Tidningen LEVA 0311
Ann möter Oliver
Sachs
”Alla
uppfattar verkligheten
på sitt eget unika sätt”
Medvetandet är en flod, säger han, en film, ett
flöde. Det stannar aldrig.
Det är evigt lekfullt, hungrigt och nyfiket.
Den världsberömde neurologen Oliver Sacks talar om hjärnan,
men han
kunde lika gärna ha talat om sig själv. Den 68-årige
läkaren och författaren
tycks flyta genom tillvaron, genomsläpplig, mottagande och
forsande av kreativitet.
Nyss var han i Stockholm för att få den hedersdoktorshatt
som Karolinska Institutet
ärat honom, men också för att simma, läsa, besöka Ytterby
gruva och tala om sina
böcker och om medvetandet.
På bordet i hans rum papper, skisser, pennor i många
färger. Nya tankar nerkastade i en av hans många dagböcker,
och så bilder av metaller, Carl Wilhelm Scheele och en
slips med det periodiska systemet. Och så där, mitt i den
angenäma röran, en röd glänsande lysande frukt.
”Ser du äpplet”, säger han och väntar en aning.
”Ser vi samma sak, tror du”, frågar han och
svarar själv. ”Det gör vi nog. Men uppfattar vi
äpplet på samma sätt? Antagligen inte. Vår upplevelse av
världen är unik. Vi är alldeles ensamma i universum om vårt
sätt att se verkligheten.”
Jag hisnar, det ser han, och säger:
”En befriande och förskräckande tanke”, eller
hur.
Befriande därför att det innebär att ingen någonsin kommer
att kunna läsa dina tankar, varken med telepati eller
PET-kamera. Förskräckande därför att ingen någonsin helt
och fullt kommer att förstå dig.
”Ja, jag förstår då inte ens mig själv”, säger
han, som ägnat de senaste 40 åren åt att studera människan.
Ibland när jag läser vad jag skrivit undrar jag om det är
samma person som är författare till de olika skrifterna.
Eller vad tycker du? Känner du igen mig?
Hur blev han som han blev?
Inte ens efter att ha skrivit två miljoner ord om sin
barndom, senare nedstrukna till självbiografin Morbror
Volfram, Minnen från en barndom i kemins värld,
(Brombergs 2003), är han säker på att han förstår hur han
blev som han blev.
Hade han varit densamma om han inte vuxit upp i den
dynamiska, explosiva, varma och skrämmande familjen Sacks i
Londons judiska kvarter. Hade hans medvetande fått roa sig
så hejdlöst om han inte haft en morbror som kunde allt om
kemi och en moster som älskade botanik och matematik? Och
vad hade hänt om han inte sex år gammal evakuerats från
Hitlers bomber till den vidriga internatskolan Braefield?
En människa, säger han, får i skapandets ögonblick
grundförutsättningarna för sitt livsinstrument, hjärnan.
Men så fort den börjar bildas förändras den. Mammans
hjärtslag, muller och rörelser, hormoner och emotioner
formar och omformar den. När barnet föds nio månader senare
har den unike blivit än mer särskild.
”Inte ens enäggstvillingar föds lika”, säger
han. Och ingen människa förblir den hon var. När du går
från mitt rum är du en annan.
Hjärnan betraktade forskarna länge som ett relativt
mekaniskt organ som de trodde skulle kunna kartläggas och
kontrolleras. Bara man fann var i hjärnan otäcka minnen var
lagrade så skulle man kunna bränna bort dem.
Numera vet man att det inte är så. Minnet finns överallt
och ingenstans, syncentra kan användas för att höra med, om
det skulle behövas, och hjärnans funktioner är i ständig
förändring. Numera talar många forskare, inklusive Oliver
Sacks själv, istället om hjärnan som en process, som den
arena på vilken medvetandet möter och bemöter världen.
Älskar det periodiska systemet
Se hur han själv gjorde, Oliver Sacks, när han som tioåring
kom tillbaka till hemmet på Mapesbury Road 37 stukad av
förfärliga lärare, av bomber och judehat och frånvaron av
sina föräldrar. Tyst hade han blivit, tillbakadragen och
rädd för det mesta. Gå över gatan – då kan man bli
överkörd, hästar – de kan bitas, barn - kan retas och
så de överskuggande livsfarorna sjukdom och död. Världen
var otrygg och han var en mycket liten och ensam pojke.
Han behövde något stabilt, neutralt och fantasieggande
– det periodiska systemet.
”När jag läste din bok förstod jag precis vad du
menar”, säger jag till honom medan han stänger
fönstret för att hålla ute gatans påträngande ljud.
”Jag skulle aldrig ha gjort som du, aldrig någonsin.
Mitt medvetande är inte ett dugg intresserat av
grundämnen.”
Men han drogs till dem. När morbror Dave lade en osmiridium
i hans hand genomsyrades han av en djup trygghet. När han i
sitt egenhändigt färdigställda laboratorium i husets
källare blandade zink och svavelsyra levde han. När han
studerade den underbart logiska ordningen i det periodiska
systemet blev världen som förklarad.
Kombinationen av säkerhet och explosiv fara, (många gånger
fick han snabbt kasta ut helvetesbrygderna på gräsmattan
för att inte själv gå upp i rök), bar honom genom krisen.
Femton år gammal sitter han i sitt klassrum och skolan och
upptäcker att det är över. Han har vuxit till sig och kemin
har för tillfället förlorat sin betydelse. Han har helat
sig själv med hjälp av metaller.
Kraft att tänka om
Samma sak har han sett hos många av sina patienter med
olika former av hjärnskador, de han skrivit så många böcker
om.
Först förvirringen när något oväntat händer, en
hjärnblödning, minnesförlust, blindhet. Sedan mörkret,
depressionen, den tappade livslusten. Och så förändringen
– omorienteringen och ett nytt liv.
Han tar ett exempel. Det kommer ett brev..., ”det är
det som är skillnaden på att vara läkare och
forskare”, skjuter han in. ”Vetenskapsmännens
kunskap är planerad och ordnad, hans egen är hopsamlad av
tillfälligheter.”
I brevet skriver en konstnär att han varit med om en
katastrof. Efter en bilolycka kan han inte längre uppfatta
färger. Att han inte ser blått, grön och gult kan han stå
ut med, men att han inte minnas några färger är
outhärdligt. Allt i hans värld, både det som är och det som
varit, är i svartvitt.
Världen är så ful, skriver han. Min fru är ful, hennes hud
vidrig. Mat äcklar mig, jag äter numera bara oliver och
yoghurt. Kan doktorn hjälpa mig?
Nej, det kan inte doktorn. Oliver Sacks tror sig
visserligen veta vad i hjärnan som förstörts, men måste
också berätta att skadan inte kan läkas. Konstnären kommer
att få ett färglöst liv.
Några år senare kommer ännu ett brev. Denna gång från en
lycklig man. Den svartvita världen är vacker med sina
skiftningar och schatteringar, skriver konstnären. Han har
börjat måla igen och bilderna i många varianter av grått
har väckt uppmärksamhet. Numera uppfattar han tingens yta
med en klarhet han inte trodde var möjlig. Texturen,
formerna, mönstren, det sammetslena ljuset mot en färglös
botten. Han tycker synd om dem som i varje stund tvingas
konfronteras med grälla nyanser av rött och lila. Färg
förblindar och skymmer verkligheten, skriver han,
”min värld är komplett.”
”Ser du”, säger Oliver Sacks, ”hur
medvetandet helar sig själv, hur det skapar en ny mening ur
rasmassorna.”
I ständig omformning
Arbetet pågår hela tiden i oss alla. Vi omformas,
omformuleras i varje stund. Inte minst minnena förvandlas.
Det finns ingenting som heter sanna minnen, de är alla
anpassade efter våra behov och vår hjärnkonstruktion. Du
minns det du gjort dina minnen till.
Han vet det själv, biografin han skrivit är helt säkert
inte sann. Det har hans bror konstaterat. Det bombanfall
han så levande beskriver i boken, till exempel, har han
faktiskt inte alls varit med om. Något han hört har gjorts
om till minnesfragment.
Men det verkar inte bekymra Oliver Sacks. För honom är det
självklart att sanningen är ouppnålig. Det enda vi har är
en räcka med individuellt skapade ögonblicksbilder.
”Så frågan är”, och nu är han inne på ett nytt
spår...”Har du läst den här boken förresten”,
han rotar runt på bordet och finner den, ”den handlar
om Galilei Galileos dotter. En fascinerande kvinna, läs
den.”
”Var var vi? Jo, frågan är om det är hjärnan som
skapar oss eller vi som skapar den. Vad tror du?”
Det började med en bok han fick skickad till sig skriven av
en blind man som precis som konstnären förlorat allt. Inte
bara det att han inte såg längre, han mindes inga bilder.
Ingenting i världen hade längre någon visuell form i hans
medvetande. Inte siffror, inte hans barn, inte hans egen
kropp. Inte ens om han tog i något kunde han se det framför
sig.
Så istället hade han börjat lyssna till världen. Regnet
målade landskap åt honom. Hans hörsel hade blivit hans syn.
Oliver Sacks blev fascinerad och hastade, impulsiv som han
är, iväg en artikel om boken som genast utlyste starka
protester. Synskadade från världens alla hörn hörde av sig.
Ingen av dem var som han, den bildlöse, alla hade de olika
historier att berätta.
Ny artikel, i The New Yorker (July 28, 2003) i somras, med
frågan - vad formar vad? Vem skapar och vem är skapad?
Inför sin inre syn
En kvinna, berättar han, löste sitt synproblem med sin
fantasi. Hon bad människor berätta om världen, och så
målade hon för sin inre syn upp det hon skulle vilja se.
Strunt i verkligheten, skrev hon till Sacks, om jag vill se
en koboltblå sjö, så gör jag det. Med hjälp av sina
scenerier hade hon sedan på egen hand färdats jorden runt
och byggt upp ett nät av skolor för synskadade i Tibet.
Världen var hennes.
En annan blind man använde sin logik till att ta sig an
världen. Han gjorde ordentliga konstruktioner i sinnet av
verkligheten. Rum blev strukturer som han lätt kunde röra
sig i. Bilderna blev så verkliga att han kunde stiga in i
dem. När han skulle laga en bilmotor tog han sig i
medvetandet in i den för att förstå hur han skulle göra.
”Ser du hur flexibelt medvetandet använder hjärnans
enorma resurser. Går det inte på det ena sättet, så fixar
vi det på det andra.”
Men måste man få en neurologisk sjukdom för att göra det,
frågar jag. Kan vi andra också ändra strategi, använda på
nytt.
”Självklart, vi inte bara kan, vi bör. Varje
arbetsvecka behöver en söndag, en sabbat. Hjärnan behöver
omväxling, och världen erbjuder det i det oändliga.”
Själv har han växlat om. Biologi, poesi, musik, fotografi,
fysik, medicin, psykologi, kemi.
”Det är inte jag som sökt upp dem”, säger han,
”jag har bara följt med i medvetandets lek.”
L A G E R S T
R Ö M©
