Du är inte ensam!
Du är inte ensam!
Ann möter Jonas Gardell en vårsöndag och försöker
reda ut vem Jesus var och vad han menade.
Om Jesus hade levt i Sverige idag hade han nog hetat Lars.
Lasse från en by i, låt oss säga, Västergötland. Faderlös och inte mycket till
utbildning; mager, lätt kutryggig och med dåliga tänder. Lasse från Näset
i närheten av Töreboda kanske, en mörkhårig liten gubbe på några och
trettio, som när han predikar för sina lärljungar talar på bredaste västgötska:
”Saliga de som är fattiga i anden …”
Jonas Gardell ställer till rösten och gnäller fram: “Saliga de som…”, allt för
att ta mig bort från bilden av den långe, ståtlige, vältalige, ljushårige
Jesus Kristus i den nystrukna vita särken som jag sett på kyrkomålningar,
planscher och bokmärken, och istället närma mig den fattige snickaren
och analfabeten Jesus från Nasaret som Jonas efter intensiva studier
tycker sig ana och berättar om i uppföljaren till boken Om Gud, och som
förstås heter Om Jesus (Norstedts, 2009).
I tolv år har han sökt efter honom i Bibelns båda testamenten, i historisk
forskning, hos teologer och sociologer och steg för steg har det mesta av
det han trott sig veta smulats sönder och kvar finns bara fragment av en man
som några månader, högst något år, i vår tidräknings första århundrade,
vandrade runt i ett ganska begränsat område i Palestina och påstod att den
yttersta tiden var nära.
– Det största miraklet, skrattar författaren, komedianten och teologie
hedersdoktorn Jonas Gardell, är att jag trots allt jag avfärdar i mina båda
böcker fortfarande är en djupt troende människa.
Egentligen började alltihop när han var liten. Mamma Ingegärd i Enebyberg
var djupt religiös. Minst en gång i veckan och garanterat på söndagarna gick
familjen i baptistkyrkan på Norrtullsgatan vid Odenplan i Stockholm. Samma
kyrka som spelar en så stor roll i hans senaste pjäs, De halvt dolda, som vi i
vintras kunde se på SvT. Och på somrarna hos mormor i Bergslagen var det
lika mycket bada och äta hallon som böner och psalmer.
Det var enkelt. Det fanns ett enda svar på alla frågor: Jesus Kristus.
Mammas Gud
var bara kärlek.
– Mammas Gud var bara kärlek, säger Jonas Gardell. Han älskade mig och
alla andra. Det var så självklart.
Så var det dags att åka på ungdomsläger i Småland. Där mötte Jonas den
dömande och stränge himmelske fadern, han som skiljer de värdiga från de
ovärdiga. Och Djävulen, han som gjorde allt för att fånga de klentrogna.
Särskilt de där känsliga dagarna före vuxendopet då man skulle se sig om noga
så man inte blev överkörd.
Överkörd, frågar jag, som har minimal erfarenhet av kristna läger.
– Ja, djävulen kunde ta föraren i besittning, så att han körde på en eftersom
Den Onde hellre ville att man dog än blev döpt. Det är rätt häftigt, eller hur.
Det är nu Jonas Gardells stora fråga uppenbaras: Älskar Gud och Jesus
verkligen alla? Eller går världen att dela in i de värdiga och de ovärdiga?
De godkända och de icke godkända? De synliga och de helt eller halvt dolda?
Och din pappa Bertil då? Vilken slags gud hade han?
– Han var ateist.
Men vad tyckte han om att ni gick i kyrkan så mycket? Försökte han inte
påverka dig?
– Han var så frånvarande, som en skugga. Han tillhör den där generationen
fäder där barnen är ett fotografi på skrivbordet. Och så arbetade han utomlands
halvårsvis som gästforskare i arbetspsykologi. Vi lärde aldrig känna varandra.
Jag vet faktiskt inte vem han var eller vad han ville med sitt liv.
Nej, pappa bidrog inte med någon alternativ världsbild. Och efter åren i skolan
med mobbing och utanförskap, och den där skräckupplevelsen då en man låste
in honom i sin lägenhet och våldtog honom. Efter det blev frågan om Guds kärlek
akut. Var den gränslös, allomfattande eller var den det inte? Allt berodde på det.
Det var nu han började skriva sina romaner och göra sina uppträdanden, alla
med samma tema, som en besvärjelse: “Du är inte ensam. Du är inte ensam”.
Och parallellt med det började han så småningom sin privata arkeologiska
teologiska undersökning, ett grävande efter sanningen bakom hans egen tro.
– Jag är nörd, säger han nu, jag har gått igenom varenda mirakel i evangelierna.
Och jag har granskat varje stavelse i de texter som beskriver Jesus sista dagar.
Var glad att jag redigerat texten. I första manuset tog genomgången av
korsfästelsen 250 sidor.
Amatörforskningen har också varit hans "lilla lä", säger han, hans skydd.
Dit har han sökt sig när livet varit svårt, och när det varit för fantastiskt. Som efter
den där premiären på Göteborgs konserthus då ett publikhav på 1200 personer
översköljde honom med sina applådvågor och han ensam smet tillbaka till
hotellrummet, hällde upp ett glas rött vin, satte på Chopins Nocturner och njöt
en stund av att ha fått ge och ta emot så vidunderligt mycket kärlek. Sedan blev
det teologi resten av kvällen.
Gör du alltid så?
– Ja, nästan alltid.
Går du aldrig ut på krogen efteråt och möter din publik ansikte mot ansikte?
– Nej, sånt kan lätt bli en besvikelse för båda parter.
Och så berättar han om hur han en gång var lite väl snabb efter en lyckad show
på Intiman vid Odenplan i Stockholm. När han kom in i tunnelbanevagnen var
många från salongen där.
Det blev så konstigt.
Där stod han, som för bara tio minuter sedan var en hyllad stjärna, och hängde
vid en stolpe på gröna linjen på väg till Söder. Rollbytet blev för abrupt.
Publiken vill i det läget inte veta att Jonas Gardell är en vanlig tvåbarnspappa
som i eftermiddags hämtade dottern på dagis, skyndade in på ICA på
Folkungagatan för att få ihop till middagsmat och som nu är på väg hem för att
lösa av maken. Publiken vill att den här kvällen som de haft med Jonas inte
bara ska vara unik för dem utan också för honom.
De fakta som finns
stämmer dåligt
med predikningarna.
På det här sättet har han fått många ihop många studietimmar på turnéerna, eller
hemma i lägenheten på Söder i Stockholm eller i Marks ärvda villa i Saltsjöbaden.
Och de har fått honom att förstå att det mesta vi genom tiderna påstått oss veta om
Jesus bara är föreställningar, och att de få fakta som finns stämmer mycket dåligt
med det som predikas.
– Och det vet kyrkorna om, säger han.
Nej, Jesus är inte född på juldagens morgon år 0. Och hans mamma var säkerligen
inte jungfru. Nej, Jesus uppfattade inte sig själv som någon Messias eller Guds
enfödde son. Han hette förresten inte ens Jesus som är den grekiska varianten
på hans namn Jehoshua eller Jeshua, eller kort och gott Josua. Tillägget
“från Nasaret” fick han för att hans namn på den här tiden var lika vanligt som Lasse.
Det varhelt enkelt det enda sättet att skilja alla jesusarna åt.
Nej, han var inte ung, han var gammal. På den här tiden dog många före 25 års ålder.
Nej, han var inte ståtlig, utan satt och kort. Tandlös var han säkert också, som andra
män i hans ålder.
Och nej, han hade inte tolv lärjungar, de var många fler, och nej, de var inte alla män,
många var kvinnor. Och han hade absolut inga planer på att bli huvudrollsinnehavare
i en ny kyrka.
Dessutom var han inte helt uppdaterad. Skynda er, uppmanade han alla han mötte,
skynda! Följ mig för snart är den yttersta tiden här. Snart, snart! Det var 2000 år
sedan. 2000 år och ingenting har hänt. “Guds son” hade helt enkelt fel.
Hoppsan, säger jag. Svenska kyrkan kanske klarar av ett sådant budskap.
Men vad ska frikyrkan säga?
– Frikyrkan? Jag är baptist! Det är jag som är frikyrkan!
Någonstans på mormors sida finns släktingar som satt i fängelse för sin rätt att
tolka kristendomen på sitt eget sätt. Nu kräver han samma rättigheter. Då var de i
opposition. Nu är han det. Det är bara en fortsättning. Vad var det nu den där
showen hette som han gjorde för några år sedan? Jo, just det: Väckelsemöte!
Det är det som gör somliga frikyrkliga så förvirrade, tror han. De känner igen
sig självai honom, och ändå är han så helt annorlunda.
– Jag har samma fromhet, samma innerlighet och sociala patos som dem. Det är
kanske därför de frågar sig: Vad ska vi göra med den där människan?
Ja, hur ska de kristna förhålla sig till en man som i ena stunden skriver en så
teologiskt initierad bok om Gud att han blir hedersdoktor och i andra stunden
utmanar all kyrkligfinkänslighet. Som häromkvällen då jag besökte Norra Brunn
och såg Jonas Gardell göra en av sina få stand-ups:
”Du var en liten snygg man”, ropar han från den lilla scenen. “Jag är säker på
att hela det här bordet vill knulla dig. Skriv ner ditt telefonnummer nu, jag ska ge
det till den däroknullade kvinnan i svart där borta. Fram med pennan. Sätt lite fart.”
Och med den vane publikdomptörens teknik får han en smått förvirrad herre att
inte bara få fram en penna utan också skriva ner sitt mobilnummer på en servett
och ge till artisten.
“Jag ringer dig efter föreställningen”, ropar Gardell och viftar med pappret.
Minns du?
– Jasså var du där, det var en rolig kväll. Jag gjorde inte stand-up på tretton år,
men sen saknade jag det. Komikerna är det närmaste jag har kommit känslan av
att tillhöra en grupp och känna samhörighet. Jag hittade förresten den där lappen
för några dagar sedan i en byxficka.
Ringde du?
– Nej, det finns en gräns för hur mycket man kan utmana människors integritet, jag
var väldigt nära den just den där kvällen.
Ja, vad ska kyrkan göra med denna troende, fromme, innerlige gränsöverskridande
provokatör? Fördömt honom har de gjort i vissa kretsar, hyllat honom i andra. Och nu
har Stanley Sjöberg hört av sig, han har läst boken och vill utmana Jonas Gardell och
debattera om Jesus.
“Broder!” har Jonas svarat i ett vändande mejl, “man behöver inte utmana någon
som om det vore en tävling, kan man inte lyssna på varandra med vänlighet
och respekt.”
– Med lite tur så får jag komma in i pingströrelsens hjärta och predika. Det vore
fantastiskt.
Men frågan är om han kan stå där i predikstolen och säga det som han säger
till mig nu, det han själv tycker är det mest kontroversiella i boken:
– Jesus dog inte för våra synders skull.
Nu skrattar han, “Jag blir alltid på gott humör när jag är lite blasfemisk”, säger han.
Jesus dog inte
för våra synders skull.
Så här tänker han: Jesus nedsteg inte till jorden fix och färdig med ett gudomligt
uppdrag att offra sig själv för att människorna skulle få syndernas förlåtelse. Sådana
tolkningar kombetydligt senare. Romarna dödade honom inte för att han utgjorde
något verkligt hot utanför säkerhets skull, för att han var en potentiell källa till oro.
Någon gång mellan år 28 och 33, om vi utgår från vårt sätt att räkna de senaste 2009
åren, så kom den fattige karismatiske profeten – “exorcisten och mirakelmannen”
– Jeshua från Nasaret, Lasse från Näset, till Jerusalem. Det var under påsken och
stan svämmade över av pilgrimmer. Romarna höll ögonen på Jeshua.. Deras
främsta uppgift var att upprätthålla ordningen och därför beslöt man för att hastigt
avlägsna honom. Det var nog inte mer dramatiskt än så, tror Jonas. Jesus korsfästes
inte för att han var i sig kontroversiell eller farlig. Han spikades upp för att han var
fel person, på fel plats, vid fel tillfälle, “som många av de som sitter i Guanta-
namo”, säger Jonas.
– Så har makten alltid gjort. Det var helt enkelt en fråga om hygien.
En vanlig rebell alltså?
– Nej, Jesus var inte ens rebell, det är en romantisk föreställning. Den bygger på
vårt behov av att se en mening i allting. Det finns ingen mening med Jesu död,
annat än våra efterkonstruktioner.
Det blir lite tyst mellan oss och han märker att den hedniske reportern, som
i och för sig även hon av en händelse ägnat några kyrkans-barn-timmar i Jonas
barndomskyrka på Norrtullsgatan åt att sätta upp Jesus-bilder på flanell, inte riktigt
förstår det revolutionära i denna tanke. Hon förblev odöpt och okonfirmerad och
fortsatt ovisst sökande efter meningen med livet. För henne gör hans påstående
bara Jesus enklare att hantera, hon tar gärna hand om sina synder alldeles själv.
Hon har inget behov av Guds son.
Och sen då Jonas, vad tror du hände sen?
Jesus togs ner från korset, det vet man, skriver han. Kanske la man honom i en
grav. Kanske inte.
Kanske?
– Ja, ingen vet riktigt.
Men uppstod han?
– Absolut! Det tror jag! Det är påskmorgonen som definierar tron. Utan
uppståndelseningen kristendom. Om du väcker mig mitt i natten och
säger “Jesus är uppstånden”, så kommer jag trots all min kunskap och allt jag
kan avfärda att svara på mitt frikyrkliga naiva vis. Jaaaaa, han är sannerligen
uppstånden! Det är möjligen ett dilemma, att jag mitt i all min kunskap längst inne
i mig bevarat barnatron.
Men på vilket sätt uppstod han? I människors inre föreställningar eller i det yttre?
Såg någon någonsin Jesus återuppstånden med kropp och allt?
– Ja naturligtvis, säger han, men upplevelsen var så ny och omtumlande att de
i efterhand inte kunde enas om vad det varit med om.
Själv vet Jonas Gardell inte om han har behov av den konkreta fysiska kroppens
återuppståndelse. Då skulle Bertil, Jonas pappa, som sina sista år förtvinade i ALS
uppstå med den där oanvändbara pinade fågelliknande kroppen han dog i. Till vilken nytta?
Men ändå skriver du, och sa alldeles nyss, att utan uppståndelsen ingen kristen tro.
Hur hänger det ihop? Jag förstår inte!
Nu blir hedersdoktorn lätt irriterad. Vad är det för reportern tidningen har skickat?
– Har du inte läst boken?
Varenda ord, svarar jag, varenda jämförelse mellan Matteus, Markus, Lukas
och Johannes,varje beskrivning av Jesu födelse, liv och död, 357 sidor,
men jag fattar ändå inte.
– Jag är inte så lätt att förstå, det ska inte vara så lätt. Men själv tycker jag
att det är väldigt tydligt. Allting finns där och jag kräver att du är uppmärksam
och intelligent. Jag ser boken som en diskussion med dig där du kan både
ifrågasätta och invända.
Jodå, han medger att han ibland “är en sträng herre”. Men han gillar det.
– Ta livet på allvar människa!
Han har en lynnig sida också, berättar han. Känslorna åker upp och ner. Som på
Stjärnorna på slottet, tv-serien vi inte skulle tala om men som Jonas själv tar upp
flera gånger. Där hade han bestämt sig för att vara helt ärlig. Inte spela Gardell.
– Man kan inte vara en roll 16 timmar om dagen i en hel vecka.
Så när han blev arg på sin deltagarkollega konsertpianisten Staffan Scheja,
därför att han tyckte att han drog sig undan och smet från sitt ansvar, så sa han till.
Ställde till en scen, som det brukar heta, inför hela tv-publiken.
– Jag kan inte göra något halvdant, jag blir så engagerad. När jag är glad är jag
väldigt glad, när jag blir ledsen blir jag blir väldigt ledsen. Jag är ganska lik
Kalle Anka. När jag blir arg hoppar jag upp och ner, fjädrarna ryker och jag har
sådana där små tecken,stjärnor och smådjävlar, ovanför huvudet. Jag är helt
enkelt väldigt mycket. Och det kan ju vara påfrestande att ha en sådan som
mig omkring sig.
Maken Mark är van, säger han. När Jonas brusar upp står han kvar även
om han inte alltid fattar vad det handlar om. “Han är som en kossa, han bara
fortsätter att idissla. ”Han vetatt det går över.”
Staffan Scheja, han på Slottet, tog det också lugnt. När Jonas samlat sig
så talade depå Jonas begäran ut i trädgården: När du gjorde så där så
känner jag… När du blev så arg så…”
– Jag tycker det var fantastiskt, säger Jonas. Riktig konfliktlösning
en lördagskväll på bästa sändningstid. Vad var det att bli upprörd över?
Men hur var det nu med den där viktiga uppståndelsen?
– En sak vet jag, säger Jonas, uppståndelsen måste gälla alla. En för alla,
alla för en. Något annat kan han inte acceptera. Gud gör ingen åtskillnad.
För honom är det ingen skillnad på troende och syndare, på offer och
gärningsmän alla är de omfattade, alla är varken de vet det eller inte, varken
de vill det eller inte, omfattade av den villkorslösa kärleken.
– Som i De halvt dolda, säger Jonas. Det unga skinnhuvudet, han som utför
det värsta dådet, som dödar en annan utsatt pojke, det är också en bra
människa. Jag gillar verkligen honom. Både offer och gärningsmän
försöker bli sedda.
Men hur är det med mannen som låste in honom, som våldtog honom
när han bara var 14 år, frågar han sig själv i boken, går det att förlåta honom?
Han tvekar och “stycket avslutas med en rysning” när han låter Jesus
kommentera hans tvehågsenhet med repliken:
“Är du fortfarande inlåst i samma lägenhet med samme man som då?”
Jag är en del av honom,
och han är en del av mig.
Men ställer du inte väldigt höga krav på dig själv? Var ens Jesus sådan
själv? Förlät han alla, älskade alla? Du berättar i din bok om situationer
där han väljer bort, skjuter undan,till och med är riktigt elak.
– Jag har inget behov av en fix och färdig Jesus, utan antyder i min bok
en Jesus som grubblar och brottas med sig själv, prövar sig fram. Vi talar
om en väg, inte en ändhållplats.Några av sina starkaste andliga upplevelser
har Jonas Gardell fått under nattvarden när han stått framför altaret på rad,
axel mot axel med andra människor av olika ursprung, olika historia – troende,
tvivlare, syndare och helgonlika. I den stunden har det inte funnits någon gräns
mellan dem, och inte heller någon gräns mellan denna lilla grupp och alla
andra varelser som någonsin levat. I den stunden var de mänskligheten. En kropp.
Allra starkast var det i Allhelgonakyrkan på Söder i Stockholm dit han gick
många år och där den som delade ut nådemedlen inte var ”en kyrkoherde
i guldklänning” utan en vanlig människa. Det kunde vara en stor karl dekorerad
med tatueringar som stod där med vinet och brödet. En före detta knarkare
som hela sin uppväxt blivit misshandlad av både mamma och pappa.
En missbrukaresom kanske skulle klara sig, kanske inte.
Och nu stod han där framför Jonas och sa: ”Kristi blod för dig utgjutet.
Kristi blod för dig…”
– Det var som en rysning. Jag är en del av honom, och han är en del
av mig. Han är Jesus,jag är Jesus. Jag känner igen Gud i honom och han i mig.
– Genom att imitera, försöka göra som han, kan vi öva oss på att visa för
varandra att ingen människa någonsin är ensam. Att alla är älskade. Oavsett.
Det är det gudomliga uppdraget.
Jonas och Jeshuas?
– Och ditt och alla andras! säger han. Samma uppgift, men olika sätt att
utföra det. Jag skriver och uppträder. Andra gör något annat.
När Jonas Gardell får brev från någon som tänkte ta sitt liv, men genom
att läsa någon av hans böcker bestämt sig för att låta bli, då får han kvitto på
att han utfört sitt uppdrag.
– När en kvinna berättar att hon och hennes man brukade sjunga min sång
Aldrig ska jag sluta älska dig för varandra på kvällarna och att hon sjöng
den sången för honom medan han dog … … det är makalöst … … jag blir
så drabbad … … jag börjar gråta varje gång jag pratar om det. Om något
jag har gjort har kunnat fylla en funktion, då har jag fått godkänt på uppgiften.
Till och med när han står där på scenen på Norra Brunn och drar av sig
tröjan och visar “den där jävla kroppen”, den som inte längre är 19, som inte
längre är “en läckerbit” och böjer sig lite fram och bläddrar bland det som
förr varit enbart muskler och nu mest liknar “bryléepudding”, så är det
också en form av kärlek.
ANN LAGERSTRÖM