systemet kan hänga upp sig på.
Hur gör man:
Du får bli din egen interna PR-avdelning.
Det gäller att sälja in.
Beskriva exakt vad du vill inrikta dig på och vilken effekt det kommer att få. Lägg sedan upp en plan så att din inre kemi vet hur den ska fördela sina resurser: När ska du få en dusch av motivation, när ska du få hjälp med uthålligheten och när, framförallt när kan vi förvänta oss ha nått mål så hjärnan kan vara förberedd med kemikalier som gör dig nöjd och lycklig.

Jason Sho Green har designat en t-shirt för att fira att forskarna påstår sig ha funnit en ”välgörenhetsfläck” i den bakre delen av hjärnans översta lager, cortex.
T-shirten är egentligen nummer 26 av tidningen
T-post – helt enkelt en prenumeration på t-shirts som bygger på artiklar om något aktuellt ämne.

Ju mer jag tränger in i hjärnforskningen ju mer förvirrad och fascinerad blir jag.
Bara de här två meningarna i Michael O'Sheas bok Kort om hjärnan (FRI TANKE, 2010):

Tänk på hjärnan ett slag. Det är en ytterst säregen apparat, ett organ som inte väger mer än 2,1 kg men innehåller ett hundra miljarder nervceller, varav ingen enda har en aning om vem eller vad du är som person.

Om inget oväntat händer så går hjärnan på i sina upparbetade spår. Det är därför det är så nyttigt med överraskningar. Vad som helst som gör att du blir lätt förvirrad och tappar fotfästet vitaliserar hjärnan och gör den mer flexibel. Ju fler överraskningar desto vanare blir den.

Igår var den nya bokens formgivare Petra Waldersten här. Så på min schäslong i glasverandan har jag denna morgon ett trettiotal hjärnböcker uppradade.
Hur ska den nya boken se ut för att på bästa sätt berätta för läsarna att det här är en bok om hur människan, du och jag varje dag förändras längst in på cellnivå, och hur vi medvetet kan delta i den här processen. Du är förändring och du kan påverka din egen hjärna.
Nu har Petra åkt hem till Mariefred för att skapa bild och form av det som jag försöker berätta med ord.

Tags: petra waldersten, hjärnan

FOTO: Tanaka enligt Creative Commons.

Morgonens eftertänksamma humör fortsätter.
För en tid sedan skrev jag om neuronen i magen, om tarmarna som precis som vi sagt i folkmun kan förmedla budskap, inre kunskap – "magkänsla".
Häromdagen hade SvT:s Vetenskapens värld ett program om att det möjligen är likadant med hjärtat, och att hjärnan därmed inte är det enda organ i kroppen som styr både våra känslor och våra handlingar. Man kan, hävdade en forskare i programmet, dö av "brustet hjärta".
Se det här på SvTplay.
Kunskapen om hjärnan blir allt mer komplicerad, allt mer sammanvävd, snart kanske stora delar av vetenskapen ansluter sig till det som vissa forskare länge kallat "the floating brain", den flytande hjärnan, kroppen – ett enda kännande, handlande, tänkande, levande organ.
Och jag kan inte låta bli att tänka på Sören Kierkegaard och hans idé att människan i grunden är ande, ett ord som han menade betydde allt det som en människa är, allt sammantaget, en enda sammansatt, samarbetande varelse vars delar inte gick att dela upp, inte hade någon gräns.
Anden arbetade odelad i människans och evighetens tjänst.

Många hundra år trodde man att hjärnan var en maskin i största allmänhet, sedan trodde man att den var en dator, ett tag antog man att den var som en schweizisk militärkniv, och nu finns det de som liknar den vid Internet, ett oöverskådligt nätverk.
Hur som helst är den mitt verktyg, min möjlighet och mina begränsningar, min utsiktsplats mot världen.
Och varje hjärna är unik, ingen annan har en sådan hjärna som jag, bara jag uppfattar världen på det här sättet.
De flesta dagar är det fantastiskt. Min värld.
Just idag känner jag begränsningarna, hur kunde jag uppfattat verkligheten, reagerat på den, om min hjärna organiserats på ett annat sätt. Om mina nervceller hade bestämt sig för en annan form av samarbete.

Nej, talesättet "tiden går snabbare när man blir äldre" stämmer inte, läser jag på BPS reserach på nätet. Forskarna William Friedman och Steve Janssen har låtit 99 nyazeelländare, hälften kring 20, hälften kring 50, bedöma hur de upplever tiden – nu, senaste veckan, en månad och ett år. Inte någon större skillnad.
Alla tyckte helt enkelt att det gick fort, för fort.
Är det då så att stressade människor att tiden går fortare? Nej, inte det heller om man får tro en holländsk undersökning på Internet.
Den enda skillnaden forskarna kunde hitta var när försökspersonerna betraktade sina senaste tio år, då tyckte de äldre försökspersonerna att de hade passerat fortare än vad yngre deltagare ansåg.
Och det, tror forskarna, beror bara på självuppfyllande profetior: Äldre tror att det så det ska uppleva det.
Och hur är det för dig? TESTA SJÄLV HÄR – tar en stund att hitta det, man måste registrera sig först.

UKON på TWITTER

Tänk vad roligt det är när något som en gång hittades på bara fortsätter och fortsätter. I ett av de första numren av ViLÄSER bad jag UKON, Ulf Karl Olov Nilsson, bli Sveriges första twitterpoet.
"Kvitter", sa Ukon, "sa du kvitterpoet."
Vi ordnade ett konto och i maj för ett år sedan skapade han en dikt på fjorton rader, en rad per dag.
Och nu, ser jag på Twitter, är han igång igen i högre tempo än någonsin. Och så läser jag i Smålandsposten att det där uppdraget han fick från oss har inspirerat honom till en "evighetsdikt" där han förvandlar allt till verb.
Ta chansen och se hur en kreativ hjärna arbetar, hur orden föds ur varandra eller som molekylärbiologen John Medina skriver i Brain Rules: Människans hjärna är fantastiskt som har fömågan att både vara strikt databas och att leka och jonglera fritt med alla fakta.
Följ UKONS instant poetry HÄR.

Tags: UKON

Det är så mycket roligt jag hittar när jag gör research för boken Förändra din hjärna, förändra dig själv och mycket kommer inte med. Som den här underbara nyheten att nyblivna mammor kan fungera som värmeelement.
Så här är det enligt Ann Bigelov, forskare på St. Francis Xavier University i Antigohish, Nova Scotia.
När kvinnan lyfter upp sitt nyfödda barn på bröstkorgen så värms huden upp och blir varmare än resten av kroppen. Det är som gjort för det lilla barnet att ligga där och gona sig. Går barnets temperatur ner, så går mammans upp. Går barnets temperatur upp, så går mammans ner. Inte så konstigt att det känns så bra att den lilla just där.

Tags: Ann Bigelov, förlossning, barn, mammor, terperatur

FOTO: Steve Grosbois, Creative Commons

Som det står i Predikaren i Biblen "Allting har sin tid, och vart företag under himmelen har sin stund." Så är det också med kroppen.
Långt där inne, nästan i hjärnans centrum har vi var sin klocka med det fantastiska namnet suprachiasmatic nuclues. Den reglerar när det är bäst att sova, när blodtrycket ska upp och när magen ska vila och när vi är som alertast.
Motion, t ex är inte enligt den inre klockan bäst på morgnarna, utan på eftermiddagen. 14.30 om du vill lära dig något med koordination och 17.00 om du vill bygga muskler. Men alla våra klockor går lite olika och för att kunna använda dig själv som bäst så gäller det att försöka finna din egen rymt.
Här kommer några hållpunkter:
01.00 De flesta förlossningar sätter igång.
02.00 Tillväxthormonerna når sin höjdpunkt.
04.00 Kroppstemperaturen och andningen är som lägst och ytligast. Se upp för astmaattacker.
06.00 Nu drar mensen ofta igång och insulinet är som lägst och stresshormonet coritsol ökar.
07.00 Höfebern som svårast.
08.00 Dags att gå på toa och se upp för hjärtattack och stroke.
10.00 Nu är de morgonpiggaste som allra alertast.
14.30 Koordinationen är som bäst.
15.00 Ta i, för styrkan i händerna är på toppnivå och din reflexer som alertast.
17.00 Bästa tiden att bygga muskler.
18.00 Många vändor till toan för att kissa.
18.30 Ta inte blodtrycket, nu är det som högst.
19.00 Ta inte tempen, nu är kroppsvärmen som högst.
21.00 Ta sprutor, lägg om förband, nu är du som minst smärtkänslig. Första tröttheten slår till.
22.30 Magen går i vila.
23.00 Se upp för allergier.

Allt enligt Judith Horstman i boken Scientific Amarican Day in the Life of Your Brain.

Tags: Bibeln, Predikaren, hjärnan, klocka, kroppen, förlossning, tillväxthormon, höfeber, Judith Horstman, Scientific American Day in the Life of Your Brain,

Charlotte och Rebeccah på Tidningen Vi:s redaktion trimmar hjärnorna.

Ur hjärnans synvinkel är det där med yrkesval ganska allvarligt. Jobbet kommer nämligen förändra din hjärna.
På en musiker, till exempel, så är den del av hjärnan som har med fingrarnas arbete att göra 130 procent större än hos oss andra. Och Londons taxichaufförer har en betydligt större hippocampus, en del av hjärnan som först tar emot minnen. I varje fall var det så för några år sedan då de var tvungna att kunna varenda liten gatstump med en mils radie från Charing Cross. Nu litar de väl på GPS kan tänka.
Gissar att sjuksköterskor måste trimma sina spegelneuron, som hjälper oss att ha empati med andra människor, dansare har en väl utvecklad lillhjärna som delvis styr rörelse och koordination och att poliser efter många år i yrket bör ha bra balans mellan pannloberna, som står för överblick och kontroll och amygdalan som är de snabba känslornas säte.

Mitt eget yrke – journalisten – hur har den ändrat mig?
Och hur har ditt yrke ändrat dig?

Om jag ändå kunde komma ihåg namnen på dessa underbara deltagare i kursen Media
Management för vietnameisksa chefredaktörer som Tinna, Per och jag gjorde 2005.

Jag har alltid haft svårt att komma ihåg namn. Ansikten känner jag ofta igen, men namnen. Nu läser jag i Day in the LIFE of Your Brain av Judith Horstman (Scientific American, 2009) att det ska jag vara glad för. Att glömma är hjärnans sätt att rensa och behålla effektiviteten.
Om allt vi är med om skulle lägga sig i hjärnans översta minneslager så skulle det gå långsamt att tänka eftesom det skulle gå åt för mycket energi för att "hålla allt i minnet".
Glömskan förbättrar också korttidsminnet så det blir snabbare och effektivare.
Och man ju alltid säga.
"Hej, jag känner igen dig, men jag minns faktiskt inte ditt namn. Och du – när var det nu vi träffades sist?"

Tags: judith horstman, scientific american, scientific mind, Vietnam, minnet

Idag skriver jag lite på kapitlet om lek i nya hjärnboken. Inte så att kapitlen före det är klart, nej bäst går det för mig om jag helt vilt följer mina egna impulser full av förtröstan att det kommer att falla på plats när allt är klart. Ett slags lek med texten.
Lek ligger nära det som Mihaly Csikszentmihály kallade för kreativt flow, en känslan av att flyta, att skapa. Och det, visar ny forskning, tycks vara kopplat till ett särskilt sätt att förhålla sig till sig själv.
En undersökning av jazzpianister gjord av amerikanska National Institute of Health visade att när de släppte loss och lekte vid pianot så ökade aktiviteten i de delar av hjärnan som har med social förståelse och självförverkligande att göra, medial prefrontal cortexmedan, aktiviteten minskade i hjärnans självcensursystem, dorosolateral prefrontal cortex.
Och jag tänker att det är intressant att vi, som i så mycket annat i kroppen, har ett system för att förverkliga oss och ett för att förminska oss. Båda behövs säkert, men det gäller att använda rätt system vid rätt tillfälle.

LYSSNA IGEN OCH IGEN
Medan jag skriver lyssnar jag på Keith Jarrets Kölnkonsert. Ett sådant magiskt ögonblick i musikhistorien. Vilken tur att någon spelade in. Improvisationen, lek går inte att upprepa.
Lyssna här.

Först drömde jag en dröm.
Sedan drömde jag att jag talade om för maken att jag hade drömt en dröm.
Sedan drömde jag att jag berättade för en tredje person att jag talat om för maken att jag drömt en dröm om henne.
Sedan vaknade jag och berättade för maken att jag drömt en dröm som jag berättat för honom och som jag sedan berättade för en tredje person.

Idag skriver jag i nya boken om stamcellerna, dessa fantastiska organismer som vilar i min hjärnas barnkammare redo att tas i bruk.
Som Barbamama är de pluripotenta (är det inte ett roligt ord) och kan bli nästan vad som helst. Behövs det något i pannloben, stamcellerna ställer upp, är det ryggmärgen som måste repareras, de kommer. Det är den här öppenheten, villigheten, hos mitt eget system som fascinerar mig och får mig att streta vidare med bokens många sidor.
Kreativiteten, öppenheten, förändringsbenägenheten finns där inom mig, i hjärnan, i kroppen, om jag bara ser den, möter den och vågar släppa alla mina förutfattade meningar om vem jag är och vad jag borde vara. Jag vill inte vara stel och förutbestämd utan lika öppne, vaken och flexibel som mina stamceller.
Nej nu har jag suttit still hela förmiddagen, och det ,säger Rolf Ekman, professorn jag skriver boken med, är inte bra.
Om jag leker att jag är en stamcell och därmed lätt övervinner mitt motstånd mot att rensa krischkål så kan jag gå ut i solen och rycka lite ogräs och meditera över livets gång.

SENASTE NYTT OM STAMCELLER
I senaste Scientific American skriver de om möjligheten att medvetet använda stamceller för att reparera en människa.

Tags: stamceller, scientific american,

FOTO: Blmurch via Creative Commons

Visst är det konstigt att jag efter 36 år fortfarande tycker att maken är tilldragande, åtråvärd. Borde det inte klingat av, försvunnit, malts ner av dagliga rutiner och upprepningar. Inte så att det slår till varje dag, men till och från tittar jag på honom och tänker, en sådan fin och vacker människa.
Kanske är det en oväntad frisättning i hjärnan av fenyletylamin som gör det, eller också är det en bra balans mellan vasopressin och oxytocin som väcker den där ömheten, den där längtan.
Hur som helst så vet forskarna idag ganska mycket om vad det är som rent kemiskt rör sig i hjärnan när vi går igenom kärlekens olika faser från lust via förälskelse till mogen kärlek. Olika kemikalier stimulerar och agerar, frigörs och hämmas, och det hela känns rätt oromantiskt.
Du kunde läsa om det i DN i söndags, men eftersom de inte längre lägger ut så mycket på nätet så går inte Astrid Johanssons artikel att läsa. Men jag skrev några artiklar i samma ämne och med i stort sett samma innehåll för några år sedan och de kan du läsa här.

ANNS ARTIKLAR
KÄRLEKENS KEMI – om kärlekens tre stadier och varför du känner som du känner. Dessutom förklarar ny forskning varför det är så svårt att skilja sig.
KÄRLEKSTYPERNA – om neuroforskaren som tror att hon förstått kärlekens väsen. Fyra sorters människor finns det, säger hon, och hon vet vem de kommer att bli kära i. Passa på att TESTA DIN TYP.

LÄS MER
KÄRLEK OCH DOFTER – det finns forskning som visar att det är den andras doft som får oss att tända och stanna.
KÄRLEK OCH SMÄRTA – ny forskning på UCLA visar att närvaron av älskade människor kan mildra smärta.
HELEN FISHERS BLOGG – hon är neuroforskaren som påstår sig ha förstått hur kärleken fungerar.

Tags: hjärnan, kemi, kärlek, UCLA, Helen Fisher

FOTO Michel Filion via Creative Commons

På flyget upp till Umeå läser jag i boken Born to be Good av Dacher Keltner om människans vilja till godhet.
Charles Darwin, påstår han, ansåg att det absolut viktigaste konkurrensmedlet människan har är omtanke och medkänsla. Det är godheten som fått oss att bli så framgångsrika, inte armbågarna, herre-på-täppan-mentaliteten, musklerna och den intellektuella överlägsenheten.
Och så berättar han om vagusnerven, den "kringirrande", som vindlar sig från det inre av bakhuvudet och ner via hals, hjärta genom bröstkorgen och ut till många av de inre organen. Vagus, påstår en forskare, är förutsättningen för vår godhet. Det är den som reagerar, har försök visat, när vår omtanke, vår medkänsla väcks. Det är den som framkallar det där ömsinta trycket över bröstet, den där värmen i mellangärdet, den där nästan ljudlösa sucken som hörs när vi ser ett alldeles nyfött barn, ett övergivet barn, ett skadat barn. När vi bara vill ta i famn, ta om hand.
Och det är vagusnerven vi dansar med när meditationsinstruktören ber oss vila i vår utandning och ett lugn sprider sig i kroppen.
Nästa gång du känner omsorgen nynna inom dig, stanna upp en stund och känn vagusnervens effekt på kroppen.
Dacher om boken:

FOTO: Magnera enligt Creative Commons.

Tänker på våren och på hur det känns att vara kär.
Läser i min hjärnbok om en forskare som tror att den där närhetskemikalien oxytocin gör oss ovanligt beredda på att förändra oss när vi är kära och när vi får barn.
Jag kan nästan komma ihåg, fastän det var länge sedan hur underlig man känner sig. Tänk om Walter Freeman har rätt, att den där känslan av att allt är inbäddat i varm bomull beror på att kontakterna mellan nervcellernai hjärnan löser upp sig en smula. Man känner sig inte bar uppmjukad – man är det.
Det skulle förklara hur det kommer sig att kärlekspar formar sig så lätt efter varandra, anpassar sig och förändras inför sina vänner ögon.
En fantastiskt föränderlig tid, en farlig tid.

Äpplen indränkta i svett var förr en ömsint kärleksgåva.
Andreas Kollegger, foto, via Creative Commons.

Vad i mig är medfött? Och vad i mig skulle vara precis som det är oavsett var jag växte upp och hur? Det funderar jag på idag när jag läser Norman Doidges bok The brain that changes itself. Han tillhör de forskare som tror att mycket av det jag kallar jag är skapat, tillagt, inövat.

Ta bara det här med svett, skriver han bland annat. Under elisabetansk tid i England var män och kvinnor besatta av varandras lukter. Inte de finstämda dofterna utan lukterna, odörerna. En kvinna kunde till exempel som kärleksgåva skicka sin man en skalad äppelskiva som hon burit i armhålan några timmar. Nu var den ljuvligt indränkt i hennes eget svett, något för honom att snusa på. Idag är svettlukt tabu, genant, och garanterat förbjudet på dejten. Och det känns ju helt naturligt för svett luktar ju så äckligt. Eller hur?

Allt som är beroende av tid, kultur, familj och erfarenhet kan man räkna med är inlärt, hävdar Norman Doidges. Jag tänker – men vad finns då kvar. Och hur spännande blir det att betrakta sig själv som individ, som en unik varelse, om det mesta av det jag är består av är en samling tillfälligheter som jag upprepat tillräckligt många gånger för att det ska ha blivit sparat någonstans i min hjärna.

Betraktar mig själv med misstänksamhet och en smula nyfikenhet. Hur ser mitt bygge ut, och vad har jag fått beståndsdelarna ifrån? Vissa saker är lätta att spåra tillbaka:
Kaffedrickandet, det vet jag precis hur det gick till. Fram till jag var 19 drack jag enbart te. Så träffade jag maken, han hade manchesterkavaj, rökte pipa och drack kaffe. Det verkade världsvant på något vis, så jag provade. Det var äckligt. Blev bättre med lite mjölk. Jag övade, sen dess är jag inbiten. Älska böcker har jag lärt mig av pappa. Ren indoktrinering från första stund. Motståndet mot sport, också från pappa. Intresset för psykologi, hjärnan, andliga frågor. Konstigt nog från mamma. Inte så att vi talade om det, men hon var en förklädd grubblare. Jag älskar skrivbord och min säng därför att det var de enda privata sfärer jag hade, vi bodde trångt. Dras till kala klippor, enkelt, skärgården som liten. Simma, också lätt, vi badade mycket på sommaren, det var billigt, vi var ganska fattiga. Av samma anledning har jag ingen relation till ridning, tennis, Frankrike eller slalomåkning.
Sådär kan man hålla på och göra en mindmap över sig själv och sina influenser. Nästan tanke är – är det så här jag vill ha mig? Eller ska jag ta och byta? Ska jag helt enkelt möblera om mig och bli någon annan?

Tags: Norman Doidges, hjärnan

Häromdagen var jag på ett trevligt kalas för att fira att Levas chefredaktör Catharina Hansson började sin mammaledighet.
Mitt under festandet berättar en av kvinnorna att hennes man en dag råkade ta tag i bladet till en kniv som han precis tappat. Den skarpa kniven var på väg från hans hand rakt ner mot den älskade hundens huvud. Han reagerade instinktivt, fick tag i kniven och skar sig.
Innan hon ens berättat klart hörde jag både mig själv och Hanna gny: "Ajajajajajajaj". Bara tanken fick oss att vrida oss i plågor. Och nu vet jag varför:

I en artikel i Science Daily läser jag om att professor Thomas Weiss vid Friedrich-Schiller-University i Jena har visat att ord som symboliserar smärta faktiskt också framkallar smärtreaktioner i hjärnan.
Om du säger "tortyr" till en annan människa så reagerar cellerna i den delen av hjärnan som representerar den form av smärta som hon uppfattar som tortyr. Säger du "den här sprutan kommer inte att göra ont", så reagerar den del av hjärnan som registrerat onda sprutor förr.
Och orsaken, tror professorn, är att kroppen vill varna oss, faktiskt skrämma oss, så vi håller oss borta från allt som kan göra ont.

Och att det är just ont-orden som vi reagerar på och inte andra skräckord har forskarna kollat. Otäckt – ingen reaktion i smärtcentra. Obehaglig – ingen fara. Läskig – ingenting. Men "han skar sig": Ajajajajaja.

Bra att veta när man pratar med andra. Bra att veta när man ska gå till tandläkaren eller doktorn med barn. Kul att upptäcka hos sig själv nästa gång någon berättar om en olycka, en behandling eller sin förlossning.

Tags: smärta, Science Daily, Thomas Weiss, tandläkarskräck, doktorn, sprutor

Denna fantastiska morgon sitter jag i glasverandan och skriver. Vilken tur jag har att sonen har flyttat hem för en tid och huserar i arbetsrummet. Det har givit mig rätten att trängt ut familjen från verandan och göra om den till skrivateljé med fönster i tre väderstreck. Där ute ser jag maken klippa äppelträden och jag inbillar mig att det är lite mindre snö i trädgården denna Långfredag.

Idag har jag börjat på det tredje kapitlet i boken om hjärnan och försöker förklara hur föränderlig den egentligen är.
Rolf, professorn som försöker lära mig allt om den senaste hjärnforskningen, tror att vi är så flexibla att vi i grunden inte har ett eget jag.


Jag vet inte vem jag är, och jag vill inte veta det heller. Så fort jag slår fast något begränsar jag mig.

Så sa han när jag var och hälsade på honom senast i Göteborg. Det finns något lockande och väldigt skrämmande i hans föreställning. En känsla av att vara flytande istället för solid. Men å andra sidan. Om jag inte har någon kärna, vem är jag då?

I Wider than the sky (Yale University Press, 2004) skriver nobelpristagaren Gerald M. Edelman att det enda vettiga sättet att betrakta vårt medvetande, vår känsla av att existera, är att det är en process. För det hjärnforskningen visar, och det jag ska försöka beskriva, är att den där geléiga klumpen vi har i huvudet (i levande tillstånd är hjärnan inte alls fast, det blir den när den preparerats för att klara sig utanför huvudet) förändrar sig för varje millisekund.

Det är ganska lätt att ana. Sätt dig bara på en stol och var helt stilla och försök att få ditt jag att enbart ägna sig åt att uppfatta vad som händer inom dig. Följ dina känslor, eller musklerna eller hörsel, eller syn eller tankar eller vilja. Märker du hur det rör sig inom dig, hur du flukturerar, oscillerar, det är hjärnans celler som ständigt ställer om sig. Det är den process som är du.

Tags: Rolf Ekman, neurokemi, hjärnan, Gerald M. Edelman, nobelpriset

Konsert i går med Riedels "karaktäristiska melodier".

Var med min vän Signe på konsert i går kväll på Forum på Sigtunagatan. Fullt i den befriande orenoverade lokalen och på scenen George Riedel med sjungande dotter och samspelade musiker. Det var hans egna kompositioner vi lyssnade till med texter av poeter som Kristina Lugn, Claes Andersson och Cornelis. Allt väldigt riedelskt, det bar hans tydliga fingeravtryck, han signum.

Var kommer den där tydliga tonen ifrån? Och är det inte så att det är de artisterna, de konstnärerna, som vi dras till mest som har den tydligaste identiteten, lämnar det tydligaste avtrycket, är lättast att känna igen: Men hör! Är det inte en låt av George Riedel.

Och det är förstås inte bara artister som är igenkännbara. På allt vi människor gör lämnar vi ett sigill, ett varumärke. Min mat smakar ganska lika om jag inte håller mig till ett recept av någon annan. Mitt hem skulle jag känna igen oavsett var det var. Mina texter, ja ni kan läsa själva, har en särskild ton som jag måste tvinga mig bort ifrån för att bryta. Till och med vårt hem doftar ungefär likadant oavsett var vi bor. Och det är säkert precis likadant för dig.

Tittar man, som jag gör just nu, på den senaste hjärnforskningen så är det inte alls konstigt. Varenda hjärna har sin egen organisation, ingen av oss är lik den andre, livet har givit oss ett helt unikt neuralt nätverk, ett mönster som är minst lika individuellt som våra fingeravtryck. Det är det avtrycket vi visar världen när vi talar, när vi tittar, när vi samspelar, när vi älskar, när vi arbetar och inte minst när vi skapar. Oftast omedvetet, oftast dolt bakom polityr och social anpassning, men ändå omisskännligt.
Kanske berör konstnärerna oss så starkt därför att de vågar visa oss sitt neurala fingeravtryck utan slöjor. Det är inte bara George Riedels musik jag hör där i källaren på Forum, det är han själv, hans unika samling samspelande celler.

Hur ser mitt eget unika människoavtryck ut? Hur framträder ditt?

Tags: George Riedel, Forum för nutidskultur, Kristina Lugn, Claes Andersson, Cornelis, hjärnan, plastiscitet

Tänk så olika dagar kan vara. Igår kunde jag inte skriva en rad. Idag har jag både avslutat kapitlet om motion och gett mig in i nästa lektion. Och varför vet jag inte.
Den nya boken är en slags hjärnskola där den som läser steg för steg förstår allt mer om sambandet mellan sitt jag, sin kropp och sin hjärna. Så är det i alla fall tänkt. Läraren, utmanaren, är professorn i neurokemi Rolf Ekman och eleven det är jag.
Idag skriver jag om hur föränderlig hjärnan är, och jag läser om mannen som lärde synskadade se med ryggen.


Det var den legendariska forskaren Paul Bach-y-Rita som gav sig den på att bevisa att det inte finns några dominerande centra i hjärnan, att den är polysensorisk. Visserligen finns det vissa områden som är mer engagerade än andra i till exempel syn, men det går faktiskt att möblera om. Han byggde en stol som i ryggstödet kunde projicera en taktil bild av det försökspersonen såg framför sig. Och eureka – de blinda kunde se. Nej, de kände inte, de uppfattade det som om de såg. Inte särskilt klart, väldigt suddigt, men tillräckligt för att avgöra om någon framför dem hade utslaget hår eller uppsatt.
Allteftersom tekniken utvecklades blev maskineriet mindre. Bach-y-Rita upptäckte att tungan var bättre än ryggen, och numera görs försök med en slant med elektroniksa sensorer i munnen och kameror fästa i ett par glasögon.
Före sin död 2007 hann han uppfinna handskar som kunde få människor att känna fast de tappat känseln i händerna och hade planer på kondomer som skulle få ryggmärgsskadade att känna orgasmer.

Vi ser med vår hjärna inte med våra ögon.
Paul Bach-y-Rita

Och den som tror att vi organiserar våra hjärna lika kan glömma det. Inte ens språket är sparat på samma ställe. När jag talar med dig händer andra saker bland nervcellerna än när du talar med mig. Och kan du flera språk så är de organiserade på olika sätt.
Inte konstigt då, tänker jag amatören, att jag känner sig så annorlunda när jag talar engelska, för att inte tala om italienska, som jag en gång i tiden behärskade. Jag trodde att det berodde på hur språket är placerat i munnen och halsen, men kanske är det neuronen som dansar på ett annat sätt.

Tags: Rolf Ekman, neurokemi, språk. Paul Bach-y-Rita.

Frågan är om inte en bärbar dator bör betraktas som ett nytt sinnesorgan.

Ibland blir jag lite förvånad över mina egna kolleger. Som idag när Anders Mildner i samband med Bjärstafallet skriver i SvD att det är "farligt att skilja nätet från verkligheten". Är det inte att slå in öppna dörrar. Vad är verkligheten annat än allting som existerar. Hur skulle Internet kunna vara något annat än en del av den verklighet vi delar.
I en av de böcker jag läser just nu om hjärnan The Brain that Changes Itself (Penguine, 2007), berättar Norman Doidge om en forskare som börjat betrakta Internet som ett nytt sinnesorgan, eller åtminstone en förstärkning av våra sinnen. Med hjälp av tekniken kan vi se till Kina, höra vad som sägs i Indien, sträcka ut oss över hela klotet. Kanske, skriver han, ska man helt enkelt betrakta den bärbara datorn som något betydligt intressantare än en avancerad maskin, det är helt enkelt en ny kroppsdel.
Och om ni frågar min man skulle han nog hålla med. Jag bär med mig den bärbara överallt, jag har den alltid till hands, redo för att utvidga mitt område. Tack vare den lever jag många timmar varje dag utsträckt mot världen.

Vet du att ett motionspass ger samma effekt som en daglig dos av Prozac kryddad med Ritalina. I alla fall enligt John J Ratey som skrivit Spark.

Tags: motion, prozac, ritalina

Sitter och skriver om hjärnan och motion, om det fascinerande, att ett svettigt gympapass hjälper hjärnan att tillverka stamceller.
Inget snack om att öka hjärtats volym, få större muskler eller gå i baddräkten har fått mig att vilja röra på mig.
Men vetskapen att jag kan bidra till hjärnans utveckling får mig att vilja hoppa och dansa.

Tags: hjärnan, motion, stamceller

Det är möjligt att ögonen förstår sig på matematik.
FOTO: Blue Turban Photography enligt Creative Commons

Här sitter jag nu i hörnet i den grå fåtöljen i mitt arbetsrum och arbetar med den nya boken som hjärnans fantastiska förmåga att förändra sig. En del av arbetet består av att söka på nätet efter ny forskning. Fantastiska timmar varje dag där världar öppnar sig. Så här på bloggen tänkte jag försöka dela med mig lite av allt jag hittar, sådant som kommer att komma med i boken, och sådant som jag bara inte kan motstå.
Som idag när jag slinker in på New Scientist hemsida och hittar en purfärsk artikel om kroppens förmåga att tänka.
För en tid sedan berättade jag om forskning som visar att våra kroppsliga metaforer: jag blev kall av skräck eller det där värmde faktiskt stämmer. Den som känner sig väl mottagen får helt enkelt en aning högre kroppstemperatur och viceversa. Hjärnan och kroppen har blivit hjärnkroppen, kroppshjärnan.
De här resultaten ledde bland annat till att två filosofer George Lakoff på Berkley och Mark Johnson började tala om metaforteorin, som bygger på idéen att kroppen inte bara är ett konkret livsverktyg för att röra sig, äta och sova utan att den faktiskt deltar i tankeprocessen. Kroppen reagerar inte bara konkret utan också abstrakt. Kroppen skapar mening åt dig.
Och nu har Tobias Loetscher på University of Melbourne i Austraiien visat att det stämmer. Kroppen hjälper oss att tänka.
Försöken är i och för sig enkla, men intressanta. Det visar sig att när vi tänker på olika siffror så rör sig ögonen upp och ner, upp om siffran är högre än den förra, ner om den är lägre. Samma sak händer, visar en annan undersökning gjord av Daniel Casasanto vid Max Planck Institute, när vi berättar historier. Glädjeämnen uppfattar kroppen som uppåt, sorgliga händelser som orsakat ned-stämdhet tolkar kroppen som, just det, ned.
Det är alltså inte bara i huvudet vi blir höga på framgång, låga när vi misslyckas, eller som Daniel Casasanto säger:
Vår känslor är organiserade vertikalt med det goda däruppe och det onda där nere.

Vad forskarna nu undrar över är vad som kommer först. Är det kroppen som vidarebefordrar känslan av upp och ner, eller är det hjärnan som av någon anledning tänker spatialt och vertikalt.
Ingen vet förstås, men några försök tycks visa att kroppen faktiskt påverkar vårt sätt att tänka. Höger- och vänsterhänta uppfattar till exempel höger och vänster sida olika. Precis som du tror föredrar man sin egen dominanta sida. Uttrycket "min högra hand" hade aldrig blivit så använt om fler människor varit vänsterhänta, säger forskarna. Ditt sätt att använda din kropp formar med andra ord inte bara dina tankar utan också dina åsikter och så abstrakta saker som din känsla för siffror. Så här säger filosofen Kakoff:
Människor antar att matematik är objektivt, att alla har samma matte. Det finns ingen anledning att tro det."

Tags: hjärnforskning, filosofi, metaforteorin, Berkley, New Scientist, kroppen

Jag gillar verkligen när folkliga uttryck och föreställningar visar sig stämma med verkligheten. Som det här med att tala ut. Ni vet det där vi säger, eller i alla fall jag: "Du måste tala om det, få det ur dig, det är inte bra att hålla saker inom sig".
Jag tror det därför att jag upplevt det, men jag har ju egentligen ingen aning om om det stämmer.
Till idag.
När jag scannar de intressantaste hjärnsajterna på nätet hittar jag alldeles ny och spännade forskning av psykologen Matthew Lieberman på University of California, som visar sig vara en av föregångarna när det gäller s k social neurologi.
Precis som jag har han funderat över hur det kommer sig att människor faktiskt mår bättre efter att ha prata med goda vänner, gått i terapi eller skrivit dagbok (här finns också intressant forskning på samma universitet som jag berättar om någon annan gång). Så han tog helt enkelt 30 personer och lät de titta på bilder av arga och upprörda människor på samma gång som han scannade deras hjärnor i en MR-kamera. Och det är nu det blir riktigt spännande.
Om han bara visade dem bilderna så aktiverades ett av kroppens allra snabbaste och farligaste försvarsystem, amygdalen. En liten mandelformad del av hjärnan som har en stor roll när det gäller aggressivitet och rädsla. När den går igång översvämmas vi av svårkontrollerade känslor som gör det lätt att tappa kontrollen. När det är som värst, när mandeln helt tagit över, så förvandlas våra reaktioner till fobier.
Den kände hjärnforskaren Antonio Damasio (läs en intervju med honom som jag gjorde för några år sedan) menar att människans överlevnad beror på om vi med hjälp av moderna delar av hjärnan kan lära oss ta kontrollen över den aggressiva mandeln. För amygdalen är i och för sig snabb och effektiv, men det är rätt korkad. Den kan inte skilja på verkligt farliga situationer, och sådant som liknar hot. Därför kan den gå igång på minsta lilla ilska eller irritation från en medmänniska och därmed få dig att tro att du absolut måste statuera exempel och sätta inkräktaren på prov. Se dig om kring på onödigt småbråk i din omgivning, det är amygdalan som leker.
Så – försökspersonerna såg bilden, amygdalan, och kropparna beredde sig på försvar.












Att inför sig själv uppmärskamma en arg människa med hennes namn gör ingen nytta. Men att säga till sig själv, "hon är arg" gör det lättare för dig att hantera situationen visar Matthew Liebermans forskning.


Då gjorde Lieberman om försöket, men den här gången fick försökspersonerna ge namn åt känslan på bilden: Kvinnan är arg, kvinnan är upprörd. Och se energin i hjärnan flyttades från amygdalan till pannloben, den del av hjärnan som står för förnuft, överblick, empati. De irrationella känslorna försvagades, den moderna människan med perspektiv på tillvaron vann över den primitiva.
Och Lieberman konstaterar
Genom det här försöket har vi visat att den uråldriga visdomen stämmer. Att verbalisera våra känslor är helande. Om en vän är ledsen och vi kan få dem att tala om det, så får det troligen dem att må bättre.

Tags: hjärnforskning, UCLA, amygdala, Damasio, terapi, social neurologi

John Ajvide Lindqvist har gjort en reklamfilm för sin nya bok i sin trädgård. Läs mer på ViLÄSER:s hemsida.

Häromdagen var jag hemma hos min vän Signe. Entusiastisk presenterade hon sin senaste lästa bok för mig, en dystopi av Margaret Atwood, Oryx och Crake (Norstedts, 2009).
"Det är en fantastisk berättelse om hur illa det kan gå. Hur hemskt det kommer att bli", sa hon med glittrande ögon, "du måste läsa den".
Jag sa genast nej. Inget otäckt för mig. Inga läskiga böcker, inga hemska filmer. Aldrig att jag skulle ta upp en bok av John Ajvide Lindqvist. Det räckte med att se filmen Låt den rätte komma in, som ändå enligt barnens kusin 17-åringen Martin, var en västanfläkt jämfört med boken. Redan när jag såg introt, förbifarande björkar i mörk hotfull omgivning ångrade jag mig.
Nej, påhittade otäckheter har jag svårt för. Verkliga hemskheter, svält, olyckor, sorg, klarar jag bättre och efter att ha läst en intressant artikel i New Scientist undrar jag varför.
Där berättar vetenskapsjournalisten Helen Thomson om människor som lider av extrem empati, människor som har svårt att skilja andras smärta från sin egen. Om de ser någon göra sig illa, plågas, lida så får de lika ont själva, det är som om det som händer andra händer i deras egen kropp.
Hur kommer det sig?
Sedan fenomenet upptäcktes för snart tio år sedan har forskarna försökt förstå. Kan det vara så att de här människornas spegelneuron är mer aktiva än hos andra? Nej, så verkar det inte vara. Kan det vara så att även om vi alla får reaktioner i kroppen när vi betraktar andra människors handlingar är det bara vissa av oss som uppfattar dem. Kanske. Är det så att de här människorna har närmare mellan spegelnuronen och sitt rörelsecentra. Nej, det tror forskarna inte. En sak har man upptäckt och det är att förmågan inte är medfödd. Empatikänslig blir man av att ha varit med om något svårt, ett trauma, en otäck upplevelse. Kanske är det så, funderar Bernadette Fitzgibbon vid Monash University in Melbourne, Australien, att vi alla har den här förmågan, att den är själva grunden för empatin, men att hos de som själva varit utsatta för något har känsligheten ökat. Kroppen är så på alerten, så på helspänn att den inte har tid att skilja ut andras upplevelser från sina egna. Allt blir ett.
Intressant.
Men så funderar jag.
Att vara känslig för andra människor är ju någonting bra, något användbart, viktigt.
Men hur är jag konstruerad som är mer känslig för det påhittade än för det verkliga.
Eller är jag det.
Kanske är det bara så att jag accepterar den smärta det innebär att se andras lidande. Men vägrar plåga mig själv med känslor framkallade av andras fantasi.

Har du också varit ute i dag. Suttit i solen, druckit kaffe ute och glatt hälsat på den som går förbi. Plötsligt känt dig som en gränslös människovän, glad och tillmötesgående. Orsaken är enkel: Solljuset.
I Kanada, där bristen på ljus på vintern är lika stor som här, har de hittat ett samband. Den som får ljus på sig, minst 20 minuter om dagen, helst mycket, mycket mer, blir helt enkelt en mer utåtriktad och "trevlig" människa.
Det är Simon Young, psykiater och forskare på McGill University i Montreal, och Mrije aan de Rot som jämfört antalet ljusminuter och social förmåga och funnit ett klart samband. Även om undersökningen var liten, är resultatet intressant, säger han, särskilt om man tänker på hur tidigare generationer har levt.
"Vi är den mest ljusskygga generationen någonsin", säger Simon. "Ingen av oss får varken på vintern eller sommaren så mycket ljus som vi skulle behöva."

FOTO: Flowery Luza enligt Creative Commons

Igår la maken och jag oss klockan kvart över nio.
Jodå, det kändes precis så konstigt som det låter.
Vi som brukade vara upp till ett, vaknar numera så tidigt att hela sömncykeln förryckts. Så den senaste veckan har vi bara sovit fem timmar per natt. Och det har känts. Jag har varit seg, trög i huvudet, hungrig och haft svårt med att göra flera saker på en gång.
Allt symtom på för lite sömn enligt molekylärbiologen John Medina i boken Brain rules, (Pear Press, 2009).
Mindre än sju timmars sömn per natt gör det svårt att lära sig saker, skriver han. Sover du mindre än sex timmar per natt i fem dagar så fungerar du lika illa som om du varit vaken i 48 timmar.
Att det är så vet forskarna, säger han. Men varför vet de inte.
Tre sorters sovare finns det, påstår Medina, lärkorna, ugglorna och kolibrierna.
Lärkorna, ca 10 procent av befolkningen, vaknar mycket tidigt, älskar frukost och är kvällströtta.
Ugglorna, ungefär 20 procent, sover så länge de kan, äter helst framåt lunch och har svårt att somna före ett på natten.
Kolibrierna är förstås lite mittemmelan, vissa mer lärkaktiga andra mer ugglelika.
Mest synd är det om ugglorna, de har samhället emot sig, allt är gjort för att man ska vilja gå upp på morgonen och därför betraktas de helt enkelt som felsövda.
Själv är jag nog en kolibri som gått från ugglehållet till lärkstadiet. Jag kan både vara uppe sent och gå upp tidigt, men är inte särskilt hungrig förrän efter 10.
Nu är bara frågan: Ska jag finna mig i mitt biologiska öde, vända min dygnsrytm och likt farfar börja släcka lampan före 10?
Det tar emot.

FOTO: Paula Rupolo, CreativeCommons

En gång i tiden trodde forskarna att det inte fanns något samband mellan känslor och kroppen. Jag minns en överläkare som skällde ut mig efter att vi publicerat en serie på Idagsidan där vi påstod att psykosomatiken existerade.
Jag var oansvarig, sa han, "en fara för folkhälsan".
Men jag var ung och trotsig och hävdade att jag visste att där fanns ett samband. Jag hade själv upplevt det, flera gånger.
"Det är omöjligt", sa han.
"Jag är inte ensam", sa jag, "alla mina väninnor har varit med om samma sak. Man tror att man är gravid. Ingen mens kommer. Efter några veckor går man till apoteket och köper en test. Och det är lika bra att ladda med tamponger för visar testet negativt så kommer mensen direkt. Vad annat är det än ett starkt samband mellan kroppen och själen, mellan livmodern och oron?"
Det var ett tag sedan.
Nu kommer det nästan varje vecka forskningsresultat som visar att tanken, känslan och kroppens organ hör ihop.
Idag läser jag t ex att University of Chicago i en studie har hittat ett direkt samband mellan ensamhet och högt blodtryck. Närmare 300 personer har undersökts och man har noga sett till att man inte mätt hälsa i allmänhet eller andra livsstilsskillnader.
"En viss form av ensamhet", säger forskaren Louise Hawkley, "verkar vara giftig."
Barfotaforskaren konstaterar:
Nej, jag känner mig faktiskt aldrig ensam, och jag har en orealistisk, naiv och trösterik övertygelse om att jag aldrig heller kommer att bli det. Och följdriktigt har jag inte heller något högt blodtryck. Mätte det idag. Doktorn var så nöjd.
Skuld känner jag däremot ofta, så var sitter den i kroppen? I mina värkande axlar? I min nätta övervikt? I sköldkörteln som inte riktigt sköter sig?

FOTO: SuperFantastic, CC

Jag har alltid varit fascinerad av min magkänsla.
Hur tydlig den kan vara.
"Nej!", kan den ropa. "Gör inte det där. Låt bli."
Eller tvärtom:
"Säg ja. Strunta i att det låter galet."
Många gånger har den haft rätt.
När det är som mest spännande befinner jag mig i ett inbördeskrig mellan huvudet och magen. Den ena säger ja. Den andra säger nej. Magen har nästan alltid rätt.
Och alltid har jag undrat: Vad är det som gör att magen kan ha åsikter om hur jag ska leva mitt liv.
På Scientific Americans hemsida hittar jag ett spännande svar:
Magen är den andra hjärnan.
I tarmen, i den nio meter långa smala tunneln som vindlar sig runt i magen, finns 100 miljoner nervceller, lika aktiva som deras systrar och bröder i hjärnan. En nervcell är ett sofistikerat kommunikationsorgan som med hjälp av kemikalier, s k signalsubstanser, kan samtala med andra nervceller. Hyperkänsliga för allt som händer i kroppen plockar den upp information och sänder den vidare i intrikata nätverk.
Nu tror forskare som Emeran Meyer professor i bland annat fysiologi vid University of Calefornia att maghjärnan har betydligt fler funktioner än man förr trott.
"Den är alldeles för komplicerad för att bara ha som uppgift att föra ut saker ur tarmarna", säger han till SA.
Nu finns det försök som visar att magen kan vara inblandad i depressioner. Det mesta av det lugnande hormonet serotonin, som ofta är ett viktigt mål för depressionsmediciner, finns koncentrerat till tarmarna.
Forskarna vet förstås alldeles för lite, men jag gillar tanken att magen också spanar, att den håller koll, att den försöker ge lite råd.
En människa behöver all hjälp hon kan få.

Tags: hjärnan, UCLA, Scientific American,

Portugisisk kattgudinna.

Jakten på var i hjärnan människor upplever andlighet har pågått ett tag. Somliga tror att det finns en andlig punkt innanför tinningen, andra tycker sig ha registrerat många olika regioner som är engagerade när människor påstår sig ha kontakt med gud.
En sak är nu i alla fall fastslagen: Oavsett om du tror på heliga katter, tomten eller Jesus så sitter själva tron i det som på forskarspråk heter ventromedial prefrontal cortex och som ligger längst fram i hjärnan innanför pannbenet.
Forskarna blev själva förvånade när de lät ett antal icke-troende och troende personer reagera på ett antal påståenden – vissa religiösa, andra sekulära, Oavsett vilken fråga det var så var det samma delar av hjärnan som reagerade.
"Det verkar helt enkelt som om det inte är någon skillnad på att tro på att solen är en stjärna och att Jesus är född av en oskuld", säger en av forskarna, Sam Harris, U.C.L.A till tidningen Scientific Mind.