"Vi arbetar för att
slippa tänka på döden."
Ann talar med Alain de Botton om varför vi går till jobbet
– Arbetet är ett så fantastiskt sätt att bli distraherad.
Vad menar du?
– Ja, ja, säger Alain de Botton, jag vet att jag borde säga att människans
uppgift är att koncentrera sig på de viktiga sakerna i livet – kärleken,
familjen, döden. Men ärligt talat, det viktiga är ju så svårt och många gånger
så plågsamt att det är underbart att åtta timmar om dagen ha något annat
och enklare att fundera över. Vi arbetar – och så slipper vi grubbla.
Två mål hade författaren, privatforskaren och numera hemmafiolosofen
Alain de Botton när han började planera sin bok Arbetets lust och leda,
(Brombergs, 2009). Han ville ta reda på vad folk egentligen gör på jobbet,
och så ville han passa på att fundera över varför de överhuvudtaget var där.
Fyrtio timmar i veckan, 42 veckor om året i kanske 40 år. 67 200 timmar av
våra liv ägnar vi åt arbete. Varför det?
Att de flesta romaner handlar om relationer eller det eviga och inte om
jobbet tror Alain är naturligt. Många författare har aldrig haft någon annan
arbetsplats än sitt eget lilla skrivrum. Därför har de ingen aning om hur det
är att gå till jobbet varje morgon, träffa arbetskamrater, utföra sina uppgifter
och hem vid fem. De arbetar när det faller sig eller när de själva bestämt att
det ska skrivas och tänkas.
Så har Alain de också. Några år på universitetet, det är hans erfarenhet av
offentlig verksamhet, resten av sitt liv har han varit självstyrd. Så för att skriva
en bok om arbete var Alain de Botton tvungen att praktisera. Bland annat
på en kexfabrik, ett måleri och en gigantisk revisionsfirma. Allt redovisat
i detalj i boken, sådär som bara upptäcksresande i främmande land kan göra.
Som om mitt yrke
beskriver
vem jag är!
Det var för tvåhundrafemtio år sedan som föreställningen om arbetets
meningdök upp. Innan dess var jobbet ett nödvändigt ont för att få mat och
husrum. Men där på 1700-talet väcktes nya tankar – man kan arbeta av lust,
man kan gifta sig av kärlek, man kan helt enkelt förverkliga sig själv. Och med
tiden uppstod visitkortsmänniskan, hon som identifierar sig med sitt yrke och
därför arbetar mer än hon behöver för sin överlevnad. Hon som på frågan:
”Vad gör du?” svarar ”IT-support”.
– Som om mitt yrke beskriver vem jag är, säger Alain de Botton när jag talar
med honom i telefon. Jag från mitt hemmakontor i villan i Saltsjö-Boo,
han från sitt hemmakontor i radhuset i London.
– Som om alla människor vill vara det de försörjer sig på. Som om alla jobbar
med sina fritidsintressen. Som om alla är på rätt plats i tillvaron.
Runt begreppet arbete har ett stort antal föreställningar skapats har han
upptäckt. En av dem är jobbet som ett kall. Du, just du, är som gjord för ett
speciellt arbete och det är din uppgift, nästan din plikt att hamna på rätt ställe.
– Det är som om vi tagit över kyrkans idé om kallelsen, säger Alain. Prästen
är präst därför att Gud har kallat på honom. Som om det fanns ett särskilt
jobb avpassat för varje människa.
Alain de Botton fnyser.
– Det är en absurd tanke
Och sedan:
– Det är klart att det finns människor med passioner, som inte kan tänka
sig att vara något annat än läkare eller trädgårdsmästare, men de flesta av
oss har ganska vaga föreställningar om vad vi vill arbeta med. Vi behöver
pengar och vill helt enkelt ha ett jobb. Och så hamnar vi någonstans, och
har det ganska bra.
Vi har alla behov av
att ordna saker.
– Good enough, och varför skulle det inte räcka? frågar han som skrivit om
faran av att jaga status, av riskerna med drömmen om självförverkligande.
– En annan föreställning, hastar han snabbt vidare, är att de som har
toppjobben har funnit kallelsen, att de är lyckligare på jobbet än vi andra.
Att de faktiskt är det de gör.
Det tror Alain är struntprat. En direktör kan i hemlighet längta efter att jobba
med människor, att vårda och värna. Och det finns säkert toppolitiker som
hellre skulle vilja arbeta i en liten kvarterspub; hälla upp öl och prata strunt
och komma ihåg att fråga: John, hur gick det för lillgrabben i matchen?
Och tvärtom. Du behöver inte ha drömjobbet för att känna dig tillfredsställd.
Arbetet fyller många olika behov.
– De flesta människor har till exempel ett grundläggande behov av att
ordna saker, säger Alain de Botton. Den där känslan av att ha sorterat in
all tvätt, av att ha diskat. Ja, diska, säger han med eftertryck, är en väldigt
tillfredsställande sak. Du träder in i ett kaotiskt kök, tar på dig förklädet, och
en halvtimme senare är det rent och fint.
– Och ordnar saker är ju vad de flesta av oss gör på jobbet, sorterar i lådor,
får siffror att stämma, städar, skruvar i skruvar. Hela arbetslivet är i realiteten
ett enda gigantiskt hushållsarbete.
– En annan sak som gör de flesta av oss gott är rutinerna, säger han. Du
vaknar på morgonen och vet vad du ska göra. Vi kan klaga på det, men
för de flesta känns det skönt. Du har inte 16 totalt tomma timmar framför dig
utan där finns människor som väntar på dig – inbokade möten,
lektionstider, kaffepauser och luncher som gör din dag både överskådlig
och förutsägbar.
Du ska någonstans, och det ger ditt liv en mening och ett värde.
Arbete måst bottna
i nytta eller glädje.
Tillhöra en grupp mår vi också bra av. Fina arbetskamrater, god gemenskap
kan vara viktigare än det arbete man utför. Intressant jobb, hemsk miljö
är nedbrytande. Och nytta, vem vill inte göra nytta även om det man gör inte
ingår i ens egen intressesfär.
Så till en början är de flesta av oss lyckliga på jobbet tror Alain de Botton,
oavsett vilket jobb vi har. Men så småningom så kryper den där otillfreds-
ställelsen fram, en känsla av meningslöshet, tomhet.
En orsak, menar han, är att många av oss jobbar i väldigt stora organisa-
tioner och att det därför blir långt mellan det du gör och effekterna av ditt
arbete. På ekonomiavdelningen i den kexfabrik han besökte
såg man aldrig konsumenterna mumsa och njuta av kakorna,
man bara räknade på vad det kostade att producera dem. Siffrorna fick
ingen förankring. Ingen verklighetskontakt. När ekonomiassistenten gick
hem kunde han ha jobbat var som helst.
Alain har en annan teori också. Han tror att det bara arbete som bottnar i
människors verkliga behov som ger den där djupa känslan av tillfredsställelse.
– Antingen, säger han, kan man ha ett jobb som ger andra människor något
– glädje, njutning, mättnad, "goda kex till exempel". Eller också kan vi hjälpa
andra – trösta, vårda, utbilda, städa.
– Arbeten som inte bottnar i varken nytta eller glädje, som inte har något
kollektivt värde, lämnar bara ett tomrum efter sig.
Och nu höjer han rösten lite och blir polemisk:
– Varför diskuterar vi aldrig den frågan? Löner och arbetsvillkor och
maktstrukturer, det kan vi prata om, men inte om att det faktiskt finns jobb som
inte är till nytta för någon!
Den som har ett jobb
slipper fråga sig:
Vem är jag?
Så sansar han sig, och återkommer till det som han tror är det allra
viktigaste. Jobbet som en paus, en vila från de existentiella frågorna:
– Den som har ett arbete, slipper för en stund fråga sig: Vem är jag?
Var kommer jag ifrån? Vad är rätt och vad är fel? Vad är godhet, ondska,
kärlek? Vi kan fly in i det konkreta – i mjölkleverenser som inte kommit,
eluttag som inte fungerar, irriterande kolleger eller svårigheten att sätta betyg.
Arbetet får oss helt enkelt att för en stund glömma att vårt liv är ett mysterium
och inte minst att vi är dödliga. Döden kan komma när som helst och utplåna
allt det vi är, allt det vi byggt upp och alla förhoppningar om vad vi skulle vilja
åstadkomma i framtiden. Det finns egentligen ingen garanterad framtid. Och
det vill vi verkligen inte tänka på till vardags.
– Därför behöver vi ett litet projekt – arbetet, för att slippa tänka på det stora
projektet – livet.
För visst är det förunderligt, skriver han i sin bok, visst är det märkligt att så
många av oss lägger ner en så stor del av vårt liv på något som vi faktiskt
vet bara kommer att försvinna.
Du serverar kaffe i en bar som om två år är en hårfrisering. Du sluter med
stor möda ett jättelikt affärsavtal som håller verksamheten igång fram till 2012,
sen kommer "kristen" och företaget går i konkurs. Du skriver en bok som
ingen läser eller snart går på rea. Titta på ruinerna, de nerlagda fabrikerna
och de fula kopparna på loppisarna – så mycket mänsklig möda till en sådan
flyktig nytta.
Men du Alain, många av oss skulle ju inte behöva lägga ner så där mycket
kraft på jobbet om vi inte ville. Om vi omvärderar vår föreställning om vad
som är minsta godtagbara standard så skulle vi kunna göra som många
författare – jobba deltid för att få ihop till mat och husrum, och sedan ägna
den mesta av vår tid åt det som vi uppfattar som meningsfull.
– Det går faktiskt inte, säger Alain.
Varför inte det?
– Vårt ekonomiska system bygger på konkurrens och det innebär att de
flesta av oss måste arbeta mycket. Om du är en romantisk skofabrikör som
bestämmer dig för att i din fabrik ska ni bara jobba fem timmar om dagen
så kommer du efter ett tag inte kunna leverera tillräckligt många skor. Någon
annan, någon annanstans med större arbetslust tar över och din fabrik
förtvinar och dör. Om många ska jobba mindre då måste alla i hela världen
bestämma sig för att göra samma sak.
Så vi är fast då, i ekorrhjulet?
– På sätt och vis. Men det är ett ekorrhjul som de flesta av oss behöver.
ANN LAGERSTRÖM
©LAGERSTROM.NU