En artikel skriven för tidningen LEVA


MITTLIVSKRISEN
en blandning av Dante och Pippi Långstrump

Femtitre. Jag gillar att säga det.
Jag är femtitre.
Det är ojämt och bra och känns som att precis ha tagit studenten.
Roligare och svårare.
Ärligt talat känner jag mig som en blandning av Dante Alighieri och Pippi Långstrump.
Dante, 1200-talspoeten, han som mitt i livet förirrade sig in i en mörk skog osäker på både var han var och vem han är. Och Pippi, hon som tack vare en befriande föräldralöshet kunde vara vardagsrevolutionär – sova med fötterna på huvudkudden och ha häst på verandan.
Precis som Dante och Pippi står jag i vägskäl.
Ska jag anpassa mig eller våga vara mig själv. Ska jag följa Dantes musa, Beatrice, ner i den kreativa underjorden, precis som han gör i Divina Commedia och finna mitt Pippijag, eller ska jag tvärtemot Rullgardinas rekommendationer, slå följe med Prussiluskan och se till att jag får en ordentlig pension.
Medelålderskris? Nej, snarare på tröskeln till en ny fas i livet.

UTVECKLAS LIVET UT
Länge trodde man att en människa utvecklades till 20, sedan var hon helt enkelt, just det, vuxen. Vuxen, färdig och likadan. Först på 1930-talet påpekade Carl Gustav Jung att livet hade fler stadier och för exakt 40 år sedan skapades begreppet mittlivskris av kanadensaren Elliott Jaques.
Nu börjar forskarna tala om en livslång psykologisk utveckling i ständigt nya steg ända fram till döden. Du är inte färdig förrän det är färdigt.
Möjligen är det som med maskrosbarn, privatreligiösa och singelklaner, man ser dom inte förrän de heter något. Mittlivskrisen kanske följs av jobbbefrielsen, njutningsåldern, skavankåren och den stora väntan.
Fast vissa tider är starkare än andra.
Som femtio för mig.
Det har liksom gått på räls fram till nu.
Nej, det är inte sant.
Tonårstema: för ful för att bli älskad.
Trettioårsångest: karriär eller barn?
Fyrtioårsuppbrott: säga upp mig, starta eget.
Men ändå, sanningen är att de senaste tjugo åren har jag inte haft så mycket tid till att fundera på vem jag innerst inne är.
Jag har varit mamma, journalist, mamma, hustru, mamma, företagare, mamma, konsult, mamma, vän, mamma. Räcker för mer än 24 timmar per dygn.
Man skulle kunna säga att jag gjort allt det som en modern kvinna bör bocka av från måstelistan. Utom byta däck. Det finns en gräns för jämställdheten.
Och nu står jag här, med barn som flyttar eller packar för att resa till Roskilde och undrar:
Jag då, Sen då?
Läs inte depression, läs lustfylld bävan. Läs berg-och-dalbana. Läs avgrund och plötslig lycka.

TA AV MASKEN
Den jungianske analytikern James Hollies skriver i sin bok Vid livets mitt (CJP 1995) att mittlivsfasen handlar om att äntligen komma hem till sig själv. Att för första gången våga vara Jag. Tidigare i livet har vi inte haft chansen, skriver han. Vi har levt under föräldrapressen, samhällskoderna och dubbelarbetandestressen. Paradoxen är att vi vid femtio tror oss vara stabilt grundade, fastän sanningen är att vi egentligen burit mask hela tiden.
Vad göra?
Ta fram Pippiidentiteten via en Dantevandring?
Ta av masken och se vem som döljer sig därunder?
För, skriver Hollies, att förverkliga sig själv är inte gratis. Men att låta bli är ännu dyrare. Vi talar omvärdera, erkänna, se, mot fega, tröttna, stelna.
Precis som Dante står jag i öppningen till Inferno och undrar:
Vågar jag? Vill jag veta vem jag är avklädd den sociala varelse som jag blivit?
Och jag svarar mig själv.
Vågar du låta bli?
Men undrar:
Var ska jag börja?
Frågan hänger i luften.
Hjälp får jag en kväll då en av de klaner jag tillhör bjuder på teater. Tjugo år har vi vädrat livet i våra samtal och nu tog de med mig till Hafez taverna, för tillfället inhyst på Södra teatern i Stockholm. Hafez, filosofen från ett svunnet Persien, har fått nya ord och röst via författarinnan Anita Goldman och skådespelerskan Marika Lagercrantz. Hafez hyllar människan, skålar för Allah, blir sambo med Gud och manar oss att bottna, bottna och bottna i det berusande tillstånd som kallas livet.
Och så hör jag det jag behöver höra. En stillsam fråga till en ökenresenär som just nått oasen:
– Är du säker på att du har din karavan med dig? Är du säker på att kamelerna hunnit fram.
Så minns jag orden och till femtioåringen sa de:
– Stanna upp, du behöver inte rusa mer. Nu har du äntligen tid att vänta in karavanen och när den kommer fram ska du lyssna noga till vad kamelerna har att säga.
ANN LAGERSTRÖM©