Läser boken Mitt galna liv – en memoar om psykisk sjukdom, ...

Alldeles ny bok från Lind & Co.

... om Arvid Lagercrantz, den framgångsrika journalisten med de många psykotiska skoven.
Öppenhjärtigt berättar han om vanföreställningar, manier, bältesläggning, elchocker och förstås också om alla de där dagarna som var alldeles vanliga.
Men det är inte beskrivningarna av sjukdomen som tar mig, Arvids ton är rak och lite nyhetsaktig och får mig egentligen inte att begripa, utan det är beskrivningarna av hans rädsla.
Arvid, den framgångsrike journalisten, författaren och f d vice VD:n på SR är trots sina framgångar, eller kanske på grund av dem, rädd för det mesta. Han är en vuxen skitskraj man.
Och jag funderar över om det senaste halvseklet som handlat så mycket om trygghet, frihet och lycka förvandlat en av människans mest naturliga känslor till tabu. Det är normalt att vara kaxig, stark och livshungrig, Det är onormalt att vara rädd, skör och orolig. Och ändå – är det inte sådana vi är, de flesta. Vi är det också.
Sedan tänker jag. Varför har vi som kollektiv, som samhälle, ett så starkt behov av att gömma och göra oss av med det känsliga hos oss. Vad är jobbcoacher (i varje fall de i dokumentären på SvT) annat än anti-rädslo-tränare. Och kbt-terapeuterna, är inte de bland annat specialiserade på att avprogrammera rädsla. Och meditationen och yogan som blivit ett sådant självklart attribut för lattemammor som vill bli lugna och fina.
Vad händer med en kultur som tar bort det sköra, som slipar av och täcker över det mänskliga? Vad händer med människor som förvägras sin oro. Som glömmer att livet är en tunn hinna, ett kort ögonblick av närvaro, ett bräckligt nu.


Vad händer om vi förnekar
att livet är en tunn hinna,
ett kort ögonblick av närvaro,
ett bräckligt nu.

Idag ska jag ge mig själv rätten att vara rädd.

Läs också Karin Thunbergs intervju med Arvid i SvD idag.

The Compassionate Mind
Paul Gilbert

SEX VÄGAR TILL EMPATI
Medkänslans möjligheter är professor Paul Gilberts passion. Nu har han skrivit en tjock bok där han dels förklarar varför, men framförallt presenterar mängde av övningar i att att finna och utöva empati... LÄS MER





Ompröva livet
Dan Stiwne red. (Studentlitteratur)

SE LIVET I PERSPEKTIV
Det handlar inte bara om att lösa problem eller att förstå sig på sig själv, nej, den existentiella terapin har större ambitioner. Den hjälpsökande är filosof, terapeuten beredd att ta upp livets stora frågor och målet är att sätta sitt eget liv i perspektiv. Vem är jag i förhållande till allt som är?
Dan Stiwe, docent i klinisk psykologi, är en av de ledande företrädarna för den här ganska marginella men intressanta terapeutiska skolan. För inte så länge sedan gick det att i Sverige utbilda sig till existentiell psykolog, men utbildningen blev, tillsammans med många andra, underkända av Socialstyrelsen för något år sedan.
I sin nya bok har Stiwe samlat elva bidrag från terapeuter som använder det existentiella synsättet i sitt arbete på sjukhus, vårdcentraler, socialtjänst, friskvård och vägledande andliga samtal.
Många olika erfarenheter delar de med sig av men gemensamt för de alla är synen på livet som en komplicerad mångfald och ambitionen att inte bara lindra den hjälpsökandes lidande utan också hjälpa henne att finna nya strategier, lära henne att leva.





Den skamlösa nyfikenheten
Astrid Seeberger (Weylers förlag)

Hon är njurläkare, varje dag sitter hon där med undrande och förtvivlade patienter. De vill ha svar hon inte kan ge, de vill inte ta emot det hon har att erbjuda och de vill tala om sjukdomen och livet.
Hur ska man förhålla sig, hur ska en läkare närma sig andra människor och deras lidande?
Hennes vägledare är morfar, han som sa:
”Det gäller också för samtalet”, sa Morfar. ”När man tar sig in i en människa och rör vid hennes smärtpunkter måste man ta ansvar för det som sker inom henne. Om man inte vill det skall man låta bli att röra vid henne.”

Vad är det vi ägnar oss mest av allt åt?
Arbeta, älska, umgås?
Nej, säger psykologiprofessorn på MIT, Paul Bloom i en intressant artikel, mest av allt lever vi i fantasin.
Det är böcker, filmer, data-spel, tv, teater, konst, musik och de egna dagdrömmarna och framtidsplanerna som upptar vår tid, inte det som händer där ute där det riktiga livet levs.
En av orsakerna, tror han, är att hjärnan inte kan skilja på fantasi och verklighet. Den reagerar på allt oavsett om det är påhitt eller sant. Dessutom är de uppfunna världarna ofta betydligt mer spännande än vår vardag, och engagerar därför hjärnan mer än det som händer runt omkring oss.
Vem kan mäta sitt liv med de som skapas i den framgångsrika såpfabriken HBO . Vad är min väninnas berättelser jämfört med Sex and the City, arbetskamraternas helghistorier jämfört med Sopranos och vem vill inte gå i terapi eller bli terapeut efter några timmar med Intreatment?
Och trots att vi borde kunna skilja på verklighet och fantasi har det visat sig att vi inte gör det. Det vi ser och läser stannar kvar och bidrar till vår uppfattning om världen.
Du har säkert en ganska klar bild av hur en rättegång går till, men frågan är om du någonsin varit på en riktig rättegång. Är det inte snarare så att det du kallar kunskap kommer från tv, film och spänningsromaner?
Det vi ser och läser blir verkligt för oss. Arnböckerna, Da Vinci-koden och Millenium-trilogin skapar turistinvasioner. Människor vill uppsöka de platser där det hände, trots att de någonstans vet att allt bara är ett påhitt.
Filosofiprofessorn Tamar Gendler, vid Yale, har skapat ett helt nytt ord för detta, hon kallar det ”alief”, en slags omedveten tro på att fantasier är verkliga. Alief är ett kompelment till ”belief”, som är en tro baserad på en trolig verklighet.
Så här tänker hon. När turisterna vandrar på Götgatan i Stockholm och tittar upp mot lokalerna som föreställer Milenniumredaktionen så tror de inte på riktigt att tidningen funnits där, men på samma gång upplever de en spänning som stannat kvar efter att de läst böckerna. Läsningen har skapat en fantasitro, en alief , som inte bara laddar verkligheten med magi, den berikar också våra egna liv och gör dem mer spännande. Trots att hon inte finns så är vi alla numera bekanta med Lisbeth Salander.
En annan anledning till att vi så gärna hellre befinner oss i fantasin är in i verkligheten, tror Bloom, är att fiktion är så mycket lättare att hantera än det vanliga livet. Läsaren/tittaren/spelaren vet alltid mer om det som händer än vi gör när vi är mitt i vårt eget liv. Konsumenten har kontroll, hon kan lägga ner boken när det blir för otäckt, hon kan välja engagemangsgrad, välja vem hon ska identifiera sig med.
I livet finns ingen annan roll än den vi redan spelar, och våra motspelare och världen är oberäknelig, okontrollerbar och oftast betydligt mer vardaglig, för att inte säga tråkig.
Jag tänker:
Vår gängse moral skulle säga att det är finare att ägna sig mer åt verkligheten än åt fantasin. På samma gång hyllar vi kreatörerna – författarna, konstnärerna, tonsättarna – de som vigt sitt liv åt att fantisera. Är inte liv alltid liv?

Läs mer i Blooms nya bok: How Pleasure Works: The New Science of Why We Like What We Like (W.W. Norton & Company)

Många är emot, men jag är för sommargrälen. De går djupare, tar längre tid och har möjlighet att mogna. Det gör ingenting om man mättar en natt med osämja. Det är bara bra att man inte kan gå ifrån varandra på morgonen, smita till jobbet, skylla på något. Det är bra att samtalet kan fortsätta några dagar till, då och då, mellan trevligheterna.
Att vara oense är normalt, är en viktig ingrediens för den som vill lära känna sig själv bättre, för den som vill vara i kreativ kontakt med andra.
Att få bråka, att visa sig allt naknare inför en annan trygg människa är en av kärlekens största gåvor.
Två stora gräl har maken och jag haft i sommar.
Två bra gräl.
Två viktiga sammanstötningar som bådar för en bättre höst.
Under missnöjet, det undertryckta, tillbakahållna, det som inte kan luftas mitt i vardagsmättnaden, som inte får förgifta terminerna, ligger såar av värme och kärlek.
Där befinner vi oss nu.
Idag när hösten börjar.

Faster Biggans begravning idag.

Döden är dagens tema eftersom vi ska på begravning om några timmar. Det är alltid lika märkligt att en människa i ena stunden finns och i den andra inte.
Här kommer en kort text som jag skrivit till en bok om vad och hur man kan göra när man vill begrava en kär människa.
Boken är inte ännu utgiven, men nästan klar, kanske kontaktar jag ett förlag. Kanske ger jag ut den själv, kanske lägger jag ut den som pdf på nätet så den som vill kan hämta.
Så här börjar den i alla fall:



DEN SOM LEVER KOMMER ATT DÖ
Vi vet inte vad döden är.
Inte när den kommer.
Inte hur den kommer att kännas.
Inte vad som händer sedan.
Vissa av oss tror,
men vi vet faktiskt inte.
Ingen vet.
Det enda vi kan vara säkra på är att döden är en oundviklig konsekvens av födelsen.
Den som lever kommer att dö.
De relationer som knyts kommer att lösas upp.
Allt det vi har kommer att gå ifrån oss.
Och världen kommer att fortsätta utan oss.

Vanliga dagar tänker vi inte på det. Lever som om vi skulle vara här för evigt. Som om just jag, mitt barn, min mamma, min man, min kvinna, min vän tillhör de odödligas skara.
Vi registrerar att människorna omkring oss förändras, växer, åldras, men vi inser inte konsekvenserna.
Och så en dag står vi där inför en död människas kropp och drabbas av ett av existensens många mysterier.
Hur kan en människa bara försvinna?
Och vart tar hon vägen?
Vad är det att leva och vad är det att dö?
Var är hon nu, vår människa?
Trots att frågorna är lika gamla som vår tankeförmåga har vi fortfarande inga svar.
De som vet är inte här och vi som är här vet inte.

“NU VET JAG VAD
ALLTING GÅR UT PÅ”
Diskuskastaren Ricky Bruchs mormor,
på dödsbädden 103 år, 3 månader, 3 veckor och 3 dagar gammal.

SÅ LÄNGE MÄNNISKAN FUNNITS
HAR VI TAGIT FARVÄL AV DE DÖDA
Det finns de som tror att det är mysteriet döden som en gång i tiden gav upphov till religionerna, den polsk-brittiske antropologen Bronislaw Malinowski är en av dem och psykoanalysens fader Sigmund Freud en annan. Våra förfäder stod helt enkelt inte ut med att inte veta, de var tvungna att skapa sig bilder och föreställningar till tröst, de behövde någonstans att ta vägen efter döden – Valhall, Nirvana, Hades, Gehenna, Helvetet, Himmelriket.
Med föreställningarna kom troligen ritualerna, olika former av begravningar, som skulle se till att den döde lämnade jorden på ett säkert sätt och togs emot när han kom fram, oavsett vart man trodde att han skulle hamna.
När började det? Ingen vet förstås, men i en grotta i Shanidar i Irak har forskarna hittat ett skelett täckt av pollen. Vissa av dem menar att det betyder att redan neandertalarna för 60 000 år sedan hade någon form av begravningsrit, att blommorna betyder något, lades där som ett tecken. Det finns absolut inga bevis för det, hävdar andra forskare, det är bara förhoppningar och spekulationer, blommorna kan ha hamnat där av misstag.
Men 35 000 år senare målar cromagnongmänniskorna de döda med rödockra och begraver dem med halsband av djurtänder, vapen, mammutbetar och små hästfigurer. De tror på något, de vill något, de talar med ritens språk, så som människan gjort sedan dess. När vi lägger saker i de dödas kistor och kastar blommor i gravar följer vi traditioner från cromagnong.

Tags: döden, begravning, neandertalare, cromagnong

Vilket värde har faster Biggan?

Jag vill gärna uppfatta mig själv som fördomsfri, eller åtminstone medveten om de fördomar jag har. Jag vill att jag ska tycka att äldre är lika bra som yngre, människor födda i andra länder lika bra som svenskar, kvinnor lika bra som män.
Nåja, riktigt sant är det inte. Efter att ha tagit några av Harvards fördomstester är det bara att ödmjuka sig och inse att de ålderdomliga föreställningarna sitter hårt ingraverade i min hjärnas nätverk trots att jaget där i pannloben medvetet försöker tänka tvärtom.
TESTA DIG SJÄLV
Varför inte ta fördomstestet själv och se hur dina medvetna åsikter stämmer med hur din hjärna anser att det är här i livet.

Tags: hjärnan, Harvard, fördomar, test

En gång när jag var ung gick jag till en homeopat. Hon hade sin praktik i källaren i sin Brommavilla. Mitt problem var infektioner, år ut och år in varade sig mina småsår och alltid bara på vänster sida av kroppen. Jag hade ätit penicillin i flera omgångar, opererat bort naglar, ingenting hjälpte.
Läkaren tillika homeopaten lät mig svara på massor av frågor om familjen, om min barndom, om ditten och datten. Sedan tog hon ett papper och strök över min senaste infektion, försvann upp på övervåningen och rumsterade om. Det mullrade och skakade, och jag undrade verkligen vad jag var med om.
Efter en stund kom hon ner med en dunk med vatten och sa:
"Drick ett glas nu, sedan sex gånger om dagen till dess dunken är slut."
Vad är det, frågade jag?
"Mineraler", svarade hon, "det var det du hörde däruppifrån, jag krossade sten."
Jag drack, tackade, tog min dunk och åkte därifrån skakandes på huvudet: Vilken tokig människa.
När jag kom till Odenplan började mitt finger, där senaste infektionen satt, dunka. Lagom hemma vällde det ut var ur såret. En vecka senare var jag frisk och sedan dess har jag knappt haft en enda infektion.
En medicinsk behandling eller placebo?
Jag kommer att tänka på händelsen när jag läser i The Boston Globe om att läkarna nu börjar ta placeobeffekten på allvar. Många försök har gjorts som visar att sockerpiller i vissa fall kan hjälpa lika bra som "riktig" medicin, särskilt om läkaren som delar ut den är förtroendeingivande och ömsint. Det funkar bland annat riktigt bra på smärta, på Parkinson och astma. Och det är inte bara så att pillret får oss att tänka annorlunda, och därmed uppfatta våra problem på ett nytt sätt, nej, det får hjärnan att producera egen medicin. Och det här gäller inte bara människor, också råttors hjärnor har börjat läka kroppen när de fått placebo.
Frågan är vad man ska göra med kunskapen, diskutera man nu bland annat i USA.
Ska man helt enkelt börja dela ut sockerpiller till vissa patienter där man vet att effekten är ungefär den samma som med riktiga piller. Det vore billigt, till och med hälsosamt eftersom placebo inte har några biverkningar.
Men, frågar man sig, hur ska det gå till. Om läkarna talar om att du får sockerpiller så fungerar kanske inte eftersom placebo bygger på tanken att du tror att du får medicin. Och om patienterna får sockerpiller utan att veta om det – kommer då förtroendet för läkarna att sjunka och därmed också effekten på många former av mediciner.
Kanske finns det en tredje väg, säger bland andra Robert Ader professor i psykiatri vid University of Rochester. Placebobehandlingen kan ske i samarbete med paitenten. Läkarna berättar om kroppens egen självläkande system, sätter igång behandlingen med vanlig medicin men övergår sedan omärkligt till placebo.
Själv ser jag framför mig en ny gren av läkekonsten, placebomedicin – konsten att hjälpa patienterna att bota sig själva. När man kommer till vårdcentralen får man välja: Vill du gå till en traditionell läkare eller kanske börja med placebodoktorn. Väljer du det senare alternativet, och det visar sig inte hjälpa, så är du självklart välkommen till din vanliga husläkare.

Tags: placebo, The Boston Globe, placeboeffekten, sockerpiller, parkinss

Jag är inte särskilt förtjust i att handla. Mat är helt ok, böcker absolut, en härlig penna, ett vackert block, konst ibland – men helst inte möbler, kläder, prylar. Som nu när vi söker efter en soffa. Den vi har är snygg och svart och stram och osittbar. Efter en timme vid tv:n brukar vi titta medlidande på varandra och försöka byta ställning. Maken har medvetet försökt sitta ner den, men det går inte.

Så maken har startat projektet: Köpa ny soffa. Och då vet han hur det blir. Han föreslår en liten shoppingtur, jag glider undan. Han lurar mig: Nu när vi ändå är i stan kan vi väl gå in här runt hörnet ... Väl inne i affären tar jag till tusen undanflykter för att slippa tänka på saken. Till slut kommer han lyckas övertala mig, det vet jag.

Två problem har jag:
1. Pengar. Jag kommer från relativt fattig miljö och jag gillar helt enkelt inte att göra av med mycket pengar på en gång.
2. Jag vet vad jag inte vill ha, men kan inte beskriva vad jag vill ha. Min goda vän Stina Thyberg som var Jungiansk analytiker hävdade att det var för att jag enligt personlighetstestet MBTI är intuitiv, och sådana människor har problem med saker som tillhör den påtagliga, sinnesförnimmande verkligheten. Jag tror mer att det handlar om att jag vill köpa det rätta – och det finns ju inte.

Nu läser jag i The Globe and Mail från Toronto att jag inte är ensam, och sådant är alltid skönt.
Forskaren Sheena Iyengar på Colombia har gjort försök som visar att ju mer det finns att välja på desto sämre blir vi på att shoppa. En av orsakerna, tror hon, är att:

Valet handlar inte längre om att i första hand fråga sig: Vad ska jag köpa? Utan: Vem är jag? Och vad vill en sådan som jag ha?

Minsta lilla inköp säger hon i intervjun, har helt enkelt blivit en existentiell fråga. Har man då sex syltburkar att välja emellan, som i hennes försök, hinner man kanske fatta ett beslut. Men om det står 24 syltburkar framför en blir det existentiella dilemmat för svårt: Är det mer jag om jag köper hallonsylt med ett stråk av vanilj eller om jag köper hallonsylt med lite flädersmak?

Tags: mbti, Jung, Thyberg, Sheena Lyengar, Colombia

Frågan är om inte en bärbar dator bör betraktas som ett nytt sinnesorgan.

Ibland blir jag lite förvånad över mina egna kolleger. Som idag när Anders Mildner i samband med Bjärstafallet skriver i SvD att det är "farligt att skilja nätet från verkligheten". Är det inte att slå in öppna dörrar. Vad är verkligheten annat än allting som existerar. Hur skulle Internet kunna vara något annat än en del av den verklighet vi delar.
I en av de böcker jag läser just nu om hjärnan The Brain that Changes Itself (Penguine, 2007), berättar Norman Doidge om en forskare som börjat betrakta Internet som ett nytt sinnesorgan, eller åtminstone en förstärkning av våra sinnen. Med hjälp av tekniken kan vi se till Kina, höra vad som sägs i Indien, sträcka ut oss över hela klotet. Kanske, skriver han, ska man helt enkelt betrakta den bärbara datorn som något betydligt intressantare än en avancerad maskin, det är helt enkelt en ny kroppsdel.
Och om ni frågar min man skulle han nog hålla med. Jag bär med mig den bärbara överallt, jag har den alltid till hands, redo för att utvidga mitt område. Tack vare den lever jag många timmar varje dag utsträckt mot världen.

När maken och jag känner oss lite för olika brukar vi säga att vi är typiska. Jag är extravert, han är introvert. Jag hyllar spontaniteten, han gillar vardagens rutiner. Jag är social, han gillar de små sammanhangen. Typiskt, säger vi, motsatserna dras till varandra. Och så brukar vi tillägga: Och tur är väl det, hur skulle livet bli om vi levde med någon som var likadan.
Ett typiskt populärvetenskapligt påståeenden, spritt med mun-mot-mun-metoden och via magasin som skriver om relationer och psykologi. Men är det sant?
Nej, nej, nej, hävdar Scott Lilienfeld, professor i psykologi vid Emory University, som i sin senaste bok, 50 Great Myths of Popular Psychology avfärdar detta och 49 liknande populärpsykologiska påståenden.

• Motsatser dras inte alls till varandra, tvärtom, det är likhet som skapar attraktion. Och dessutom skiljer sig omaka par betydligt oftare än andra.
• Vi använder bara 10 procent av hjärnan. Knappas, tvärtom, stora delar av hjärnan är hela tiden aktiv.
• Mozart effekten. Nej tyvärr, ingen blir smartare av att lyssna på den gamle mästaren. Hela industrin kring den här teorin bygger på ett uselt forskningsförsök.
• Dåligt självförtroende är en grogrund för psykiska problem i framtiden. Det sambandet är mycket svagt, menar Lilienfeld, "det är bara självhjälpsindustrin som har nytta av en sådan sanning."
• Det är bra att släppa ut sin ilska. Nej, tvärtom. Forskare har, enligt Lilienfeld, visat att den som ryar och skäller bara blir argare.
• De flesta människor går igenom en medelålderskris. Nej, det finns ingenting som visar det.

RÖSTA - FÖR OCH EMOT
Men har Lilenfeld rätt, undrar U.S.News och låter sina läsare rösta.
LYSSNA PÅ LILIENFELD
Och vill ni höra Lilenfeld förklara själv så finns det en pod-intervju här.
FRÅGA HONOM
Eller varför inte maila honom och fråga om din favoritföreställning stämmer eller om du lever på en myt?

Tags: Lilenfeldt, populärpsykologi, medelålderskris, Mozarteffekten,

¨
FOTO: Zen enligt Creative Commons

Först kom Karin sedan var det min tur, eller var det kanske tvärtom. När jag jobbade på SvD:s Idagsida visste man var klockan var slagen när någon bjöd på prinsesstårta, och den där hösten kom tårtorna i en strid ström. Och tittade vi oss om på redaktionen så var det gott om 30-åringar med runda fina magar. När jag läser DN på morgonen inser jag att vi hade drabbats av en fertilitetssmitta.
Två uppsalaforskare, Peter Nilsson och Lena Hemsvik har nämligen lyckats visa att om någon blir gravid på jobbet så ökar lusten att skaffa barn med 10 procent hos de kvinnliga medarbetarna. Det här, säger forskarna, är en av orsakerna till bergochdalbanefertiliteten – mer eller mindre begripliga svängningar i skapandet av nya individer. Läs förresten Karin Thunbergs senaste krönika om den där tiden och hur hon hjälpte sonen att somna.
Själv tänker jag på vad det mer finns för psykosociala smittor. Hur mycket härmar vi omedvetet varandra, känner plötsligen en väldig dragningskraft till något och tolkar det som ett individuellt val, som något som jag själv kommit på, något jag vill. Finns det husköpsepedemi också på svenska arbetsplatser , Thailandsresesjuka, renovera kök-flunsa och nybilsfarsot.
Sedan tänker jag: Vad är jag själv smittad av numera?

FOTO: Paula Rupolo, CreativeCommons

Tvättar en skjorta, packar en väska – i morgon till Sigtunastiftelsen för att följa ett seminarium om ålderismen.
Mitt jobb är att lyssna, sammanfatta och hålla i slutdiskussionen.

ÅLDERISM – ett experiment
1. Skriv ner din ålder.
Skriv sedan ner allt som du tycker karakteriserar en människa i den åldern.
Jämför med dig själv och markera det du tycker stämmer med dig själv.
Fundera över vilka av de markerade påståendena som du känner dig bekväm med.

2. Tänk bort din ålder.
Tänk bort allt du sammanknippar med din ålder.
Skriv en lista på vad som karakteriserar dig själv oavsett hur du lever just nu.

3. Jämför de tre listorna.
VAd av det vi är, tycker om, gör, tänker kommer från oss själva och vad kommer från kollektiva föreställningar?

Tags: ålderism, sigtunastiftelsen

Ellen och Johannes julpysslar.

I eftermiddag har jag suttit några timmar i psykoterapeut Ann Mari Orrenius mottagningsrum och talat om barn och föräldrar. Om mammor, pappor, döttrar och söner. Det ska med tiden bli en artikel för tidningen Leva.
Mitt i samtalet kom vi på att det där gamla begreppet Mammas pojke och Pappas flicka inte fungerar längre.
De bygger på gamla på föreställningen om Mammas mjuka pojke, och Pappas kraftfulla flicka. Om överföring av traditionella roller, om stereotyper som spillde över på barnet av det andra könet.
Idag när det inte längre är givet vilka roller vi tar. När det inte ens är så att vi har samma roll hela tiden. Nu när både män och kvinnor kan vara både mjuka och kraftfulla är uttrycken helt oanvändbara.
Mammas pojke kanske är en tuffing. Pappas flicka en riktig mjukis.

... att forskning från University of Warwick visar att det är inte hur mycket du tjänar som gör dig nöjd, det är hur mycket du tjänar i förhållande till andra. Ju högre upp på listan du kommer desto större tillfredsställelse oavsett antal kronor.
... att forskning vid University of Arizona visar att ju mer människor pratar med varandra och ju mer djupgående samtal är desto bättre mår de.
... att forskning vid Group Health Research Institute visar att vanlig avslappning funkar lika bra som massage.

Fiskare på Sri Lanka.

Funderar idag över ett gammalt begrepp från 50-talet kognitiv dissonans. Helt enkelt skillnaden mellan det jag anser är det rätta, det bästa, och det jag verkligen gör.
Efter en natt av magplågor kan mitt huvud enbart användas till att städa. Sakta rensar jag i böcker och papper och tänker på vad jag påstår och hur jag lever. På allt tal om miljön, leva enkelt, dela med sig.
En gång träffade jag en kvinna som inte kunde skydda sig mot verkligheten. Varje dag, varje stund, levde hon med vetskapen om lidandet. När hon åt satt de hungrande bredvid henne, när hon gick in i sin lägenhet tittade de hemlösa på henne, när hon fick kärlek tänkte hon på de misshandlade, de bortglömda, de hatade och när hon handlade skrek jorden.
För henne var den kognitiva dissonansen, skillnaden mellan hur hon levde och hur hon ansåg att vi borde leva, en ständig plåga. För mig är den då och då en pinsam påminnelse.
I teorin om kognitiv dissonans påstår man att det finns tre sätt att hantera situationen – ändra din föreställning, ändra ditt beteende – eller ändra ditt sätt att se på ditt beteenden.
Jag har valt en fjärde väg:
Jag blundar.
Och så tänker jag:
Vad skulle det innebära om jag tog verkligheten på allvar? Vad skulle det innebära om vi alla tog verkligheten på allvar?

Tags: psykologi, miljö, livsstil

Mikael Johansson och Orlando Fagin i Ångrarna.

Punkpremiär på Ångrarna i går kväll.
Producerad av Kristina Åberg på Atmo (håll ögonen på henne), regisserad av Markus Lindeen (håll ögonen på honom).
Sprucket kakel, klappstolar, kuddar på golvet. Film på små dukar. Vinglas och vimmel i en industrilokal på Kungsholmen.
Mikael Johansson och Orlando Fagin, en gång i tiden Mikaela och Isadora, längst där framme sida vid sida. Raka i ryggen.
Ett möte mellan två män, som varit män, som varit kvinnor, som åter är män. Ett samtal om livsval och att ångra sig och om vad det är att ha en identitet.
Många orsaker finns det att inte missa den.
Det mänskliga mysteriet är det starkaste.
Varför vi är som vi är.
Hur vi möter oss själva.
Hur vi möter de som möter oss.
Vad vi gör med den vi blev.
Hur man vilar genom att vara.

En gång är för lite. Jag ska se den igen.
Någon av de här gångerna på Tempo dokumentärfestival kanske:
Fredag 12 mars, 21.15 på Victoria, Götgatan, Stockholm
Lördag 13 mars, 22.40 på Victoria.
Torsdag 18 och 28 mars på Bio Rio.

Det gäller att samla på sig, att ha varit med om och ha möjligheter. 406 vänner på Facebook, nej, det är inte mycket, det finns de som har tusen och flera. Men får man tro alldeles ny forskning så är det alldeles för många.
Vänner har man i cirklar, säger antropologen Robin Dunbar i en artikel på BBC news. Allra innerst de som man, enligt den grekiske filosofen Aristoteles, har "ätit salt med". Det är ungefär fem personer som följt våra segrar och nederlag genom åren. Ofta gamla vänner, ibland livslånga, och flera av dem släkt. Utanför dem ytterligare tio som du kallar nära. Det blir 15. Utanför dem en cirkel med 35 vänner; ni hörs till och från, träffas åtminstone någon gång per år, håller koll, vet hur livet utvecklar sig.
50 personer, den innersta kretsen kring dig.
Utanför, säger Robin, finns troligen ytterligare hundra personer – arbetskamrater, joggingkompisar, roliga typer, barndomsvänner.
Sedan är det slut. 150 personer är en normal vänkrets för de flesta. Mer, anser Robin, klarar man inte av. Inte om man vill ha någon form av kvalitet. Inte om man ska definiera personerna med ordet vän.
Jag läste någonstans i en zenbok att en människa högst kan ha 100 relationer – människor och ting inkluderade. Fler än hundra kan vi inte relatera till, inte hålla ständigt i sinnet, inte leva med.
I artikeln i BBC berättas om en man som bestämt sig för att hålla nere sin vänkrets till en hanterbar, omsorgsfullt utvald grupp. När någon ville byta mejadress med honom svarade han:
"Tyvärr jag har ingen ledig vänplats."
Och om han mötte någon viktig, någon som han trodde skulle kunna betyda mycket, var han tvungen att säga upp någon annan. En in – en ut, var hans bestämde princip och någon av de utvalda fick ett kort med hälsning:
"Jag är tyvärr inte längre tillgänglig för vänskap."

Nu har jag stött på tanken flera gånger. Och igår under slösurfandet ett ord: MATURALISM påhittat på Trendwatching. En mogen materialism helt enkelt.
Och jag tänker: Jag var med när det började. När mamma på 60-talet, rosig av lycka och inspirerad av inredningsarkitekten Lena Larsson lärde sig slänga och köpa nytt, "slit och släng".
Mormors sparade plastpåsar och långsamt inköpta finporslin och klädde både mamma och mig i morfars omsydda. Mamma, hemmafrun med mycket liten plånbok, trodde på fullt allvar att en tur till Epa på Odenplan var lyckan. Ju mer man kunde shoppa desto bättre, desto lyckligare.
Vårt hem fylldes av snabbinköpt och billigt. Den begynnande medelklassens sätt att höja sig över sin arbetar- och jordbruksbakgrund. Inte så konstigt, första generationen i min släkt som hade möjlighet att köpa inte bara det nödvändigaste, utan också lite lystmäte.
Lite, blev mycket, blev alldeles för mycket. Femtio år av materiellt missbruk gör oss kanske redo för det den amerikanske sociologen Robert Inglehart, förutspådde redan på 70-talet: POSTMATERIALISTER. En befolkning mer inställda på reflektion än konsumtion, på samvaro och samhällsutveckling än samlande.
Dags att rensa en garderob.LÄS MER ...

Sergei Rachmaninov 1916

Om ni får lust att lyssna till psykoterapi i praktiken sätt då på Sergei Rachmaninovs andra pianokonsert som han komponerade i ett rus av kreativitet under 1900-talets allra första år.
Det är ett böljande stycke, fullt av känslor, av lätthet och tyngd, en palett av mänskligt liv.
Och allt tack vara Dr Dahl.
Så här var det. 1891 komponerade Rachmaninov sin första pianokonsert och fick usla recesensioner.
Sergei gick i stå. Han komponerade, men aktade sig för pianot. I mitten av 90-talet blev han djupt deprimerad, musiken kapslades in, Sergei la sig på soffan och tycktes inte ha förmågan att ta sig upp. Familjen blev orolig och kontaktade psykolgen Nikolay Dahl och gav honom ett uppdrag:
Se till att kompositörern komponerar.
Vad vill ni att han ska göra, frågade Dahl.
En pianokonsert!
Varje dag gick Sergei till Dahl, fick sätta sig i en länsstol, sluta ögonen och med mjuk röst upprepad Nikolay:
"Du kommer att börja skriva din konsert...arbetet kommer att flyta mycket lätt...och konserten kommer att vara utmärkt..."
Samma ord, vecka efter vecka.
"Redan på sommaren år 1900 började jag komponera", berättar Rachmaninov själv. "Stora delar av konserten uppenbarade sig för mig, nya musikaliska idéer uppstod som ur intet, betydligt mer än jag behövde."
Den 27 oktober 1901 uruppfördes konserten i Moskva med Alexander Ziloti som dirigent.
Sergei var botad och hade komponerat ett av sina mest älskade verk.