Tidningen LEVA, 0709
Lita inte på dig själv
- du vet inte vad som är bäst för dig

Egentligen borde man ge upp.
Egentligen borde man strunta i att planera och oroa sig och se fram emot.
Egentligen borde man ta dagen som den kommer, köpa en ring av Efva Attling med carpe diem, och låta livet leva med en bäst det vill.
För ska man tro psykologiprofessor Daniel Gilbert så finns det en sak vi människor har riktigt dålig koll på - och det är oss själva. Eller i alla fall oss själva om en liten stund, om ett tag, då när vi befinner oss i det som vi idag kallar framtiden. Vi tror oss veta, ja de flesta av oss är ganska säkra på, att ett nytt jobb, en liten resa, ett barn eller två, laxfilé, yogakurs, retreat, en riktigt stor fest, lugn och ro, en ny relation eller en motorcykel är precis vad lilla jaget behöver för att klättra ännu ett pinne upp på lyckans stege. Det är väl inget svårt, bara att känna efter.
Men se upp, innan ni litar på era egna rekommendationer ta en titt i Daniels sprängfyllda bok Snubbla på lyckan, varför din hjärna sätter krokben för dig (Natur & Kultur, 2007, övers. Per Rundgren, Peter Handberg) där han kapitel efter kapitel avslöjar hur vi i vår framtidsplanering överskattar och underskattar, hur vi hittar på och fantiserar, hur vi missförstår och ständigt för oss själva bakom ljuset som de bästa trollkonstnärer.
Människan är helt enkelt inte särskilt realistisk.
Så här går det till, till exempel:

Strålande framtid
De flesta människor överskattar både sin egen förmåga och sin framtid. Jodå, det är bevisat och om du tänker efter själv visst tycker du att du har lite bättre smak än många av dina grannar, att dina barn är lite intelligentare/vackrare/roligare än andras barn och att du nog skulle kunna bli riktigt bra på golf/löpning/dans/skådespeleri om det bara var så att du tränade lite mer. Och dessutom, visst är du ganska säker på att en hel rad olyckor och sjukdomar aldrig kommer att drabba dig - cancer, alzheimers, trafiken, jordbävning.
Själv tror jag inte att jag ska få diabetes fast jag redan har det.
Vår övertro på vår egen framtid är en inbyggd funktion i människans psyke, menar Gilbert, det är den som får oss att gå upp på morgonen mitt i vintern, i mörkret helt säkra på att det kommer att bli en bra dag.
Men om vi råkar ut för något hemskt blir vi då inte mer realistiska, lite mer försiktiga. Nej, konstigt nog inte. Se bara på hur Sveriges kommuner just nu tänker ”det händer inte oss ” och satsar hårt på att bygga bostäder vid vatten trots svåra översvämningar i både Europa och Asien.

Det kommer att hända en olycka
Men det är inte bara lyckan vi överskattar - vi gör likadant med olyckan. I fantasin ser vi framför oss hur planet kommer att störta, vi kommer att göra bort oss på festen, få tunghäfta vid föreläsningen, missa avfarten. Det mesta, för det mesta, helt fel. Men även orealistisk oro har en viktig funktion, menar Daniel. Dels får den oss att vara förbedda om något skulle hända - ”vad var det jag sa”-effekten. Och dessutom får oron oss att anstränga oss lite extra för att undvika konkurs, dikeskörning och dålig tidspassning

Jag har total kontroll
Om det är något som människan älskar så är det att ha kontroll, menar Gilbert, och denna passion får oss att glömma allt vad matematik och statistiska sanningar heter och göra många konstiga saker i våra försök att regissera framtiden. Ta bara det där med skraplotterna - hur kan någon tro att det finns något enda litet samband mellan ett lyckonummer och en lottvinst? Eller att det är större chans att du får en sexa om du själv slår tärningen när ni spelar Fia. Och hur kommer det sig att idrottsentusiasterna i tv-soffan talar direkt med fotbollsspelarna, ”JA MEN TA BOLLEN DÅ!”, i favoritlaget under en direktsändning, men inte gärna till reprisen: Jo, de tror på ett omedvetet plan att de påverkar utgången av matchen.

Stackars de andra
De flesta av oss har en klar bild av vad lycka är. Fel igen. Det kan vi inte ha för det har ingen. Lycka är ett totalt innehållslöst ord som ingen hittills lyckats definiera. Dessutom är upplevelsen av lycka subjektiv - unik, inte bara för varje individ, utan för varje stund.
Även här överskattar och underskattar vi. Julen/semestern/dejten/förlossningen/orgasmen blir mycket sällan precis så underbar som vi föreställt oss, ganska vanlig egentligen, ibland till och med blek eller förfärlig. Och andra människor som verkar ha det mindre förspänt än vi själva tror vi också är mindre lyckliga, vilket forskningen visar är en fullständig missbedömning - fattigdom, sjukdom, handikapp är absolut inget hinder för lycka.
Överhuvudtaget är vår förmåga att leva oss in i andra människors upplevelser utan att blanda ihop dem med våra fantastier mycket begränsad, trots spegelneuronen, som vi skrev om för några nummer sedan.

Bästa att repetera
I vår bristfälliga framtidsanalys tror vi också att more-of-the-same är en bra idé, att lycka går i repris. Vi åker till Phuket nästa vinter också, vi hade det så bra där. Fel än en gång. Lycka är färskvara, du upplever den nu, inte sedan. Ostron är gott en gång då och då, inte tre gånger om dagen.

Det känner jag för
Ett annat sätt att förutse framtiden är att använda våra egna känslor. Vi föreställer oss hur vi kommer att känna oss den där decemberdagen då vi stiger in på flygplatsen i våra vinterkläder och vet att om bara åtta timmar är vi i solen och värmen. Härligt blir det, det är vi säkra på. Inget kan vara mera fel.
Framtidskänslorna har nämligen mycket lite att göra med 21 december 2007, och allt att göra med idag. Den som är övermätt har svårt att planera en gormetmiddag i nästa vecka. Den som är nykär tycker att allt verkar kul. Den som nyss förlorade en älskad vän kan inte tro att någonting någonsin mer blir roligt.

Den där gången
Våra minnen är inte heller att lita på. Ingen kan idag ge en trovärdig rapport från Phuket julen 2006. Sorry, men vi minns det vi vill minnas, eller det hjärnan lyckas tota ihop av våra minnen. Tvärtemot vad man trott förut så minns vi inte alls allting. Snarare tvärtom. Hjärnan spar lite fragment - hur fullt skulle det inte bli annars. Och när vi behöver plocka upp minnena igen så pusslar hjärnan ihop en bild så gott hon kan. Det blir ett slags lapptäcke av verkliga minnen, lånade bilder, förvanskade upplevelser, rena påhitt och anpassning till våra förhoppningar eller farhågor. Du minns helt enkelt det hjärnan tror att du bör minnas. Som den här sommaren. Kommer du verkligen ihåg alla regndagarna och vad du gjorde då, eller är det kanske solgnuttan på däck den 18 juli som träder fram starkast?
Att använda minnet som trendspanare inför framtiden är totalt meningslöst.

Det vet väl alla
Att det är underbart att ha barn och ljuvligt att ha plånboken full med pengar - så tror många av oss och tänker oss en lycklig framtid med familj och ett riktigt välbetalt jobb. Fel, fel, fel. Ingen forskning visar att man blir lycklig av att ha barn. Tvärtom. Alla statiska kurvor över föräldrarnas känslor pekar rakt ner i missnöjet redan under graviditeten. Lite bättre är det när barnen är mellan 9 och 12, och riktig illa när de är mellan 13 och 19. Sedan, när de flyttat hemifrån, ler lyckans sol igen.
Varför tror då alla att bebisen är en biljett till salighetens land. Därför att vi måste tro det, annars dör vi ut. Barn är bra för kollektivet men slitsamt för individen. Det är helt enkelt en kollektiv illusion som många av oss gått på.
Pengar, samma sak, om vi inte trodde att vi måste arbeta i vårt anletes svett för att kunna shoppa mer prylar så skulle vi kollektivt få det sämre. Konsumismen är bra för samhället, men inte särskilt effektivt som lyckomedel för individen. Vi har skrivit om det förut - när basbehoven är täckta gör inte mer pengar oss lyckligare - bara mer stressade.

Förutspå din framtid
För att sammanfatta. Gilbert är pessimist - vår förmåga att skapa lycka genom att detaljplanera vår framtid är riktigt dålig, rent utsagt usel. Men det finns ett tricks som tyvärr nästan ingen av oss har lust att använda - andra människor.
Det forskningen har funnit är att det är bara exakt när du är mitt i situationen som du - 1 - kan berätta vad du är med om och 2 - med någon form av realism kan beskriva vad du känner. De enda som alltså kan ge dig ett vettigt underlag för att förutspå din egen framtid är de som redan är där - tonårsföräldrarna, thailandsresenärerna, miljonärerna, trädgårdsentusiasterna, slalomåkarna, meditatörerna.
Så varför frågar vi de inte?
Vi vill inte!
Varför inte?
Vi tror inte att de är som vi. Vi vill tro att våra känslor, upplevelser är helt unika. Och i vissa fall är de det, men i många fall är vi förunderligt lika. Ändå vill vi tro att det bara är de andra som tycker att det är jobbigt med vaknätter och tonåringar - jag kommer att klara det galant. Det är bara de andra som tröttnar på champagne, jag kommer att vara yr av lycka när jag sitter på en av mina lyxiga kryssare och öppnar ännu en flaska riktigt bubbel. Det är bara Lena Ohlin som inte tycker att det är särskilt mycket roligare att vara på Oscarsgalan än att se den på tv nerbäddad med en filt och med en god ostbit och ett gott glas vin.
Så vi frågar inte utan lutar oss mot den framtidsanalytiker som vi verkligen litar på - oss själva.
ANN LAGERSTRÖM