"DAGS ATT UPPVÄRDERA
VÄNINNESKAPET!"
Åsa Moberg har en man och tio nära väninnor.
– Det är en bra balans, säger hon och tillägger halvt på skämt och halvt på allvar: Precis vad man behöver för att klara livhanken.
Det är tisdag och en mycket speciell dag. Författaren Åsa Moberg sitter i en brun skinnfåtölj på hotell Esplanad på Strandvägen i Stockholm och tittar om och om igen på den röda mobiltelefonen i väntan på besked från Märta och Stoika, Birgitta och de andra. Från när och fjärran kommer väninnorna för att låta sig fotograferas och fira boken hon skrivit där hon närgånget analyserar deras vänskap och väninneskapets okända anatomi.
Det var den 30-åriga Alexandra, ”så nära en dotter jag kommer att komma”, som fick Åsa Moberg på spåret. Efter att fascinerad ha lyssnat på många och långa samtal från Åsas hus i Lekholmen i Dalarna till Västkusten, Finland, Skåne och Stockholm bad Alexandra den erfarna om råd:
”Hur gör man för att behålla sina väninnor och hur får man väninnerelationer med flera inblandade att fungera?”
Ja, hur gör man?
Och vad är det för slags relation vi talar om?
Finns ingenting skrivet
– Det var det som slog mig allra först, säger hon, hur jag än sökte fann jag nästan ingenting skrivet om kvinnors vänskap. Redan de gamla grekerna hyllade den manliga vänskapen medan de ifrågasatte om kvinnor överhuvudtaget hade förmågan.
Och så paradoxen, den egna erfarenheten. Hur oerhört viktig, ja central, andra kvinnor är i en hennes och hennes väninnors liv. Och hur omedvetna vi är om vad det innebär att . . .
Nu hejar hon sig mitt i en mening:
”Birgitta!”
Åsa Moberg reser sig ur den bruna fåtöljen, lägger mobiltelefonen på bordet och sträcker ut armarna mot författaren Birgittta Stenberg som hon känt i flera decennier.
”Så underbart att se dig!”
"Jag måste få sucka lite"
Kanske minns de i det där ögonblicket hur Åsa bokade första bästa tåg när hon fick veta att Birgitta Stenbergs man Håkan plötsligt dött. Halv två på natten kom hon obedd fram till Birgittas hus i skogen i Tiveden och vävde en väninnekedja kring den sörjande. Och tvärtom. Birgittas dagliga telefonsamtal när Åsa mist sin man Tor-Ivan. Eller är det alla de där suckarna de utbytte under en tid som bundit ett vänskapsband kring dem. En röst från andra sidan landet: ”Du – jag måste bara få sucka lite.”
När Birgitta försvinner upp på sitt rum säger Åsa Moberg att för henne är väninneskapet en form av förälskelse. Hon blir så besynnerligt lycklig bara av att vara nära dessa människor oavsett om de delar glädje eller sorg.
– När det gäller traditionella kärleksrelationer har vi gott om ord – passion, kärlek, otrohet, äktenskapskris, skilsmässa – och där finns lagar, ritualer och familjeterapi. Men väninneskapet har inte ens ett namn. Hur ska man kunna hantera en relation som officiellt knappt existerar?
Det var med en viss bävan Åsa Moberg ringde runt och frågade om väninnorna ville hjälpa henne reda ut begreppen. Ville de avslöja sin egen väninnehistoria, vågade de gå in på hur de uppfattat deras gemensamma relation? Bekräftelse fick hon, starka beskrivningar av vad de betytt för varandra, men där fanns också stråk av svartsjuka, konkurrens, avund, sorg och svek.
Först barndomsväninnorna. De hon i boken kallar Marianne och Lisbeth och så Ulla och Simone, relationer som väckte mängder av frågor.
– Trots att ingen bryr sig om att ens forska på väninneskap så är det självklart att små flickor ska ha en bästis. Om en flicka helst vill vara ensam, som jag, blir föräldrarna oroliga: Vad är det för fel på henne?
Se upp för bästistvånget
Det finns ett väninnetvång i den där åldern, ett föreställning om att det är normalt att vilja gå arm i arm i likadana gula koftor, så som Åsa och Marianne gjorde.
– Man ska öva sig i tvåsamhet, har det sagts, närmast fnyser hon. Men män, de behöver ingen träning! Jag anpassade mig fast jag inte riktigt förstod varför.
När Lisbeth kom till klassen kom nästa komplikation: tresamheten. Åsa ville vara med Lisbeth som ville vara med Marianne. Hon såg de andra två gå där ömt lutade mot varandra, de stängde henne ute. Nioåringens värld rasade samman. Sviken, lämnad – hur skulle hon överleva?
– Vi undervärderar kraften i förlusten av en kär väninna, säger Åsa nu. Häromdagen
läste jag Dan Jofesfssons och psykologen Egil Linges nya bok Den mörka hemligheten. Där berättar att under svåra psykiska tillstånd kan man efter efter lång terapi hitta en djupt sviken väninna. Det kan ta tid att leta sig dit eftersom ingen kom på tanken att en avbruten vänskap kan drabba någon så hårt.
Förlusten av en kärleksrelation kan man förbanna, sörja och älta offentligt. Det inger respekt och förståelse. Men att gråta i förtvivlan över en förlorad väninna, vem bryr sig om sånt?
Okunskapen gör kvinnor också ovarsamma, slarviga i sitt väninneskap på ett sätt som inte är möjligt i relation till män eller kärlekspartners av samma kön.
Är inte som man tror
Det märkte Åsa när hon stämde träff med Ulla Ginsburg och Simone Söderhjelm, tonårens radartrio.
De levde nära, nära, under några stormande år, sen skildes deras vägar tämligen smärtfritt. Trodde Åsa. Trodde Simone. Men minnen, ska det visa sig, är inte att lita på.
Ulla var inte lättad, berättar hon många år senare, hon kände sig lämnad, av de båda. Av Åsa när hon som 17-åring träffade Tor-Ivan Odulf som var sjutton år äldre och hon fick chansen att befria sig från tonårslivet genom hans vänner, hans perspektiv. Och av Simone när hon en dag mitt i en känslig berättelse somnade. Bara så där. Ulla reste sig och gick och sedan sågs de inte på trettio år.
Såret är hyfsat läkt, bara lite fnas i kanterna.
Nu skäms den vuxna Åsa. Och den häpna Simone utbrister:
”Vad är jag för en iskall människa som bara rullar vidare utan att märka det här?”
– En annan sak vi inte tänker på är att väninneskapet är lika påverkat av våra barndomsupplevelser som parrelationen, säger Åsa. Våra föräldrar och syskon finns där i bakgrunden och stör. Det underlättar väninneskapet om man blir medveten om det.
Så var det för Ulla som hade en tvillingsyster, Eva, av vars sken hon alltid skuggats. Varje antydan till avvisande från hennes väninnor blev en bekräftelse på det hon redan tyckte sig veta: Hon var tråkig, tråkigare än Eva, och därför ville de förstås inte vara med henne.
Mamma påverkar vänskapen
För Åsa var det mamma som spökade, i alla fall så länge hon levde. Först när hon dött kunde Åsa bygga upp långvariga och närande kvinnliga relationer. Hur hängde det ihop?
– I mitt liv var mamma en hotfull figur, jag upplevde alltid att hon var missnöjd med mig. Andra sa att hon tyckte om mig, tyckte att jag var duktig, men mig sa hon det aldrig till. Hon var en sådan utåtriktad människa, en som alltid hade ett gott ord till alla och något nybakat på gång. Mina vänner älskade henne, men jag hölls på undantag. Tyckte jag.
Så när Åsa träffade andra kvinnor gick hon in med ”dystra förväntningar”, var misstänksam och lite fjär. Bättre hålla dem på avstånd, vara lite lagom intresserad, än bli besviken.
– Jag var 39 när mamma dog i leukemi och då lossnade allt. Efter det träffade jag Birgitta, Amelia, Margareta och Stoika.
Nu surrar den röda telefonen, den som en reporter i en tidning till Åsas harm en gång kallade för ”osmart”. Ett sms!
– Vänta nu hur får jag fram det?
Det är Märta Tikkanen som hör av sig. Hon är på väg, men ska hon ta bussen eller tunnelbanan? Och så ringer det. Det är Stoika Hristova. Var ska de mötas?
Snart är alla här, utom Margareta Rye, hon som dog för bara två veckor sedan.
– Sista gången vi sågs orkade hon inte säga något. ”Prata ni”, sa hon till mig och sin man Björn Håkansson, ”jag lyssnar”, berättar Åsa. Och det var så märkligt, för fast hon bara låg där på soffan och inget sa så var det en så stark upplevelse att vara nära henne. Trots smärtan i vårt möte så var jag så upplyft efteråt. Sådant är väninneskapet.
Att vara unsamma mot varandra
Vi talar om det paradoxala. Å ena sidan det där delandet av livet som kvinnogemenskapen innebär: problemen, kärleken, barnen (”Om man har några”, säger Åsa), jobbet, föräldrarna, meningen med konsten och livet. Och segrarna. Åsa Moberg kallar det för unnsamhet, den starka önskan att vilja den andra väl.
Å andra sidan den där lättheten, bara lyfta telefonen för att säga: Ingenting. Bara för att; för att jag vill höra din röst, för att jag har det tråkigt, för att det var så länge sedan.
– Många män, säger Åsa, verkar ha en mer praktisk vänskap. De träffas i grupp och gör saker – spelar tennis, golfar, seglar. Eller också verkar de inte ha något behov av nära vänner alls!
Efter mammas död fördjupades Åsas relationer. Hon släppte väninnorna in på livet, vågade tro att hon var älskansvärd och så lärde hon sig hantera sin svartsjuka.
Som när Birgitta Stenberg mötte Märta Tikkanen. Hon kände de båda – och så gick de och blev vänner med varandra på något författarmöte någonstans. Åsa fick hålla i sig för att inte försöka slita dem isär så vuxen hon var. ”Ska jag förlora en av dem nu?”, våndades hon. ”Eller ännu värre, båda?” Men hon lyckades besinna sig, lät tiden gå och märkte att det gick alldeles utmärkt, att det nästan var ännu bättre, att vara tre.
Först förra året, i samband med boken, berättade hon om sin ångest för Birgitta Stenberg som inte var direkt förstående. Själv har hon, enligt en som forskar på henne, 168 relationer rullande, och helt andra problem, berättar hon för Åsa: Om hon träffar en härlig kvinna som är homosexuell eller kanske bi, som hon själv, hur ska hon då förklara att det är vänskap hon vill ha och inte erotik. Alla människor vill ju bli älskade, åtrådda.
”Men”, säger Brigitta till den förvånade Åsa i boken, ”det är lätt att reparera genom att hoppa i säng med dem. (...) Sen kan man bli väninnor, efteråt.”
Många slags väninneskap
Det finns många slags väninneskap upptäcker Åsa under sina samtal.
Förutom Livstidväninnan, hon som kommer att finnas där, för alltid, så finns till exempel: Envägsväninnan, vars relationer med en annan kvinna bara handlar om henne själv och hennes motsats Distansväninnan, hon som ger men inte öppnar sig.
Vardagsväninnan, närmast en släkting, en medlem av familjen.
Bakgrundsväninnan, hon som hänger med men aldrig tar täten.
Skyltväninnan, den framgångsrika eller vackra, som kan användas till att stärka ens eget värde.
Och så Behovsväninnan, med vilken man delar sitt öde.
Den där sista kan vara vanskligt. För en av parterna kan relationen var praktisk: Vi hämtar varandras barn på dagis, har sällskap till gymet, pluggar tillsammans. För den andra kan det finnas ett annat allvar. Som när Åsas väninna Stoika Hristova mötte Kajsa, som var hennes arbetskamrat på fabriken, och hennes första ledsagare in i det svenska samhället efter flytten från Makedonien.
Under några år delade de vardag, semester, fritid. Så ville Stoika vidare, lämnade fabriken och Bromölla för Lund och teologiska institutionen. Hon gjorde en klassresa och lämnade Kajsa bakom sig.
”Vår vänskap var inte förknippad med lust eller glädje eller planer, vi behövde varandra för att överleva,” försöker Stoika förklara för Åsa i boken och tillägger: ”Jag har alltid levt i förvissningen att jag inte kan hålla fast ögonblick eller människor.”
Kollega och väninna
En annan känslig väninnerelation är kolleger, särskilt de man på något sätt har makt över, berättar Amelia Adamo i boken, ännu en av Åsas nära vänner. Några av hennes relationer har tagit slut när hon, tidningsdrottningen, sågat väninnornas jobbförslag och de inte kunnat skilja på det privata och det professionella.
Det har funnits stunder då Åsa Moberg också haft svårt för det. Som då när Märtas Tikkanens bok Män kan inte våldtas blev en sådan succé, när hon blev Den erkända författaren, och Åsa ännu inte vågat visa sin roman Julia för någon utan låtit den ligga kvar i byrålådan. De tredubbla känslorna: Unnsamheten förstås, medglädjen, men också yrkesavundsjukan och så skräcken – nu när Märta blivit berömd, skulle hon glömma Åsa då?
Tror du inte att konkurrensen blir lite värre mellan er eftersom du och många av dina väninnor är offentliga personer?
– Kanske, men nej, det finns så mycket att konkurrera om – barnen, vikten, hemmet, mannen, semestern, jobbet.
De bästa väninnetipsen
Så, låt oss sammanfatta, inte minst för Alexandra, hon som var den som bad om väninnetips:
1. Ha väninnor. ”Inte minst för folkhälsan är det viktigt, det har forskningen visat”, flikar Åsa in som nu sitter och väntar på att intervjun ska ta slut så hon får förenas med Märta och Birgitta och Stoika som för en gångs skull är på samma plats i världen. ”Jag tror väninnor redan nu ersätter en hel del mediciner och tänk på vilken samhällsinsats vi gör när vi stödjer och hjälper varandra. Så mycket gratisarbete!”
2. Var rädd om dina väninnor. ”Slarva inte med dina relationer. Väninneskapet är minst lika viktigt som man/fru och familj.”
3. Var tydlig i din relation. ”Hur vet man när man blivit väninna, och när det tar slut när inga regler finns?”, undrar Åsa.
4. Se upp för konkurrens och svartsjuka. ”Det är lika viktigt för väninnor att tala med varandra om hur man har det som det är i ett äktenskap. I otydliga relationer är det stor risk för missförstånd.”
5. Det går att vara tre, att vara lojal mot flera på en gång. ”Väninneskapet har inte parets begränsningar. Var generösa mot varandra.”
Nej, nu tittar Åsa Moberg på klockan, nu vill hon förenas med de andra, men innan hon går tillägger hon:
– Den dagen vi inser vilken viktig samhällskraft väninneskapet är tror jag att det kommer att införas väninneterapi för de som behöver. Och jag tror att det är snart.
© Ann Lagerström