KÄRLEKENS KEMI
från förälskad till skilsmässa
artikel för Tidningen LEVA i jaunari 2005

Tänk att ingenting längre är heligt. Att ingenting kan få fortsätta vara magiskt.
Som det där med förälskelse. Den där första pirrande aningen, lyckan när händerna möts, extasen, euforin och den där djupa tillfredsställelsen då man vet att det faktiskt kommer att bli vi två.
Ett känslornas mirakel. Nejdå, bara kemi och genernas längtansfulla rop på att förmera sig.
Det är hjärnforskarna som nu riktat sina apparater mot ett nytt håll - kärleken. Var sitter den, frågar de sig, hur funkar den?
Unga störtförälskade typer har de letat upp och kört in i en magnetkamera. Så har de visat dem bilder på familj, kompisar - och så, se där, den allra käraste. HAN! HON!
Hela tiden har forskarna fotograferat, följt hur blodflödena i hjärnan ändrar kraft och riktning med de olika relationerna.
Intressanta saker har de funnit. Folktro besannad.
Ja - du är berusad av kärlek.
Attraktion, steg 1 i förälskelsestegen, sätter igång processer i delar av hjärnan som är känsliga för dopamin, hjärnans glädjesubstans. Den får oss att känna lycka, eufori. Frigörs ordentliga duschar får vi lättare att fokusera, fylls av energi och behöver mindre mat och sömn.
Jodå, jag minns, när jag var störtkär i maken, det var sisådär trettio år sedan. Jag sov inte en blund, men fick högsta betyg på varenda tenta. Fattade inte själv hur det gick till. Lyckades plugga några sidor mellan älskogarna.
Även om de förälskades hjärnor har sitt eget kärleksmönster så påminner det om andra starka upplevelser - ren skär kåthet och en redig dos kokain.
Ja - männen tittar, kvinnorna känner.
Nästa trappavsats kallar forskarna för Lust. Nu börjar allt fler delar av hjärnan leka med - upp till tjugo olika har man räknat till hos vissa av försökspersonerna. Och nu kan man se en del skillnader. Kvinnorna har mer aktivitet i de delar av hjärnan som processar känslor och minnen, medan männens energi koncentreras kring det visuella som är starkt kopplat till sex.
Sex förresten, visste ni att vi får orgasm i höger frontallob. Fråga mig inte hur det går till. Fram till själva klimax av sexet är båda hjärnhalvorna med. Men precis innan vi exploderar stängs den vänstra logiska av och pang, oj, yes, det går för den högra. Inte konstigt, säger en av forskarna, Gemma O'Brien, högerhalvan är ”hyperlätt, flytande, kreativ och drömlik”.
En konstighet till. Innan det går för männen så stängs amygdalan, sätet för rädsla av. Just då är de som minst på sin vakt. Och efter orgasmen så får kvinnorna en släng av ”fight-or-flight”, fly eller slåss. När vi har det som skönast är vi som vaksammast.
Ja - kärleken är blind.
Det är inte bara så att hjärnan kopplar på häftiga känslomässigt belönande kemiska och elektriska kretsar, den kopplar bort också. Den som är kär har inget kritiskt tänkande, den delen av hjärnan har gått i ide. Det är därför Den underbare inte har några fel och brister, så här i början. Han eller Hon är helt enkelt perfekt, och vårt liv tillsammans kommer att bli den ultimata relationen. Vi är som gjorda för varandra. Forskarna kallar det för ”rosa-skimmer-effekten”.
Varför gör hjärnan så? Jo, tror forskarna. Bland alla människor vi blir attraherade av måste vi bestämma oss för en, och vi måste hålla fast vid denna ende så länge att våra kroppar blir tillvanda, helt enkelt känslomässigt beroende. Och för att klara det måste vi inbilla oss att just denne hanne är bättre än de andra läckerbitarna på stan.
Och varför måste vi bli karlochkvinnsberoende? För avkommans skull såklart. Vi talar gener och biologi. En man - en hustru - några barn. Stanna hos varandra tills de nedärvda generna kan flytta hemifrån och sprida sitt DNA vidare.
Samma sak gäller bebisar. Den förälskade mamman eller pappan ser ut i huvudet som den kära honan och hannen. Bebisen, det där lite oformliga, skrynkliga gnällbyltet är det vackraste som någonsin sett dagens ljus.
Ja - vi tröttnar.
Dopaminduscharnas tid är inte evig. Snart är det vardag. Inom ett år, säger vissa forskare, har förälskelsen lagt sig och vi befinner oss på avsats tre: relation. Men kärlekens kemi verkar ha sin långtidsverkan. Den selektiva blindheten består, vi tonar ner sambons trista sidor, försöker se positivt på saken. Ju mer glorifierande vi var i början, desto bättre är eftereffekten. Dessutom har vi faktiskt fått ett rent kemist beroende, verkar det som - vi behöver maken och makan som vi behöver kaffe, cigaretter och choklad.
Det är därför vi stannar fast vi tröttnar. Det är därför vi sörjer så svårt när de går. Det är, säger vissa forskare, fråga om ren avgiftning.
Och precis som den som har haft en relation till flaskan märker vi efter en tid att det går att vara utan. Kroppens kemi slutar längta efter de invanda dofterna, smekningarna, blickarna och grälen och börjar istället skicka ut små läckra dopaminkickar vid anblicken av mysiga lediga medmänniskor.
Förälskelse, säger forskarna nu, är antagligen inte alls en känsla utan ett motiv, ett grundbehov - som mat, sex och sömn. Du blir kär för att homo sapiens måste.
Och om man då som jag efter trettio år envisas med att dela binge med samma gamla handjur hur kickar man igång de insomnande dopamindepåerna?
Koppla det invanda till något nytt, säger forskarna, ladda honom med spänning.
Recept:
1.5 timme planerad kvalitetstid i veckan ägnad åt gemensamma äventyr, oväntade överraskningar, utmanande påhitt.
Upplevelserna ger positiva utslag i hjärnfysionomin, det häftiga blir kopplat till maken. Efter ett tag börjar maken ladda dig av egen kraft.
Jag tar fram På stan och almanackan och känner mig lite som en av Pavlovs hundar.
ANN LAGERSTRÖM