KVARTSLIVSKRISEN I LÄNSTIDNINGEN,
Södertälje
Farföräldrar
och barnbarn:
Upp till kamp
Kvartslivskrisen? Är ordet bekant? Kanske ännu inte. Det är
en av de
språkliga förnyelser som ibland slinker in i språket och
plötsligt finns
på allas läppar. Några minns kanske ordet
”maskrosbarn”? Det hjälpte
jag själv till att införa i svenska språket för cirka tjugo
år sen i en
artikelserie med samma namn i Svenska Dagbladet. Några
norska
psykologer hade lärt mig begreppet.
Ett senare uttryck som snabbt fick genomslag var
”curlingföräldrar”.
Det var min tidigare kollega Maria Carling som lärt sig det
av en dansk
psykolog. Men nu är alltså ännu ett ord i
psykologibranschen på väg
in i språket, lanserat i samma tidning av ytterligare en
journalistkollega,
Ann Lagerström och hennes son Andreas som upptäckte det
engelska
ordet för samma sak. I Sveriges Radios P1 snappade Thomas
Nordegren
snabbt upp det och snart lär det bli allas egendom.
Vad betyder då detta ord? Jo det syftar på den period i
unga vuxnas liv,
ungefär perioden mellan 20 och 30, då många unga människor
ännu
inte hittat sin plattform i tillvaron, då de letar efter
något att bygga sin
vuxenidentitet på, och då friheten tycks så total och utan
gränser att
en del av dem får svår ångest och halkar vid sidan av
samhället. Det
behöver inte betyda sprit och knark, det kan handla om att
de begraver
sig framför datorn eller lever ett håglöst liv hemma hos
sina alltmer
oroliga föräldrar.
Är detta ett nytt eller gammalt fenomen? Det diskuteras nu
och meningarna
är delade. Själv kan jag minnas en kaotisk period åren
efter studentexamen,
med halvhjärtade studier och grubbel över livets mening.
Den fick ett snabbt
slut efter att jag fått min första artikel publicerad i
Handelstidningen i
Göteborg. Jag hade hittat hem, hade vid 22 års ålder fått
ett yrke som
jag sedan dess varit trogen.
Problemet för de flesta unga idag är att porten in till
yrkeslivet inte alls
står öppen så som för min generation. Många av dem säger
att de
redan känner sig gamla, att deras bästa tid redan är över
och att det enda
som finns kvar är osäkerhet, osäkerhet och osäkerhet.
Nu undrar jag om vi inte också kan tala om en
trekvartslivskris. För
hundra år sen talade vi om barndom, vuxenliv och ålderdom.
I dag har
vuxenlivet krympt i båda ändar och forskarna pekar på att
åren 20-30
och 55-80 blivit ett ingenmansland utan givna roller, utan
jobb, utan
försörjningsansvar, en period när vi varken är barn eller
riktigt gamla.
Vad gör vi åt det? För mig är det tydligt att
kvartslivskrisarna och
trekvartslivskrisarna borde ta varann i hand och göra
revolution.
AMI LÖNNROTH
MER OM
KVARTSLIVSKRISEN
