FRÅN 650 kvadrat till 35
- konsten att möta en förändring
Det började som en dröm, en önskan som gick i uppfyllelse.
Efter lång kamp fick de köpa det stora nergångna trähuset mitt i Rönninge centrum. 650 rivningsfärdiga kvadratmeter skulle räddas till eftervärlden.
Hon älskade gamla ting. Han var snickare. Med mycket kärlek, lite pengar och många, många timmar förvandlades rucklet till en skönhet.
Efter sex år hade de fått nog. De gav bort, sålde och magasinerade de mest de ägde och flyttade med son och hund till ett ombyggt garage på 35 kvadratmeter på landet i Vackstanäs.
- Det var ett lyft. Vi hade fastnat i tids- och ekonomifällan, säger hon. Alla våra pengar och all vår fritid gick åt till huset, det hade tagit över våra liv.
Att förändra, att ändra, bryta upp och börja om är normalt för Ulrika ÅgrEhn, vars namn är ett giftermål mellan Ågren och Ehn. När hon var liten bodde hon flera år på två olika ställen. Pappa var psykiater och hade delad tjänst. Halva året gick hon därför i en liten B-skola med 9 elever i Västervik. Halva året med 30 klasskamrater i Stockholm.
- För mig har det alltid varit människorna, familjen, som varit tryggheten, inte saker och hus, säger hon.
Men även om du är van så finns det väl gränser? Var det inte märkligt att frivilligt lämna nästan allting?
- Nej, konstigt nog var det inte det. Vi upptäckte att man behöver så lite.
Den enkla livet
Först flyttade de faktiskt till en vanlig villa - 450 kvadratmeter mindre än huset på torget. Men efter ett kort tag kände de att det inte räckte. Det var ytterligheten de längtade efter, det enklaste enkla livet. När Ulrikas syster erbjöd de gäststugan vid sjön invid skogen bestämde de sig direkt, så efter ett år hade de flyttat igen. Nu krävdes minimal minimalism.
Tre stora saker fick de ta med sig, bestämde de. Maken Micke valde en grå laminofåtölj, sonen Max, tv:n och Ulrika tog ett stort matbord av ek att umgås vid. Och förutom sängarna så fick de också in det där höga smala skåpet från 1700-talet som härbärgerar mycket och tar så liten plats.
För de allra mest personliga sakerna köpte de var sin vacker brun skinnask. Micke fyllde den med springskor och träningskläder. Ulrika lade ner vackra pärlor och spetsar. Tonåringen Max låda var nästan tom.
Nu har de mindre att göra, nu lever de nära varandra. Och det är bra, just nu.
- Livet har så många skeenden, säger Ulrika, det vore så synd om vi missat det här bara för att vi hade ett stort hus.
Vill aldrig flytta
I en gul villa med gröna knuter i Boo gård tio mil från Ulrikas garage går Britten Hallengärd och krattar löv och plockar upp gamla äpplen. Hon ska aldrig, aldrig, aldrig flytta, säger hon. Britten är född bara två kvarter bort och har bott här i trakten i över femtio år, och det tänker hon fortsätta med.
- Jag trivs, säger hon. Här är jag trygg. Vad kan jag få någon annan stans som jag inte redan har.
Omväxling till exempel.
- Varför det? När man redan har det bra.
Resa gillar hon, fast bara några veckor, sedan längtar hon hem. Och byta jobb? Nej, hon har varit administratör sedan hon var ung och gillar att skriva, organisera och hjälpa människor. Nu jobbar hon deltid på äldreboendet Sofiero och har aldrig tänkt tanken att hon skulle utbilda sig till något annat.
Men Britten, vi lever ju i en tid av förändringar, av möjligheter. Är du aldrig rädd för att folk ska tycka att du missar något, att det blir tråkigt.
- Nej, jag saknar ju ingenting. Jag är en lycklig människa, säger hon.
NÖJD, CENSUR, FÖRVIRRING, FÖRNYELSE
- förändringens fyra rum
Claes Janssen är psykolog och lektor på Socialhögskolan, i flera decennier har han ägnat sig åt att försöka förstå hur mänskliga förändringsprocesser går till. Tankarna, forskningen och de många seminarierna har blivit en teori som han kallar förändringens fyra rum. Jag hittar den på nätet och tänker att Britten Hallengärd, hon tycks befinna sig i det första rummet som Claes kallat för Nöjd.
En nöjd människa trivs där hon är. Hon tycker att hon är på rätt plats med rätt människor och att hon gör rätt saker. Hon grubblar inte, hon njuter. Vissa av oss, som Britten, har både lätt att ta sig dit och lätt att stanna. Andra, som jag själv och Ulrika ÅgrEhn tycks vara mer otåliga.
Allt som ofast börjar nöjdheten skava, en lätt otillfredsställelse smyger sig in, det vi vill och det vi gör synkar inte längre. Nu, menar Claes Janssen, träder man in i nästa rum som han kallar för Censur. I grunden vill vi människor inte ändra oss och därför märker vi inte till en början att något är fel. Vi mår inte bra, men vi låtsas att allt är ok. Försöker hålla skenet upp och lurar andra och oss själva. Hur mår du? Tack bra!
Det kan pågå en kort stund, eller i många, många år. Med tiden blir trycket från missnöjet för stort och det blir uppenbart att det yttre livet, hur tjusigt det än är, inte stämmer med de inre behoven. Vad kan vara läckrare än att bo i en 650 kvadratmeter stor drömkåk? Det kan väl aldrig vara fel?
Nu är det dags att erkänna och gå in i nästa rum: Förvirringen. Känslorna åker bergochdalbana, sådant som förut var självklart ifrågasätts - det kan vara jobb, människor, bostad, intressen - och ännu ser vi inget mönster.
Processen kan vara smärtsam, eller lustfylld, beroende på hur ditt jag är konstruerat. Efter ett långt eller kort tag så klarnar det. Solen går upp, stormen har lagt sig, bitarna har fallit på plats - ja språket är fullt av metaforer för övergången till det fjärde rummet som Janssen kallar Förnyelse, det förändringsstadium som inträder när vi hittat nästa steg. Nu känner vi ofta glädje, eufori, kreativitet, framåtblickande, för att sedan i bästa fall med tiden förändra det vi behövde, fullfölja cirkeln, så att vi åter lugnt och fint kan luta oss tillbaka i det vilsamma rummet Nöjd.
Resan genom rummen kan gå lätt, som för Ulrika och hennes familj. Ska vi flytta? Ja vi flyttar. Ska vi flytta igen? Ja, varför inte.
För andra tar det tid.
Nu räcker det!
Katarina Vassgren började jobba på Apotekt när hon var lite över tjugo. Då hade hon redan träffat Lars-Erik och ganska snart fick de två barn. Maken startade eget och det blev så att Katarina skötte hemmet och barnen och apoteksjobbet och lite annat som behövdes i firman. Det var ett fyllt och gott liv, men på stulna stunder tog Katarina fram tyger och pärlor och så skapade hon. Sydde, gjorde halsband, inredde hemmet. Mest på nätterna när allt det andra var överstökat.
Firman växte, barnen växte, personal, bokföring, skjutsa till träningen. Efter nästan tre decennier i högt tempo tänkte de båda: Nej! Nu räcker det.
Och Katarina, nu 54, sa:
- Jag vill öppna en inredningsbutik.
Inredningsbutik? Lars-Erik tog sig en funderare. Sen sa han: Varför inte. Sålde sitt företag och så började de leta efter en lokal.
Ingen branchkunskap, inga kontakter hade de - bara Lars-Eriks kunskap om hur man driver företag och Katarinas många skapande timmar som överygat henne om att hon kan skilja det vackra från det fula.
Nu står hon här bakom disken i butiken Vass, i en miljö hon själv skapat, och där till vänster i en skrubb sitter Lars-Erik och sköter bokföringen. De har målat och renoverat, shoppat på mässor och rest runt Gotland i jakt på vackra ting.
- Titta här, visar hon, och lyfter upp en tjock vit fårfäll. Ser du märkningen? Kvinnan som sålde den till oss kunde namnet på varenda fäll, hon kände igen varenda får vars skinn hon brandskattat.
- Vilken lycka bara att få träffa henne.
Att ni vågar, tänk om det inte går. Från tryggt och bra ställt till en svajig ekonomi i en osäker bransch - och i er ålder.
Förändring vid 50 är perfekt
- Åldern är perfekt, säger Katarina, vi behöver inte bevisa något, går det så går det. Går det inte får vi göra något annat. Och så har vi varit med om en hel del, vi tappar inte modet om det blir några bakslag. Vi vet att goda och svåra tider avlöser varandra och att man tar sig igenom det mesta. Nej, jag tänker tvärtom. Det är när man är ung som man behöver trygghet, struktur och ett sammanhang att växa i. När man är över femtio har man en egen trygghet som gör att man kan våga och chansa.
Reaktionerna från omgivningen har varit blandade, modigt säger somliga, vanskligt meddelar andra.
Satu Hirsch är psykoterapeut och jag träffar henne i ett vitt samtalsrum i Gamla stan.
- Förändring, säger hon, väcker nästan alltid rädsla, både hos den som ska genomföra den och hos omgivningen. Och jag tror att det beror på att förändringens grundprincip är separation. För att finna något nytt måste du lämna något gammalt - ett beteende, ett system, en människa, en grupp, ett land, och det väcker vår grundläggande skräck för att separeras, lämnas, överges - bli helt ensamma.
Och ändå så är förändring förutsättningen för liv, den enda sanningen som är ovedersäglig - ingenting kommer att förbli som det är, allting kommer att förändra sig, allt det du har idag kommer att försvinna i sinom tid. Utan separationer och variationer stagnerar systemet - och ett system som stannar dör.
Kämpa med Censuren
Hit till samtalsrummet kommer de människor som lämnat de nöjdas rike, kämpat med sin Censur och börjar ana att de måste ge sig in i Förvirringen. Då stiger de in med sin rädsla och sitt hopp.
Impulsen att ändra kan komma utifrån eller innifrån, det kan vara samhällstrender, media, arbetsgivare, partners, föräldrar som vill något eller det kan vara en liten tanig röst som ropar ur ditt inre.
Människor, säger Satu Hirch, är väldigt olika rustade att reda ut vad som påverkar de och vad de själva vill.
I det vita rummet är det tänkt att den egna inre rösten ska få en fristad. Här ska man kunna tänka vad man tänker, känna vad man känner och tycka vad man tycker. För Någonstans i den inre dialogen finns ett JA eller ett NEJ som visar vägen, säger Satu Hirsch.
Svårast är det för människor som blivit kränkta, säger hon, de vars jag mer eller mindre ockuperats av en annan krävande människa, en mamma, en älskad partner, en ensidig idé eller en karismatisk ledare.
Deras inre röst är mycket, mycket, tystlåten.
Att sluta lära sig förstå
Kerstin Viberg vet. I tjugofyra år dominerades hennes liv av kärleken till en man som inte ville henne väl. Det började bra, som liknande relationer brukar göra. Han var Hennes och Hon var Hans. Ganska snart började han svänga - älskade henne, hotade henne, slog, älskade, förnedrade, och så älskade han henne igen.
Hon blev förvirrad. Och i boken Utmed din gränslinje (Libris 2001) beskriver hon vad hon tänkte:
"Jag måste lära mig att förstå Dig.
Det ska nog gå bra.
Vi reagerar olika, vi människor."
Han blev hennes ansvar, berättar hon när jag träffar henne en sen eftermiddag i november. Hon skulle hjälpa honom. Han skulle snart förstå. Stunderna de var nära varandra skulle bli allt fler.
Istället blev det förstås tvärtom. Hans ord: "Du är en Nolla, ett Intet, en fullkomlig Nolla, den största Idiot jag träffat", blev hennes identitet.
Hon blev Ingen. Han var Allt.
Men förstod du inte att det var fel?
- Självklart. Direkt.
Men varför gjorde du ingenting?
- Det fanns en röst inom mig som hela tiden intensivt viskade: Stick! Stick! Men jag längtade så efter de stunder han älskade mig och tänkte: Snart ändrar han sig. Jag kastades mellan hopp och förtvivlan. För att inte förgiftas tror jag att man måste gå första gången det händer.
- Jag gjorde inte det. Istället försökte jag bli den han ville och ju längre tiden gick desto svårare var det att veta vem jag var.
"Jag orkade inte lyssna", skriver hon, "visste inte vad jag tänkte eller kände.
Allt var fruset.
Varken min kropp eller själ kunde enas om en aktion som förde mig ut ur det oförstådda."
Att vara något i sig själv
Det tog tio år innan hon lämnade honom första gången. Efter en tid förenades de. Det blev likadant. Hon flyttade. Han flyttade in. Efter 24 år lyckades hon definitivt lyfta ut honom ur sig själv för gott för att sedan sakta börja lära känna den Kerstin som bodde därinne.
"Jag var ingenting utan Dig.
Jag var van att vara ingenting för Dig. Det betydde för mig
att jag var någonting."
Psykoterapeuten Satu Hirsch säger att en förtryckande relation blir som ett slags missbruk och att det är lika svårt för en misshandlad kvinna att välja förändringen som det är för en missbrukare att säga nej till knarket.
- Ja, så är det, säger Kerstin Viberg. Det är som om jaget vänjer sig vid att inte ha något handlingsutrymme. Det blir farligt att bryta upp. Vad kan en som är Ingen göra?
Hon söker hjälp och hittar så småningom sin röst, sin trygghet, "sitt grundackord".
"Jag hör det osagda och får det sagt", skriver hon.
Jag får känna det jag hör.
Jag får säga det jag känner."
Men Kerstin Viberg och andra kvinnor som levt med förtryckare är inte ensamma om att välja att följa andras krav framför sitt eget bästa.
Få av oss människor har ett jag som är så bräddfyllt av integritet att vi säkert balanserar våra egna behov mot omgivningens och därmed fattar helt fria val.
Särskilt idag, säger psykoterapueten Satu Hirsch, när starka krafter ständigt försöker tala om för oss vad vi måste göra och vem vi ska vara.
Även de av oss som tror att vi har ett vanligt liv, lever under ett ständigt hot.
Om du inte är flexibel, om du inte bantar, om du inte skaffar en utbildning till, arbetar hårdare, handlar mer, slutar skita ner, motionerar, låter bli fett, lär dig göra hemsidor och byter ut ditt gamla kök så blir du arbetslös, övergiven, fattig, hjärtsjuk, omsprungen och bortglömd.
Förändring som krav
På ett halvt sekel har vi gått från ett samhälle där det var rätt att bli vid sin läst till en kultur som kräver ständig och evig förändring.
Men är inte det en form av utveckling?
- På sätt och vis. Men förändring har inget egenvärde, säger Satu Hirsch. Hos en människa som tillåter sig att utvecklas i sin egen takt kommer förändringen naturligt, pö om pö. Olika för varje människa. Pusselbit läggs till pusselbit. Vid livets slut är de flesta i bästa fall på plats.
Men att tvinga sig själv att hela tiden ändra på sig i stort som i smått försätter kroppen och själen i kamp. Vår inre rytm mot det yttre trycket.
- Efter ett tag förlorar vi kontakten innåt, och tror att de yttre kraven är våra egna, och då kan vi på fullt allvar övertyga oss själva om att en ny mobiltelefon är lösningen på våra inre problem.
Vi samlar allt fler pusselbitar men hinner inte pröva om de passar, om de är en fungerande del av vårt eget mysterium.
Så irrar vi bort från vår individuella livsväg, tappar kontakten med den egna rösten, blir osäkra och aggressiva, säger hon.
- Se hur vi lever, hur vi stressar oss sjuka. Vad är det annat än ren självdestruktivitet.
För att hitta tillbaka måste vi avstå, säger Satu Hirsch, införa en slags modern askes. Stänga av tv:n ibland, avboka möten, skapa luft omrking oss, hitta dagar där vi kan följa kroppens och psykets infall. Lyssna och åter lyssna.
Dags att flytta igen
I somras flyttade Ulrika, Micke och Max och labradoren igen. Några meter. Det här gången var det Ulrikas mamma som kände att det var dags.
Garaget de bodde i tillhör en radhuslänga, och i ett av radhusen hade Ulrikas mamma flyttat in. Nu kände hon att hon behövde något mindre, något väldigt litet att sköta.
Och om någon vill så säger man ju ja.
Så nu bor mormor på de 35 och familjen ÅgrEhn på 95 väldigt tomma kvadratmetrar .
Och här ska de väl bo ett tag tills något nytt faller dem in.
Fast Ulrika ÅgrEhn är lite orolig för att hon håller på att bli bofast. På morgnarna när hon promenerar med sin egen labrador och mammas golden längs vattnet och i skogen känner hon hur rottrådarna håller på att fästa sig i marken. Kan man bo bättre än så här.
Men så ruskar hon på sig och säger:
- Fast när Max har flyttat då säljer vi nog precis allt, säger hon, och så köper vi en husbil och ger oss ut på vägarna.
Hur länge då?
- Så länge det är roligt, tre månader eller sju år.
L A G E R S T R Ö M ©