Tidningen LEVA 0312
Ann möter Antonio
Damasio
”Vi
människor är lika
– och ändå så olika”
Innan jag går
från hans hotellrum på Grand Hotel frågar jag:
"Vad är du mest intresserad av?"
Och den världsberömde professorn i neurovetenskap svarar:
"Kärlek och vänskap."
Får du tillräckligt av det, du verkar ha ett stressigt liv,
säger jag som fångat
honom den enda dag han är i Sverige den här gången.
Och då svarar han.
"Ingen människa får tillräckligt med kärlek."
Antonio Damasio är just nu en av vetenskapsvärldens
stjärnor.
Hyllad för sin forskning, kritikerrosad för sina böcker,
prisbelönt, berest.
Det han påstår öppnar dörrar och avgrunder.
Människan, säger han, går inte att förstå utan alla sina
dimensioner.
Hon är kropp/hjärna, känsla/tanke, genetik/ande,
djur/kulturvarelse.
Allt i ett, oupplösligt förenad och i ständig förändring.
Därför, säger han, kan inte han, den världsberömde,
förklara hur vi hänger
ihop. Hans pusselbit måste läggas ihop med läkarnas,
psykologernas,
biologernas, sociologernas, historikernas, filosofernas,
religionernas och
individernas oregelbundna kunskapsbitar. Sluta käbbla,
uppmanar han,
låt oss undersöka mysteriet människan tillsammans.
Undersöker emotionerna
Själv rotar han omkring i hjärnans miljarder celler för att
begripa mer och mer
om hur känslor uppstår och utvecklas. Kroppens känslor, de
automatiska,
genetiska reaktionerna, som han kallar för emotioner. De
som ibland är så
snabba och plötsliga att de åtföljs av ett ah eller ett oj,
av små hopp och
skygganden. Och så det vi känner, det vi i dagligt tal
kallar för känslor – ilska,
sorg, glädje, omtanke och avsky. En emotion går inte att
dölja – den har
en så stark fysisk reaktion att den syns. En känsla finns
inuti och går att
maskera och ha för sig själv.
Nu tycker han sig ha kartlagt känslornas hierarki, från de
genetiska till de sociala och de allt mer individuella och
specifika.
Det är det han är här för att tala om, och som han
beskriver i sin senaste bok På spaning efter Spinoza.
Glädje, sorg och den kännande hjärnan (Natur och Kultur,
övers Björn Nilsson).
"På många sätt är du och jag lika varandra", säger han och
tittar intensivt på mig med mycket bruna ögon. "Vi har ett
genetiskt arv som får oss att reagera på vissa saker på
precis samma sätt. Vi och de andra miljarder människorna i
världen, ja till och med många djur. Men kanske är det ännu
mer som skiljer oss åt. Redan när vi föddes var vi olika,
du reagerade på ett sätt som jag aldrig skulle ha gjort.
Dina föräldrar behandlade dig annorlunda än mina, det
svenska samhället bemötte dig på ett sätt som det
portugisiska inte gjorde med mig. Livet har visat oss olika
saker. Och så har vi använt den lilla fria vilja vi har
till att skulptera oss själva – försöka bli det vi
vill vara."
Så nu sitter vi här, han i en soffa, jetlaggad, välfriserad
och i skräddarsydd kostym. Jag i en fåtölj med datorn i
knät, omaka strumpor (vad tar de vägen?) och en oskriven
dubbelarbetande-mamma-att-göra-lista under ständig
uppdatering.
Så kan människorna någonsin förstå varandra? Kan doktorn
behandla alla sina patienter lika?
"Nej", säger han. "Kan du förstå dig själv? Begriper du
alltid varför du gör som du gör? Självklart inte, så hur
skulle någon annan kunna göra det? Och vissa av läkarna
tror att ett magsår är ett magsår, men vi grundforskare vet
att varje patient egentligen kräver helhetssyn och
individuell behandling."
Jag får dubbla känslor. Befriad – ingen vet! Livet är
ett äventyr, en upptäcksresa. Och under det en slags panik
– INGEN VET! Livet är osäkert, outgrundligt, det
finns ingen verklig enskild auktoritet att luta sig emot.
Men Damasio avbryter mina funderingar entusiastisk.
"Är det inte en fantastisk tid vi lever i –
gränsöverskridandets epok."
Inte så sociala varelser
Vetenskapen, kulturen, pengarna, människorna och länder
träder hela tiden över varandras gränser, tvingas att mötas
och froteras mot varandra – på gott och ont. Det är
härligt och farligt – menar Antonio Damasio.
Vår sociala förmåga är ännu inte så utvecklad. Några
tusentals år har vi tränat på den. Emotionerna – de
automatiska systemen – är ur-gamla och har i
varelsernas historia övat sig på att skydda oss från sådant
som kan få oss ur balans. Främlingar, okända substanser,
oväntade upplevelser – sådant som en modern människa
möter dagligdags.
Denna utsatthet kan locka oss vilse, få oss att försvara
oss när vi borde öppna våra händer, välkomna och ta emot.
Det är därför han tycker att hans egen forskning är så
viktig. Vi måste helt enkelt förstå oss bättre för att
kunna leva i den nya världen. Vi måste lära oss tolka våra
olika känslolägen så att vi kan bedöma dem rätt. Är det
verkligen konstruktivt att bli förbannad just nu? Vad är
det som får mig att känna så här? Vilken del av mig är det
som reagerar.
"De gamla emotionerna har varit vår räddning genom
historien. Men de växte fram under en tid då vi levde i
mycket små grupper under enkla förhållanden och ständigt på
vår vakt mot faror. De går inte alltid att använda därute",
säger Antonio Damasio och pekar mot Strömmen, Operan och
Kungsträdgården. Ser hur stillsamt det är och tillägger:
"Eller i New York."
Tiden är också ett problem. I många situationer är
människans tankeförmåga snabbare än hennes emotioner och
känslor. Och allt större skillnad blir det. Det finns
forskning, säger Antonio Damasio, som visar att barn i
dataspels- och musikvideoåldern tänker snabbare än sina
föräldrar. Det här, menar han, skapar ett glapp mellan vår
förmåga att uppfatta situationer med tanken och vår etik
och moral som bygger på känslosystemet. Vi hinner helt
enkelt inte känna medkänsla innan vår kognition är på väg
åt ett annat håll. Känn efter själva när ni tittar på ett
normalt nyhetsprogram på tv. Hänger ert känsloliv med när
bilder på lidande människor snabbt övergår till
vinterväglaget?
Hur blir vi empatiska?
Och just den här förmågan till känslor för andra är hans
nya stora passion. Hur utvecklas de? Vad är det som gör att
biologiska reaktioner blir till moral och etik?
"Skriv nu inte att karln säger att etik är biologi”,
säger han luttrad och medievan. För det är inte vad jag
menar. Men etiken har sina rötter i biologin."
Så förklarar han. Människans förmåga att uppleva egen
smärta är biologisk. Den som inte har ont har svårt att
överleva. Och det är just den förmågan som får oss att
förstå andra människors lidande. Titta – hon lider,
precis som jag. Och nu inträder en slags förädling, ett
kognitivt utvecklingssprång. Hur kan jag lindra hennes
lidande? Och så ett till, ännu större: Hur kan vi i vår by,
i vårt land, bygga ett gott samhälle för alla? Och så ännu
ett: Hur kan vi leva tillsammans på det här klotet så att
vi minimerar mänsklig smärta?
"Det vore lättare för mig som forskare om det bara var
människorna som hade ett socialt tänkande”, säger
han. ”Men så är det inte. Djur kan vara vildar och
slita varandra i bitar, men de är också ibland Moder
Teresa. Inte bara inom gruppen, utan också mellan arterna.
Skillnaden går vid systematiseringen. Det är bara människan
som skapar etiska regler, lagar och moralkodex som kan
föras vidare generation efter generation."
Så när börjar vi bli oegennyttiga, och varför? Antonio
Damasio tror att det har att göra med individens vilja till
att överleva. En slags altruistisk egoism. Jag har större
chans att överleva på ett bra sätt om de andra gör det
också. I globaliseringens tid är det uppenbart. Fattigdom,
förtryck, motsättningar, miljöproblem skapar en osäker
värld för oss alla.
Men så tror han också, han till och med tycker sig veta,
att det goda livet är nedlagt i den genetiska
överlevnadsmekanismen. Vi strävar inte bara efter att leva
– naturen, kroppen, hjärnan, hela alltet vill också
att vi ska ha det riktigt bra, få det allt bättre.
Så säger ju också buddisterna, påpekar jag. Människors
beteende ska förstås utifrån deras strävan att uppnå lycka.
"Ja, så kan man kanske översätta vårt genetiska arv. Du
ser, många har i mänsklighetens historia förstått sådant
som vi först idag kan bevisa."
Själv söker han gärna inspiration på annat håll. Nu senast
hos filosofen Baruch Spinoza (1632-1677) som betonade
känslornas betydelse och kallade människans inre drivkraft
för glädje.
Men finns det någon högre mening än att vi alla ska
överleva så gott som möjligt – även om det är
besvärligt nog att få till det? Finns det en andlig aspekt
av mänskligt liv?
Andlighet en form av balans
Vissa forskare påstår ju att de hittat andlighetscentrum i
hjärnan, bara man petar där så får man en uppenbarelse.
Andra hävdar att det bara är människans behov av flykt från
verkligheten. Ytterligare andra menar förstås att
människans verkliga identitet finns på ett annat plan än
det biologiska, en obevisad ytterligare dimension.
Nej, något religiöst hjärncentrum, tror inte Antonio
Damasio på, det finns överhuvudtaget inga centrum i hjärnan
som ensamma kan sköta en del av människans känsloliv.
Själva hjärnklumpen är inte så intressant, menar han, det
är processerna som pågår därinne som skapar något.
Och här har han flera teorier. En närmast taoistisk. Själva
den kreativa process som håller allting igång och gör oss
och världen omkring oss funktionsduglig kan ses som en form
av biologisk mening – en Skapelse mer än en Skapare.
En andlig erfarenhet skulle i det sammanhanget vara en
stark upplevelse av denna process.
En annan tanke han har är att om vi har tur med vår
omgivning, och själva har förmåga att ta hand om oss på ett
närande sätt kan vi stundvis vara i närmast totalt psykisk
och fysisk balans – en slags optimal biologisk
harmoni. Och det, menar han, kan uppfattas som, och kanske
är, en andlig upplevelse.
Fast ämnet är i högsta grad en del av det stora mänskliga
frågetecknet och därmed fritt för vem som helst att spåna
kring.
Men du, den här nya kunskapen som du faktiskt skaffat oss,
har den förändrat dig själv?
”Ja”, säger han.
Jag väntar.
Det kommer ingenting. Jag försöker igen.
Som det där med aggressivitet. När du plötsligt blir ilsk,
tänker du då, det där är ett arv från människans urtid
inget att bry sig om, jag tar ett djupt andetag och
försöker lyssna lugnt och fint på vad min fru säger?
"Ibland."
Damasio kartlägger oss andra på heltid, men om sig själv
vill han inte tala. Han har byggt ett högt plank mellan
Professorn och Antonio. I vår kollektiva minnesbank,
Internet, finns nästan ingenting. Två saker hittar jag.
Han läser gärna Shakespeare.
Och han arbetar mycket nära den han älskar –
neurologen Hanna Damasio.
L A G E R S T R Ö M ©
