Jag tycker om riter men jag vill att de ska vara kopplade till verkligheten, till den värld vi är del av.
Därför skulle jag vilja flytta midsommar, nyår, påsk och allhelgona till solståndsdagarna.
Den ljusaste dagen är midsommar, oavsett vilken dag det är, i år den 21 juni.
Nyår är den mörkaste.
Påsken är vårens första dag.
På allhelgona börjar hösten/vintern.
Sedan kan jag tänka mig att fylla dem med mening:

Midsommar är kärleken, fruktbarheten.
Allhelgona är döden men också försoning.
Nyår är födelsen, kreativiteten.
Påsken är hoppet,framtiden.

Sanna, Michael och Andreas.

(Av samma skäl vill jag att vi som samhälle inte ska stödja monarkin. All världens kungahus får leka drottningar och hertigar med varandra och hitta på protokoll och bugnigar och ordnar privat hur mycket de vill, men jag vill inte betala låtsasverksamhet. En meritokrati är ju ändå något, en monarki är som Ebba brukar säga ”att leka post” eller som Karin brukar säga ”nu säger vi att du är prins”. Och skulle det vara så att landet behöver en representant låt oss då utse den bästa, en verklig lands-hövdning i allmänna val, eller av riksdagen. En tjänst på tio år, bostad på Drottningholm, kontor på slottet. Pompa och ståt. Övergångsreglerna är enkla: Victoria får jobbet fram till pension. Hennes barn får utbilda sig och jobba som andra. Silvia och kungen får pension livet ut. Familjen får behålla ett par slott, och blir som många av de andra - monarker utan kungahus.)

Tänk på hjärnan ett slag. Det är en ytterst säregen apparat, ett organ som inte väger mer än 2,1 kg men innehåller ett hundra miljarder nervceller, varav ingen enda har en aning om vem eller vad du är som person.

Döden är dagens tema eftersom vi ska på begravning om några timmar. Det är alltid lika märkligt att en människa i ena stunden finns och i den andra inte.
Här kommer en kort text som jag skrivit till en bok om vad och hur man kan göra när man vill begrava en kär människa.
Boken är inte ännu utgiven, men nästan klar, kanske kontaktar jag ett förlag. Kanske ger jag ut den själv, kanske lägger jag ut den som pdf på nätet så den som vill kan hämta.
Så här börjar den i alla fall:



DEN SOM LEVER KOMMER ATT DÖ
Vi vet inte vad döden är.
Inte när den kommer.
Inte hur den kommer att kännas.
Inte vad som händer sedan.
Vissa av oss tror,
men vi vet faktiskt inte.
Ingen vet.
Det enda vi kan vara säkra på är att döden är en oundviklig konsekvens av födelsen.
Den som lever kommer att dö.
De relationer som knyts kommer att lösas upp.
Allt det vi har kommer att gå ifrån oss.
Och världen kommer att fortsätta utan oss.

Vanliga dagar tänker vi inte på det. Lever som om vi skulle vara här för evigt. Som om just jag, mitt barn, min mamma, min man, min kvinna, min vän tillhör de odödligas skara.
Vi registrerar att människorna omkring oss förändras, växer, åldras, men vi inser inte konsekvenserna.
Och så en dag står vi där inför en död människas kropp och drabbas av ett av existensens många mysterier.
Hur kan en människa bara försvinna?
Och vart tar hon vägen?
Vad är det att leva och vad är det att dö?
Var är hon nu, vår människa?
Trots att frågorna är lika gamla som vår tankeförmåga har vi fortfarande inga svar.
De som vet är inte här och vi som är här vet inte.

“NU VET JAG VAD
ALLTING GÅR UT PÅ”
Diskuskastaren Ricky Bruchs mormor,
på dödsbädden 103 år, 3 månader, 3 veckor och 3 dagar gammal.

SÅ LÄNGE MÄNNISKAN FUNNITS
HAR VI TAGIT FARVÄL AV DE DÖDA
Det finns de som tror att det är mysteriet döden som en gång i tiden gav upphov till religionerna, den polsk-brittiske antropologen Bronislaw Malinowski är en av dem och psykoanalysens fader Sigmund Freud en annan. Våra förfäder stod helt enkelt inte ut med att inte veta, de var tvungna att skapa sig bilder och föreställningar till tröst, de behövde någonstans att ta vägen efter döden – Valhall, Nirvana, Hades, Gehenna, Helvetet, Himmelriket.
Med föreställningarna kom troligen ritualerna, olika former av begravningar, som skulle se till att den döde lämnade jorden på ett säkert sätt och togs emot när han kom fram, oavsett vart man trodde att han skulle hamna.
När började det? Ingen vet förstås, men i en grotta i Shanidar i Irak har forskarna hittat ett skelett täckt av pollen. Vissa av dem menar att det betyder att redan neandertalarna för 60 000 år sedan hade någon form av begravningsrit, att blommorna betyder något, lades där som ett tecken. Det finns absolut inga bevis för det, hävdar andra forskare, det är bara förhoppningar och spekulationer, blommorna kan ha hamnat där av misstag.
Men 35 000 år senare målar cromagnongmänniskorna de döda med rödockra och begraver dem med halsband av djurtänder, vapen, mammutbetar och små hästfigurer. De tror på något, de vill något, de talar med ritens språk, så som människan gjort sedan dess. När vi lägger saker i de dödas kistor och kastar blommor i gravar följer vi traditioner från cromagnong.

FOTO: marfis75 enligt Creative Commons

Vem har sagt att det inte hjälper med kakor.
Den amerikanska författaren och redaktören Kate Moses kommer i dagarna ut med en självbiografi, Cakewalk, om att växa upp i dysfunktionell familj och ta sig igenom det genom att baka kakor.
En hel del igenkänning och, enligt de amerikanska recensenterna, fantastiska recept.
Prova den här Chewy Fudge Brownie (obs först dyker det upp en irriterande annons, klicka bort i högra hörnet).

Morgonens eftertänksamma humör fortsätter.
För en tid sedan skrev jag om neuronen i magen, om tarmarna som precis som vi sagt i folkmun kan förmedla budskap, inre kunskap – "magkänsla".
Häromdagen hade SvT:s Vetenskapens värld ett program om att det möjligen är likadant med hjärtat, och att hjärnan därmed inte är det enda organ i kroppen som styr både våra känslor och våra handlingar. Man kan, hävdade en forskare i programmet, dö av "brustet hjärta".
Se det här på SvTplay.
Kunskapen om hjärnan blir allt mer komplicerad, allt mer sammanvävd, snart kanske stora delar av vetenskapen ansluter sig till det som vissa forskare länge kallat "the floating brain", den flytande hjärnan, kroppen – ett enda kännande, handlande, tänkande, levande organ.
Och jag kan inte låta bli att tänka på Sören Kierkegaard och hans idé att människan i grunden är ande, ett ord som han menade betydde allt det som en människa är, allt sammantaget, en enda sammansatt, samarbetande varelse vars delar inte gick att dela upp, inte hade någon gräns.
Anden arbetade odelad i människans och evighetens tjänst.

Tänk vad roligt det är när något som en gång hittades på bara fortsätter och fortsätter. I ett av de första numren av ViLÄSER bad jag UKON, Ulf Karl Olov Nilsson, bli Sveriges första twitterpoet.
"Kvitter", sa Ukon, "sa du kvitterpoet."
Vi ordnade ett konto och i maj för ett år sedan skapade han en dikt på fjorton rader, en rad per dag.
Och nu, ser jag på Twitter, är han igång igen i högre tempo än någonsin. Och så läser jag i Smålandsposten att det där uppdraget han fick från oss har inspirerat honom till en "evighetsdikt" där han förvandlar allt till verb.
Ta chansen och se hur en kreativ hjärna arbetar, hur orden föds ur varandra eller som molekylärbiologen John Medina skriver i Brain Rules: Människans hjärna är fantastiskt som har fömågan att både vara strikt databas och att leka och jonglera fritt med alla fakta.
Följ UKONS instant poetry HÄR.

Som det står i Predikaren i Biblen "Allting har sin tid, och vart företag under himmelen har sin stund." Så är det också med kroppen.
Långt där inne, nästan i hjärnans centrum har vi var sin klocka med det fantastiska namnet suprachiasmatic nuclues. Den reglerar när det är bäst att sova, när blodtrycket ska upp och när magen ska vila och när vi är som alertast.
Motion, t ex är inte enligt den inre klockan bäst på morgnarna, utan på eftermiddagen. 14.30 om du vill lära dig något med koordination och 17.00 om du vill bygga muskler. Men alla våra klockor går lite olika och för att kunna använda dig själv som bäst så gäller det att försöka finna din egen rymt.
Här kommer några hållpunkter:
01.00 De flesta förlossningar sätter igång.
02.00 Tillväxthormonerna når sin höjdpunkt.
04.00 Kroppstemperaturen och andningen är som lägst och ytligast. Se upp för astmaattacker.
06.00 Nu drar mensen ofta igång och insulinet är som lägst och stresshormonet coritsol ökar.
07.00 Höfebern som svårast.
08.00 Dags att gå på toa och se upp för hjärtattack och stroke.
10.00 Nu är de morgonpiggaste som allra alertast.
14.30 Koordinationen är som bäst.
15.00 Ta i, för styrkan i händerna är på toppnivå och din reflexer som alertast.
17.00 Bästa tiden att bygga muskler.
18.00 Många vändor till toan för att kissa.
18.30 Ta inte blodtrycket, nu är det som högst.
19.00 Ta inte tempen, nu är kroppsvärmen som högst.
21.00 Ta sprutor, lägg om förband, nu är du som minst smärtkänslig. Första tröttheten slår till.
22.30 Magen går i vila.
23.00 Se upp för allergier.

Allt enligt Judith Horstman i boken Scientific Amarican Day in the Life of Your Brain.

Ur hjärnans synvinkel är det där med yrkesval ganska allvarligt. Jobbet kommer nämligen förändra din hjärna.
På en musiker, till exempel, så är den del av hjärnan som har med fingrarnas arbete att göra 130 procent större än hos oss andra. Och Londons taxichaufförer har en betydligt större hippocampus, en del av hjärnan som först tar emot minnen. I varje fall var det så för några år sedan då de var tvungna att kunna varenda liten gatstump med en mils radie från Charing Cross. Nu litar de väl på GPS kan tänka.
Gissar att sjuksköterskor måste trimma sina spegelneuron, som hjälper oss att ha empati med andra människor, dansare har en väl utvecklad lillhjärna som delvis styr rörelse och koordination och att poliser efter många år i yrket bör ha bra balans mellan pannloberna, som står för överblick och kontroll och amygdalan som är de snabba känslornas säte.

Mitt eget yrke – journalisten – hur har den ändrat mig?
Och hur har ditt yrke ändrat dig?

Jag har alltid haft svårt att komma ihåg namn. Ansikten känner jag ofta igen, men namnen. Nu läser jag i Day in the LIFE of Your Brain av Judith Horstman (Scientific American, 2009) att det ska jag vara glad för. Att glömma är hjärnans sätt att rensa och behålla effektiviteten.
Om allt vi är med om skulle lägga sig i hjärnans översta minneslager så skulle det gå långsamt att tänka eftesom det skulle gå åt för mycket energi för att "hålla allt i minnet".
Glömskan förbättrar också korttidsminnet så det blir snabbare och effektivare.
Och man ju alltid säga.
"Hej, jag känner igen dig, men jag minns faktiskt inte ditt namn. Och du – när var det nu vi träffades sist?"

Fantastisk morgon, en vårdag som inte går att beskriva utan att det låter sentimentalt, överdrivet. Nästan fågelungar, nästan körsbärsblommor, nästan vårsådd och nästan varmt nog att dricka kaffet under äppelträdet.
Sitter dock inne med köksdörrarna öppna för att släppa in koltrastens närvaro och läser en intervju med den gamle socialdemokratiske politikern Bengt Göransson.
Fastnar på en enda passus:

SvD:s kulturchef Stefan Eklund frågar:
"Ett genomgående drag i dina tester är att du inte vill tänka färdigt. Du tror på ett oavbrutet utbyte av tankar."
Och Göransson svarar:
"Det är viktigt att komplicera tillvaron. Tvivlet är viktigt för att kunna fatta bra beslut."

Och jag tänker på när jag jobbade på SvD:s Idagsida och vi ofta sa: Låt artikeln innehålla fler frågetecken än utropstecken.
Och sedan.
Det är ett omänskligt krav att ha svar på de stora frågorna, till och med de mindre, ibland också de riktigt små.
Så mycket lättare det skulle vara för oss om vi, som Göransson, nöjde oss med att utbyta tankar, med ett "oavbrutet utbyte av tankar".
Inget mer.

Jag vill gärna uppfatta mig själv som fördomsfri, eller åtminstone medveten om de fördomar jag har. Jag vill att jag ska tycka att äldre är lika bra som yngre, människor födda i andra länder lika bra som svenskar, kvinnor lika bra som män.
Nåja, riktigt sant är det inte. Efter att ha tagit några av Harvards fördomstester är det bara att ödmjuka sig och inse att de ålderdomliga föreställningarna sitter hårt ingraverade i min hjärnas nätverk trots att jaget där i pannloben medvetet försöker tänka tvärtom.
TESTA DIG SJÄLV
Varför inte ta fördomstestet själv och se hur dina medvetna åsikter stämmer med hur din hjärna anser att det är här i livet.

När jag möter henne igen på den tidiga motionsrundan nickar hon uppskattande och säger: Bra jobbat! och jag tänker att gilla-knappen på Facebook sprider sig.
Nu kan man gilla bloggar, hemsidor, varor, åsikter och uppenbart också joggare. Genom en tryckning eller nick så bekräftar vi varandra – jag stödjer det du gör, bra att du sköter om dig själv.
Det finns något bra med det, men också något märkligt som jag inte riktigt får fatt i. Vad innebär det att vi sprider en gilla-kultur. Vad är bra, och vad bör man vara misstänksam mot?
Några av mina ännu osorterade associationsbanor – fyll gärna på:
• De nya auktoritära uppfostringsmetoderna har samma metod: Du uppmuntrar det beteende som du stödjer med hjälp av stjärnor, och ignorerar de beteenden som stör dig. Det är något lurt med det, något ouärligt mer liknande maktutövning och manipulation än en verklig relation. I de värsta varianterna kan du efter många stjärnor vinna en stund ensam med en av dina föräldrar. Vilken slags människa danar det?
• Det är också någon slags amerikansk mentalitet som sprider sig : Good work! Och på sätt och vis är det ju bra. Men på samma gång krävande. Det räcker inte bara med att vara, man ska åstadkomma något också.
• Kanske motverkar det Jante: Du ska inte tro att du är något.
• Vad innebär det att vi ger oss rätten att alltid kommentera varandra?
• Vad händer med dem som inga gilla-tryckningar får?
• Om jag börjat gilla-trycka på någon, måste jag fortsätta då för att inte sprida misstanken att jag inte gillar längre.
Fyll på. Fyll på.

ANDRA BLOGGARE OM GILLA-KNAPPEN:
Så får du gilla-knapp på din blogg. "Det perfekta verktyget för den som är för lag för att lämna en kommentar."
Jag provar, klistrar in koden, men min hemsida vill inte bli gillad. Och kanske är det lika bra det tänker jag när jag läser den här bloggen: Så kan du bli lurad av gilla-knappen. Den kan registrera dig och skickar informationen vidare till andra sajter. Och här är en bloggare som inte tänker installera någon gilla-knapp eftersom hon hellre lever i okunnighet för: "Vad pinsamt om man inte fått en enda Gilla-markering."

Visst är det konstigt att jag efter 36 år fortfarande tycker att maken är tilldragande, åtråvärd. Borde det inte klingat av, försvunnit, malts ner av dagliga rutiner och upprepningar. Inte så att det slår till varje dag, men till och från tittar jag på honom och tänker, en sådan fin och vacker människa.
Kanske är det en oväntad frisättning i hjärnan av fenyletylamin som gör det, eller också är det en bra balans mellan vasopressin och oxytocin som väcker den där ömheten, den där längtan.
Hur som helst så vet forskarna idag ganska mycket om vad det är som rent kemiskt rör sig i hjärnan när vi går igenom kärlekens olika faser från lust via förälskelse till mogen kärlek. Olika kemikalier stimulerar och agerar, frigörs och hämmas, och det hela känns rätt oromantiskt.
Du kunde läsa om det i DN i söndags, men eftersom de inte längre lägger ut så mycket på nätet så går inte Astrid Johanssons artikel att läsa. Men jag skrev några artiklar i samma ämne och med i stort sett samma innehåll för några år sedan och de kan du läsa här.

ANNS ARTIKLAR
KÄRLEKENS KEMI – om kärlekens tre stadier och varför du känner som du känner. Dessutom förklarar ny forskning varför det är så svårt att skilja sig.
KÄRLEKSTYPERNA – om neuroforskaren som tror att hon förstått kärlekens väsen. Fyra sorters människor finns det, säger hon, och hon vet vem de kommer att bli kära i. Passa på att TESTA DIN TYP.

LÄS MER
KÄRLEK OCH DOFTER – det finns forskning som visar att det är den andras doft som får oss att tända och stanna.
KÄRLEK OCH SMÄRTA – ny forskning på UCLA visar att närvaron av älskade människor kan mildra smärta.
HELEN FISHERS BLOGG – hon är neuroforskaren som påstår sig ha förstått hur kärleken fungerar.

På flyget upp till Umeå läser jag i boken Born to be Good av Dacher Keltner om människans vilja till godhet.
Charles Darwin, påstår han, ansåg att det absolut viktigaste konkurrensmedlet människan har är omtanke och medkänsla. Det är godheten som fått oss att bli så framgångsrika, inte armbågarna, herre-på-täppan-mentaliteten, musklerna och den intellektuella överlägsenheten.
Och så berättar han om vagusnerven, den "kringirrande", som vindlar sig från det inre av bakhuvudet och ner via hals, hjärta genom bröstkorgen och ut till många av de inre organen. Vagus, påstår en forskare, är förutsättningen för vår godhet. Det är den som reagerar, har försök visat, när vår omtanke, vår medkänsla väcks. Det är den som framkallar det där ömsinta trycket över bröstet, den där värmen i mellangärdet, den där nästan ljudlösa sucken som hörs när vi ser ett alldeles nyfött barn, ett övergivet barn, ett skadat barn. När vi bara vill ta i famn, ta om hand.
Och det är vagusnerven vi dansar med när meditationsinstruktören ber oss vila i vår utandning och ett lugn sprider sig i kroppen.
Nästa gång du känner omsorgen nynna inom dig, stanna upp en stund och känn vagusnervens effekt på kroppen.
Dacher om boken:

Tänker på våren och på hur det känns att vara kär.
Läser i min hjärnbok om en forskare som tror att den där närhetskemikalien oxytocin gör oss ovanligt beredda på att förändra oss när vi är kära och när vi får barn.
Jag kan nästan komma ihåg, fastän det var länge sedan hur underlig man känner sig. Tänk om Walter Freeman har rätt, att den där känslan av att allt är inbäddat i varm bomull beror på att kontakterna mellan nervcellernai hjärnan löser upp sig en smula. Man känner sig inte bar uppmjukad – man är det.
Det skulle förklara hur det kommer sig att kärlekspar formar sig så lätt efter varandra, anpassar sig och förändras inför sina vänner ögon.
En fantastiskt föränderlig tid, en farlig tid.

Vad i mig är medfött? Och vad i mig skulle vara precis som det är oavsett var jag växte upp och hur? Det funderar jag på idag när jag läser Norman Doidges bok The brain that changes itself. Han tillhör de forskare som tror att mycket av det jag kallar jag är skapat, tillagt, inövat.

Ta bara det här med svett, skriver han bland annat. Under elisabetansk tid i England var män och kvinnor besatta av varandras lukter. Inte de finstämda dofterna utan lukterna, odörerna. En kvinna kunde till exempel som kärleksgåva skicka sin man en skalad äppelskiva som hon burit i armhålan några timmar. Nu var den ljuvligt indränkt i hennes eget svett, något för honom att snusa på. Idag är svettlukt tabu, genant, och garanterat förbjudet på dejten. Och det känns ju helt naturligt för svett luktar ju så äckligt. Eller hur?

Allt som är beroende av tid, kultur, familj och erfarenhet kan man räkna med är inlärt, hävdar Norman Doidges. Jag tänker – men vad finns då kvar. Och hur spännande blir det att betrakta sig själv som individ, som en unik varelse, om det mesta av det jag är består av är en samling tillfälligheter som jag upprepat tillräckligt många gånger för att det ska ha blivit sparat någonstans i min hjärna.

Betraktar mig själv med misstänksamhet och en smula nyfikenhet. Hur ser mitt bygge ut, och vad har jag fått beståndsdelarna ifrån? Vissa saker är lätta att spåra tillbaka:
Kaffedrickandet, det vet jag precis hur det gick till. Fram till jag var 19 drack jag enbart te. Så träffade jag maken, han hade manchesterkavaj, rökte pipa och drack kaffe. Det verkade världsvant på något vis, så jag provade. Det var äckligt. Blev bättre med lite mjölk. Jag övade, sen dess är jag inbiten. Älska böcker har jag lärt mig av pappa. Ren indoktrinering från första stund. Motståndet mot sport, också från pappa. Intresset för psykologi, hjärnan, andliga frågor. Konstigt nog från mamma. Inte så att vi talade om det, men hon var en förklädd grubblare. Jag älskar skrivbord och min säng därför att det var de enda privata sfärer jag hade, vi bodde trångt. Dras till kala klippor, enkelt, skärgården som liten. Simma, också lätt, vi badade mycket på sommaren, det var billigt, vi var ganska fattiga. Av samma anledning har jag ingen relation till ridning, tennis, Frankrike eller slalomåkning.
Sådär kan man hålla på och göra en mindmap över sig själv och sina influenser. Nästan tanke är – är det så här jag vill ha mig? Eller ska jag ta och byta? Ska jag helt enkelt möblera om mig och bli någon annan?

Var med min vän Signe på konsert i går kväll på Forum på Sigtunagatan. Fullt i den befriande orenoverade lokalen och på scenen George Riedel med sjungande dotter och samspelade musiker. Det var hans egna kompositioner vi lyssnade till med texter av poeter som Kristina Lugn, Claes Andersson och Cornelis. Allt väldigt riedelskt, det bar hans tydliga fingeravtryck, han signum.

Var kommer den där tydliga tonen ifrån? Och är det inte så att det är de artisterna, de konstnärerna, som vi dras till mest som har den tydligaste identiteten, lämnar det tydligaste avtrycket, är lättast att känna igen: Men hör! Är det inte en låt av George Riedel.

Och det är förstås inte bara artister som är igenkännbara. På allt vi människor gör lämnar vi ett sigill, ett varumärke. Min mat smakar ganska lika om jag inte håller mig till ett recept av någon annan. Mitt hem skulle jag känna igen oavsett var det var. Mina texter, ja ni kan läsa själva, har en särskild ton som jag måste tvinga mig bort ifrån för att bryta. Till och med vårt hem doftar ungefär likadant oavsett var vi bor. Och det är säkert precis likadant för dig.

Tittar man, som jag gör just nu, på den senaste hjärnforskningen så är det inte alls konstigt. Varenda hjärna har sin egen organisation, ingen av oss är lik den andre, livet har givit oss ett helt unikt neuralt nätverk, ett mönster som är minst lika individuellt som våra fingeravtryck. Det är det avtrycket vi visar världen när vi talar, när vi tittar, när vi samspelar, när vi älskar, när vi arbetar och inte minst när vi skapar. Oftast omedvetet, oftast dolt bakom polityr och social anpassning, men ändå omisskännligt.
Kanske berör konstnärerna oss så starkt därför att de vågar visa oss sitt neurala fingeravtryck utan slöjor. Det är inte bara George Riedels musik jag hör där i källaren på Forum, det är han själv, hans unika samling samspelande celler.

Hur ser mitt eget unika människoavtryck ut? Hur framträder ditt?

Här sitter jag nu i hörnet i den grå fåtöljen i mitt arbetsrum och arbetar med den nya boken som hjärnans fantastiska förmåga att förändra sig. En del av arbetet består av att söka på nätet efter ny forskning. Fantastiska timmar varje dag där världar öppnar sig. Så här på bloggen tänkte jag försöka dela med mig lite av allt jag hittar, sådant som kommer att komma med i boken, och sådant som jag bara inte kan motstå.
Som idag när jag slinker in på New Scientist hemsida och hittar en purfärsk artikel om kroppens förmåga att tänka.
För en tid sedan berättade jag om forskning som visar att våra kroppsliga metaforer: jag blev kall av skräck eller det där värmde faktiskt stämmer. Den som känner sig väl mottagen får helt enkelt en aning högre kroppstemperatur och viceversa. Hjärnan och kroppen har blivit hjärnkroppen, kroppshjärnan.
De här resultaten ledde bland annat till att två filosofer George Lakoff på Berkley och Mark Johnson började tala om metaforteorin, som bygger på idéen att kroppen inte bara är ett konkret livsverktyg för att röra sig, äta och sova utan att den faktiskt deltar i tankeprocessen. Kroppen reagerar inte bara konkret utan också abstrakt. Kroppen skapar mening åt dig.
Och nu har Tobias Loetscher på University of Melbourne i Austraiien visat att det stämmer. Kroppen hjälper oss att tänka.
Försöken är i och för sig enkla, men intressanta. Det visar sig att när vi tänker på olika siffror så rör sig ögonen upp och ner, upp om siffran är högre än den förra, ner om den är lägre. Samma sak händer, visar en annan undersökning gjord av Daniel Casasanto vid Max Planck Institute, när vi berättar historier. Glädjeämnen uppfattar kroppen som uppåt, sorgliga händelser som orsakat ned-stämdhet tolkar kroppen som, just det, ned.
Det är alltså inte bara i huvudet vi blir höga på framgång, låga när vi misslyckas, eller som Daniel Casasanto säger:
Vår känslor är organiserade vertikalt med det goda däruppe och det onda där nere.

Vad forskarna nu undrar över är vad som kommer först. Är det kroppen som vidarebefordrar känslan av upp och ner, eller är det hjärnan som av någon anledning tänker spatialt och vertikalt.
Ingen vet förstås, men några försök tycks visa att kroppen faktiskt påverkar vårt sätt att tänka. Höger- och vänsterhänta uppfattar till exempel höger och vänster sida olika. Precis som du tror föredrar man sin egen dominanta sida. Uttrycket "min högra hand" hade aldrig blivit så använt om fler människor varit vänsterhänta, säger forskarna. Ditt sätt att använda din kropp formar med andra ord inte bara dina tankar utan också dina åsikter och så abstrakta saker som din känsla för siffror. Så här säger filosofen Kakoff:
Människor antar att matematik är objektivt, att alla har samma matte. Det finns ingen anledning att tro det."

Först kom Karin sedan var det min tur, eller var det kanske tvärtom. När jag jobbade på SvD:s Idagsida visste man var klockan var slagen när någon bjöd på prinsesstårta, och den där hösten kom tårtorna i en strid ström. Och tittade vi oss om på redaktionen så var det gott om 30-åringar med runda fina magar. När jag läser DN på morgonen inser jag att vi hade drabbats av en fertilitetssmitta.
Två uppsalaforskare, Peter Nilsson och Lena Hemsvik har nämligen lyckats visa att om någon blir gravid på jobbet så ökar lusten att skaffa barn med 10 procent hos de kvinnliga medarbetarna. Det här, säger forskarna, är en av orsakerna till bergochdalbanefertiliteten – mer eller mindre begripliga svängningar i skapandet av nya individer. Läs förresten Karin Thunbergs senaste krönika om den där tiden och hur hon hjälpte sonen att somna.
Själv tänker jag på vad det mer finns för psykosociala smittor. Hur mycket härmar vi omedvetet varandra, känner plötsligen en väldig dragningskraft till något och tolkar det som ett individuellt val, som något som jag själv kommit på, något jag vill. Finns det husköpsepedemi också på svenska arbetsplatser , Thailandsresesjuka, renovera kök-flunsa och nybilsfarsot.
Sedan tänker jag: Vad är jag själv smittad av numera?

Igår la maken och jag oss klockan kvart över nio.
Jodå, det kändes precis så konstigt som det låter.
Vi som brukade vara upp till ett, vaknar numera så tidigt att hela sömncykeln förryckts. Så den senaste veckan har vi bara sovit fem timmar per natt. Och det har känts. Jag har varit seg, trög i huvudet, hungrig och haft svårt med att göra flera saker på en gång.
Allt symtom på för lite sömn enligt molekylärbiologen John Medina i boken Brain rules, (Pear Press, 2009).
Mindre än sju timmars sömn per natt gör det svårt att lära sig saker, skriver han. Sover du mindre än sex timmar per natt i fem dagar så fungerar du lika illa som om du varit vaken i 48 timmar.
Att det är så vet forskarna, säger han. Men varför vet de inte.
Tre sorters sovare finns det, påstår Medina, lärkorna, ugglorna och kolibrierna.
Lärkorna, ca 10 procent av befolkningen, vaknar mycket tidigt, älskar frukost och är kvällströtta.
Ugglorna, ungefär 20 procent, sover så länge de kan, äter helst framåt lunch och har svårt att somna före ett på natten.
Kolibrierna är förstås lite mittemmelan, vissa mer lärkaktiga andra mer ugglelika.
Mest synd är det om ugglorna, de har samhället emot sig, allt är gjort för att man ska vilja gå upp på morgonen och därför betraktas de helt enkelt som felsövda.
Själv är jag nog en kolibri som gått från ugglehållet till lärkstadiet. Jag kan både vara uppe sent och gå upp tidigt, men är inte särskilt hungrig förrän efter 10.
Nu är bara frågan: Ska jag finna mig i mitt biologiska öde, vända min dygnsrytm och likt farfar börja släcka lampan före 10?
Det tar emot.

En gång i tiden trodde forskarna att det inte fanns något samband mellan känslor och kroppen. Jag minns en överläkare som skällde ut mig efter att vi publicerat en serie på Idagsidan där vi påstod att psykosomatiken existerade.
Jag var oansvarig, sa han, "en fara för folkhälsan".
Men jag var ung och trotsig och hävdade att jag visste att där fanns ett samband. Jag hade själv upplevt det, flera gånger.
"Det är omöjligt", sa han.
"Jag är inte ensam", sa jag, "alla mina väninnor har varit med om samma sak. Man tror att man är gravid. Ingen mens kommer. Efter några veckor går man till apoteket och köper en test. Och det är lika bra att ladda med tamponger för visar testet negativt så kommer mensen direkt. Vad annat är det än ett starkt samband mellan kroppen och själen, mellan livmodern och oron?"
Det var ett tag sedan.
Nu kommer det nästan varje vecka forskningsresultat som visar att tanken, känslan och kroppens organ hör ihop.
Idag läser jag t ex att University of Chicago i en studie har hittat ett direkt samband mellan ensamhet och högt blodtryck. Närmare 300 personer har undersökts och man har noga sett till att man inte mätt hälsa i allmänhet eller andra livsstilsskillnader.
"En viss form av ensamhet", säger forskaren Louise Hawkley, "verkar vara giftig."
Barfotaforskaren konstaterar:
Nej, jag känner mig faktiskt aldrig ensam, och jag har en orealistisk, naiv och trösterik övertygelse om att jag aldrig heller kommer att bli det. Och följdriktigt har jag inte heller något högt blodtryck. Mätte det idag. Doktorn var så nöjd.
Skuld känner jag däremot ofta, så var sitter den i kroppen? I mina värkande axlar? I min nätta övervikt? I sköldkörteln som inte riktigt sköter sig?

Idag är en dag av välkomnande och avsked.
Det senaste numret av ViLÄSER kommer med spännande artiklar om bland annat barnbokscensur. Visste ni att författaren Viveca Lärn funderar på att lägga av som barnboksförfattare för att hon tycker att förlagen lägger sig i för mycket. Det får inte längre förekomma några svärord, ingen alkohol, inga cigaretter, inga farligheter, menar författarna. Ulf Stark påstår till exempel att om han ska ha med en säl i en bok så måste den ha flytväst. Och Gunna Grähs menar att mycket av det som Astrid Lindgren skrev skulle inte ha publicerats idag.
Det och mycket annat i den nya tidningen.
Det är också min sista dag som chefredaktör.
Det var fantastiskt att få göra en egen tidning. Att få skapa något helt nytt. Och det har varit en verkligt spännande och rolig tid. Men nu är projektet avslutat, nu blir det permanent och jag går vidare till nya spännande uppgifter.
Men allra först ska jag skriva klart boken om hjärnan. Om hur formbar den är, om hur du kan samarbeta med den, förändra den, förändra dig själv.

Tvättar en skjorta, packar en väska – i morgon till Sigtunastiftelsen för att följa ett seminarium om ålderismen.
Mitt jobb är att lyssna, sammanfatta och hålla i slutdiskussionen.

ÅLDERISM – ett experiment
1. Skriv ner din ålder.
Skriv sedan ner allt som du tycker karakteriserar en människa i den åldern.
Jämför med dig själv och markera det du tycker stämmer med dig själv.
Fundera över vilka av de markerade påståendena som du känner dig bekväm med.

2. Tänk bort din ålder.
Tänk bort allt du sammanknippar med din ålder.
Skriv en lista på vad som karakteriserar dig själv oavsett hur du lever just nu.

3. Jämför de tre listorna.
VAd av det vi är, tycker om, gör, tänker kommer från oss själva och vad kommer från kollektiva föreställningar?

Jag har alltid varit fascinerad av min magkänsla.
Hur tydlig den kan vara.
"Nej!", kan den ropa. "Gör inte det där. Låt bli."
Eller tvärtom:
"Säg ja. Strunta i att det låter galet."
Många gånger har den haft rätt.
När det är som mest spännande befinner jag mig i ett inbördeskrig mellan huvudet och magen. Den ena säger ja. Den andra säger nej. Magen har nästan alltid rätt.
Och alltid har jag undrat: Vad är det som gör att magen kan ha åsikter om hur jag ska leva mitt liv.
På Scientific Americans hemsida hittar jag ett spännande svar:
Magen är den andra hjärnan.
I tarmen, i den nio meter långa smala tunneln som vindlar sig runt i magen, finns 100 miljoner nervceller, lika aktiva som deras systrar och bröder i hjärnan. En nervcell är ett sofistikerat kommunikationsorgan som med hjälp av kemikalier, s k signalsubstanser, kan samtala med andra nervceller. Hyperkänsliga för allt som händer i kroppen plockar den upp information och sänder den vidare i intrikata nätverk.
Nu tror forskare som Emeran Meyer professor i bland annat fysiologi vid University of Calefornia att maghjärnan har betydligt fler funktioner än man förr trott.
"Den är alldeles för komplicerad för att bara ha som uppgift att föra ut saker ur tarmarna", säger han till SA.
Nu finns det försök som visar att magen kan vara inblandad i depressioner. Det mesta av det lugnande hormonet serotonin, som ofta är ett viktigt mål för depressionsmediciner, finns koncentrerat till tarmarna.
Forskarna vet förstås alldeles för lite, men jag gillar tanken att magen också spanar, att den håller koll, att den försöker ge lite råd.
En människa behöver all hjälp hon kan få.

Min arbetskamrat Ebbas dotter Molly har ett eget språk.
Hon målar verkligheten, konkretiserar den istället för att använda abstrakta begrepp. Röd istället för ont, blöt istället för ledsen.
Jag vill också utvidga mina ord.

I eftermiddag har jag suttit några timmar i psykoterapeut Ann Mari Orrenius mottagningsrum och talat om barn och föräldrar. Om mammor, pappor, döttrar och söner. Det ska med tiden bli en artikel för tidningen Leva.
Mitt i samtalet kom vi på att det där gamla begreppet Mammas pojke och Pappas flicka inte fungerar längre.
De bygger på gamla på föreställningen om Mammas mjuka pojke, och Pappas kraftfulla flicka. Om överföring av traditionella roller, om stereotyper som spillde över på barnet av det andra könet.
Idag när det inte längre är givet vilka roller vi tar. När det inte ens är så att vi har samma roll hela tiden. Nu när både män och kvinnor kan vara både mjuka och kraftfulla är uttrycken helt oanvändbara.
Mammas pojke kanske är en tuffing. Pappas flicka en riktig mjukis.

Funderar idag över ett gammalt begrepp från 50-talet kognitiv dissonans. Helt enkelt skillnaden mellan det jag anser är det rätta, det bästa, och det jag verkligen gör.
Efter en natt av magplågor kan mitt huvud enbart användas till att städa. Sakta rensar jag i böcker och papper och tänker på vad jag påstår och hur jag lever. På allt tal om miljön, leva enkelt, dela med sig.
En gång träffade jag en kvinna som inte kunde skydda sig mot verkligheten. Varje dag, varje stund, levde hon med vetskapen om lidandet. När hon åt satt de hungrande bredvid henne, när hon gick in i sin lägenhet tittade de hemlösa på henne, när hon fick kärlek tänkte hon på de misshandlade, de bortglömda, de hatade och när hon handlade skrek jorden.
För henne var den kognitiva dissonansen, skillnaden mellan hur hon levde och hur hon ansåg att vi borde leva, en ständig plåga. För mig är den då och då en pinsam påminnelse.
I teorin om kognitiv dissonans påstår man att det finns tre sätt att hantera situationen – ändra din föreställning, ändra ditt beteende – eller ändra ditt sätt att se på ditt beteenden.
Jag har valt en fjärde väg:
Jag blundar.
Och så tänker jag:
Vad skulle det innebära om jag tog verkligheten på allvar? Vad skulle det innebära om vi alla tog verkligheten på allvar?

I lördags Alice i Underlandet av Tim Burton.
Mycket Tim, men lite för mycket Disney.
Mycket Caroll, men lite för mycket Avatar, eller ska vi säga – the world according to over there.
Ni vet hjälten – the Saviour – han/hon som kommer utifrån, från ett känt land till ett konstigt okänt, och som är de okända, de lite konstigas, enda hopp.
Så som USA skulle önska att det var, som de knackat på dörrar för att bli insläppta, erkända, mottagna: Äntligen är du här. Vår räddare.
Så jag fick blunda med det ena ögat, och glädjas åt kreativiteten med det andra.
Och så funderade jag över Lewis Caroll själv. Han som hade hade en hjärna med både mikropsi och makropsi. Saker och ting förändrade form för honom, sträckte ut sig och sjönk ihop, om vartannat.
Han kunde blivit förlamad av skräck, han kunde valt att isolera sig, gömma sig under täcket.
Lewis valde leken. Som så många andra gjorde han konst av sina tillkortakommanden, eller ska vi kalla det tillgångar och sjukdomen fick ett nytt namn: Alice i Underlandet-syndrom.
Som den norske filosofen Arne Naess som fick åldersdemens och bestämda sig för att det var kul: Varje dag var ny. Allt gammalt invant piggade åter upp. (Lästips: Naess, Livsfilosofi.)
Eller min släkting Helge som efter en hjärnblödning förlorade sin högerhand och bestämde sig för att det nog gick lika bra att måla med vänster. När det visade sig att hans vänsterkonst var alldeles för lik högerkonsten blev han besviken och bestämde han sig vid 86 för att byta stil.

Det gäller att samla på sig, att ha varit med om och ha möjligheter. 406 vänner på Facebook, nej, det är inte mycket, det finns de som har tusen och flera. Men får man tro alldeles ny forskning så är det alldeles för många.
Vänner har man i cirklar, säger antropologen Robin Dunbar i en artikel på BBC news. Allra innerst de som man, enligt den grekiske filosofen Aristoteles, har "ätit salt med". Det är ungefär fem personer som följt våra segrar och nederlag genom åren. Ofta gamla vänner, ibland livslånga, och flera av dem släkt. Utanför dem ytterligare tio som du kallar nära. Det blir 15. Utanför dem en cirkel med 35 vänner; ni hörs till och från, träffas åtminstone någon gång per år, håller koll, vet hur livet utvecklar sig.
50 personer, den innersta kretsen kring dig.
Utanför, säger Robin, finns troligen ytterligare hundra personer – arbetskamrater, joggingkompisar, roliga typer, barndomsvänner.
Sedan är det slut. 150 personer är en normal vänkrets för de flesta. Mer, anser Robin, klarar man inte av. Inte om man vill ha någon form av kvalitet. Inte om man ska definiera personerna med ordet vän.
Jag läste någonstans i en zenbok att en människa högst kan ha 100 relationer – människor och ting inkluderade. Fler än hundra kan vi inte relatera till, inte hålla ständigt i sinnet, inte leva med.
I artikeln i BBC berättas om en man som bestämt sig för att hålla nere sin vänkrets till en hanterbar, omsorgsfullt utvald grupp. När någon ville byta mejadress med honom svarade han:
"Tyvärr jag har ingen ledig vänplats."
Och om han mötte någon viktig, någon som han trodde skulle kunna betyda mycket, var han tvungen att säga upp någon annan. En in – en ut, var hans bestämde princip och någon av de utvalda fick ett kort med hälsning:
"Jag är tyvärr inte längre tillgänglig för vänskap."

Jakten på var i hjärnan människor upplever andlighet har pågått ett tag. Somliga tror att det finns en andlig punkt innanför tinningen, andra tycker sig ha registrerat många olika regioner som är engagerade när människor påstår sig ha kontakt med gud.
En sak är nu i alla fall fastslagen: Oavsett om du tror på heliga katter, tomten eller Jesus så sitter själva tron i det som på forskarspråk heter ventromedial prefrontal cortex och som ligger längst fram i hjärnan innanför pannbenet.
Forskarna blev själva förvånade när de lät ett antal icke-troende och troende personer reagera på ett antal påståenden – vissa religiösa, andra sekulära, Oavsett vilken fråga det var så var det samma delar av hjärnan som reagerade.
"Det verkar helt enkelt som om det inte är någon skillnad på att tro på att solen är en stjärna och att Jesus är född av en oskuld", säger en av forskarna, Sam Harris, U.C.L.A till tidningen Scientific Mind.

Efter Sopranos och In Treatment (som just nu går på svensk tv) och andra
serier som bygger på terapi kommer nu den första deckaren direkt baserad
på psykologiskforskning – Lie to Me.
Det är FOX som anlitat en av de riktigt stora legenderna, professor emeritus
Paul Ekman, för att göra en FBI-såpa byggd på hans banbtrytande forskning
om vår förmåga att tolka ansikten.
I serien är det Dr. Cal Lightman, spelad av Tim Roth, som enbart med hjälp
av sin ansiktsanalysmetod kan avslöja lögner och halvsanningar och därmed
hjälpa de förvånade agenterna att avslöja sanningen.
Tillsammans med regissören har Ekman smugglat in kunskap i serien i form
av repliker och exempel. Så den som studerar programmen noga kan lära sig
känna igen en lögnare bara på ansiktsuttrycket, tror Ekman, som dessutom
efter varje avsnitt skriver i sin tv-serieblogg om de vetenskapliga bevisen för
kvällens storyboard.
Eller som Dr. Ligthman får säga i ett av avsnitten: ”Sanningen är skriven i ditt ansikte.”

"Haptiken är ett slags osynlig design som man inte vet att man vill ha innan man testar den. Men när man gjort det vill man inte vara utan den."

Läser på Jenny Morellis blogg att hon hittat en bloppis på nätet. En bloggloppis helt enkelt. Yeh-yeh girl lägger ut bilder på sina ofta oanvända felköp och erbjuder de till försäljning. Perfekt, jag ser ett nät av bloppisar som länkar till varandra, ett gör-det-själv-blocket. Skriver ”bloppis” i googlefönstret och se där. Nätverket finns redan.
Själv har jag startat ett nätverk för gör-det-själv-kultur hemma. Vänner och vänners vänner underhåller, föreläser, instruerar om sådant som liger dem varmt om hjärtat, sedan lätt mat till självkostnadspris.
Läser i någon av de vetenskapstidningar jag omger mig med, (orkar inte leta upp den just nu återkommer med länk) att det färdigförpackade, färdiglagade, färdiggjorda kan vara en av orsakerna till att depressionerna ökar.
Om man inte sätter upp ett mål, måste kämpa lite för att nå det, så uppmuntrar inte kroppen, klappar oss inte på axeln och säger ”bravo stintan” genom lugnande lyckokemikalier som serotonin.
En hämtpizza eller ännu en hyrfilm ger ingen harmonieffekt, och därmed får vi kemiska brister som gör oss ledsna och nedslagna. Baka brödet själv, spela spel, till och med en rejäl städdag är rena självmedicineringen.

passiv konsumtion = depression

Kanske kan det förklara varför vi på semestern så gärna snickrar, har utedass, hämtar vatten, lever i opraktiska båtar, eller vandrar i fjällen – tillbaka till det krävande, det som ger självtillfredsställellse.
Och så tänker jag att vi blivit så vana vid att få det serverat, att använda mellanhänder istället för att bara göra. Kanske har det med stadslivet att göra, staden som ett kommersiellt smörgåsbord, eller har det med folkrörelsesverige att göra, bildningsförbund, idrottsföreningar, folkethusrörelsen med uppgift att aktivera massorna. Eller är det professionalliseringen av allting – för att massage ska du gå till en massör, för att visa din konst måste du ha ett galleri, för att skratta besöka en skrattcoach. Två händer som har lust att knåda kan räcker bra för stela axlar, väggar har väl alla att hänga konst på, bara att bjuda in grannar och vänner, lura varandra att skratta kan väl varenda jävel.
Och så är det som om något är finare om det är förmedlat – köpt i affär, sett på museum, hört i konsertsal. Gissar att det har rötter i fattigsvergie, i mormors och morfars generation där allt var hemgjort, omsytt, lagat. Glansen kring det som är köpt för pengar, som visar att jag har pengar att köpa för, jag behöver inte göra själv, jag är stadd vid kassa, har kommit upp mig lite, till skillnad mot er andra hemstickade, hemvävda, hembakade, den glansen finns kvar. Mitt i det moderna styrs vi fortfarande av moral och skam från tiden före andra världskriget. Historien som den såg ut innan jag föddes lever i mig.
I veckan startade jag en återvinningscentral i hallen. Den består av en korg i vilken jag lägger allt jag inte längre behöver. I somras såg jag flera gör-det-själv gårdsbutiker. Utanför trädgård på Ö
land och i Skåne stod ett litet bord med dagens skördade frukt och grönsaker. Små prislappar och en plåtburk för pengarna.
Liv utan mellanhänder.

Om ni får lust att lyssna till psykoterapi i praktiken sätt då på Sergei Rachmaninovs andra pianokonsert som han komponerade i ett rus av kreativitet under 1900-talets allra första år.
Det är ett böljande stycke, fullt av känslor, av lätthet och tyngd, en palett av mänskligt liv.
Och allt tack vara Dr Dahl.
Så här var det. 1891 komponerade Rachmaninov sin första pianokonsert och fick usla recesensioner.
Sergei gick i stå. Han komponerade, men aktade sig för pianot. I mitten av 90-talet blev han djupt deprimerad, musiken kapslades in, Sergei la sig på soffan och tycktes inte ha förmågan att ta sig upp. Familjen blev orolig och kontaktade psykolgen Nikolay Dahl och gav honom ett uppdrag:
Se till att kompositörern komponerar.
Vad vill ni att han ska göra, frågade Dahl.
En pianokonsert!
Varje dag gick Sergei till Dahl, fick sätta sig i en länsstol, sluta ögonen och med mjuk röst upprepad Nikolay:
"Du kommer att börja skriva din konsert...arbetet kommer att flyta mycket lätt...och konserten kommer att vara utmärkt..."
Samma ord, vecka efter vecka.
"Redan på sommaren år 1900 började jag komponera", berättar Rachmaninov själv. "Stora delar av konserten uppenbarade sig för mig, nya musikaliska idéer uppstod som ur intet, betydligt mer än jag behövde."
Den 27 oktober 1901 uruppfördes konserten i Moskva med Alexander Ziloti som dirigent.
Sergei var botad och hade komponerat ett av sina mest älskade verk.

Sitter i glasverandan, det är ett märkligt vårljus, det är meningen att jag ska skriva på boken som snart ska lämnas.
Maken tittar på handboll så jag sätter in hörlurarna i powerbooken och väljer lite bland musiken. Så plötsligt får jag syn på Mahlers berömda Adagietto i den femte symfonin.
Trycker på play och Mahler talar till mig.
Jag har hört den många gånger, mina föräldrar älskade den, maken har spelat den, men den har aldrig förr berört mig.
Just idag, just i den här stunden 14.29 en lördageftermiddag under en märkligt varmt januari talar Mahler till mig. Som om ingenting i detta adagietto kan vara annorlunda. Varje ny ton, varje ackord spelar med min kropps celler.
Så märkligt. Nu var det tid för Mahler.
Just nu lyssnar jag också på:

Johnny Cash, Hurt
Led Zeppelin, Kashmir
Keith Jarret, Kölnkonserten
Rachmaninov, Andra pianokonserten
Esbjörn Svensson, Seven days of falling
och alltid på
Verdis Requiem